Sociala medier närmast kollapsade, som en dito sufflé, journalister närmast gråtfärdiga rapporterade om att folket hade valt Donald Trump som sin näste President före Hillary Clinton, när det stod klart att Donald Trump faktiskt hade valts till USAs nästa President. I enlighet med det amerikanska systemet för demokrati så väljs ett antal elektorer som i sin tur väljer vem som ska bli President.

Där hade alla levande före detta Presidenter liksom sittande och avgående President Barack Obama varnat för Donald Trump och lagt in allt krut på att stötta sin kandidat Hillary Clinton, där hade ett stort antal Republikaner (motståndarlaget!) av dignitet gjort samma sak. Snart sagt hela etablissemanget stöttade Hillary i hennes jakt på att bli den första kvinnliga Presidenten i USA.

Men, de glömde bort att det är den del av det amerikanska folket som har rösträtt och går till vallokalerna, som väljer President, inte journalister, lobbyister och etablissemanget. Det är folket som väljer, ett folk som i många fall kan betraktas som obildade, okunniga enfrågepersoner. Jovisst är det så, men det är en av nackdelarna med demokrati, ett styrelseskick som, trots allt anses som det bästa vi hittills som mänsklighet skapat, har många fördelar framför diktatur där en envåldshärskare bestämmer allt. Den uppenbara fördelen med demokrati är att efter fyra år vid makten så måste man som kandidat övertyga folket om sin egen förträfflighet, för att få fortsatt mandat liksom att man endast kan sitta max två perioder, enligt konstitutionen i USA.

Om man ser presidentvalet som en ishockeymatch mellan Demokraten HC och Republikanen DT, så får man konstatera att Donald Trump förefaller ha valt en anfallstaktik där hela kedjan attackerade och spelade lite fult, vilket fick motståndaren HC att bli i obalans och oförmögen att formera sig till en effektiv attack mot målet. Sista perioden av denna fula match var jämn, inget av lagen fick mål på det andra laget. Så, trots många målchanser och att linjemännen var på det mindre fult spelande HC lagets sida, så kunde DT laget i sista skälvande sekunderna av matchen jobba in ett avgörande mål och vinna matchen. Refererande journalister, HCs hela åskådarläktare (det var hennes hemmaplan) och större delen av alla TV-tittare var chockade -hur kunde detta hända.

Svaret var enkelt, DT-laget hade lyckats bättre med sin taktik än HC-lagets.

Det är väl så att om man bortser från det positiva med att Hillary Clinton är kvinna, med ambitionen att bli den första kvinnan som President, så är hon en sedan decennier etablerad del av maktapparaten med centrum i Washington DC. Dessutom kan väl hennes karriär inte sägas vara en räcka av demonstrerad duglighet, hon har trots allt innehaft en Ministerpost som Utrikesminister för USA och där visat sig ha liknande förhållningssätt som vår egen Mona Sahlin vad gäller ansvarstagande och förståelse för ministerpostens krav på tystlåtenhet, försiktighet och sätt att förhålla sig i allmänhet. Det är ju så att hennes karriär kantats av nertystade skandaler, egna liksom maken Bills. Nej, man ansvarar ju inte för vad ens make ställer till med, men man ansvarar för sitt eget sätt att reagera och förhålla sig till dessa. Personligen tycker jag att hon hade höjt sin trovärdighet hos mig om hon tagit ut skilsmässa från denne rutinmässigt otrogne man och på egen hand sökt kandidatur för Presidentposten.

Så mitt tips och förhoppning vad gäller Donald Trumps period(er) som President i USA är stt det blir ”business as usual” dvs han kommer att vara mest intresserad av att styra och utveckla sitt eget land, inte försöka leka världspolis som flera av sina föregångare, han säger att han vill satsa på infrastrukturbyggande. I så fall kommer vi att få se att vår exportindustri får fullt upp med att exportera järnmalmsprodukter och träprodukter till USA, för sånt krävs när man ska bygga infrastruktur och bostäder.

Dessutom tycker jag att, oavsett vad vi tidigare fått oss matade med, vi ska ge den nye Presidenten i USA chansen att visa vad han vill och går för. För, om man ska vara ärlig så har vi här hemma i Sverige inte en Regering och Statsminister som i alla lägen ”rosar marknaden”. Det vore positivt om Stefan Löfven skulle uttrycka att nu ska Sverige satsa på infrastruktur, bygga och förbättra vägar och järnvägar, skapa förutsättningar för att HELA SVERIGE SKA KUNNA LEVA, inte bara de stackars storstäderna som av och till förlamas av snökaos 🙂 . Om jag känner etablissemanget i Stockholm rätt, så kommer ”snökaoset” att resultera i krav att man ska bygga en kupol över hela stan, så att man slipper liknande snökaos i framtiden.

Då säger jag bara – LYCKA TILL!

Inte många kan ha missat Påven Franciscus besök i Sverige i förra veckan. Det är tack och lov cirka femhundra år sedan som, med start i Martin Luthers år 1517 uppspikande av de 95 teserna på kyrkdörren i Wittenberg, den så kallade reformationen tog sin början och vi sedermera blev protestanter. Även här i Luleå har vi byggnader som minner om den katolska kyrkotiden med kyrkan i Gammelstad som den kanske mest utmärkande.

Läste i fredagens NSD hur Jan Bergsten i en krönika drev med Påven och hans besök i Sverige, med gamla unkna katolska förhållningssätt gentemot kvinnor och deras syn på kvinnan som fullt ut kräver att få vara jämlika som oss män. Bra tyckte jag, men om man ska dra hela religionsköret till sin spets så finns det en annan världsreligion där kvinnors fulla rätt att självförverkliga sig inte heller finns -Islam. Men, dit i sitt raljerande och kritiserande går inte redaktör Bergsten, för då riskerar han att få en fatwa riktad mot sig på samma sätt som konstnären Wilks lever under.

För femhundra år sedan var det inte ovanligt med katolska inkvisitionsdomstolar som dömde rebelliska personer till en kvalfylld död, det var rådande förhållningssätt i dåtidens Europa. Kyrkan härskade även över kungadömen. Vem minns inte historien om den raljerande kungen som förargade Påven som då utfärdade en bannbulla över denne kung. För att få bullan upphävd blev kungen tvungen att fotvandra till Kanossa och stå där i alla väder för att ödmjuka sig innan Påven äntligen upphävde bullan. Därmed hade Påven visat vem det var som bestämde i världen.

Idag riskerar man inte samma sak visavis Katoslka kyrkan men den som raljerar över den islamska läran och kyrkan riskerar även idag år 2016 att få en ”islamsk bannbulla” utfärdad över sig. Samtidigt är det ju så att dagens islamism i sin framtoning har ett moralsystem och lagkodex som alltjämt motsvarar det rådande för femhundra år sedan gällande, en framtoning och funktionssätt där mannen är allsmäktig. Kvinnorna tvingas av män eller sina medsystrar att bära klädsel som är godkänd av manssamhället och de får inte själva bestämma vem de ska tycka om och gifta sig med, de ska tjäna mannen.

Som svensk kan man ju inte annat än konstatera att detta är ett medeltida synsätt som vi lämnat bakom oss i övertygelsen att det är ett dåligt sätt att forma ett samhälle på och leva i och ska inte få förekomma i vårt svenska samhälle och det landområde som omfattas av våra svenska lagar.

Samtidigt så ser vi en framväxande tolerans och undflyende förhållningssätt som sprider sig i vårt svenska samhälle, i strid med svenska lagar. Det blir inte politiskt korrekt att kritisera vissa företeelser, medlet mot de som gör sig skyldiga till sånt är att buntas ihop under rubriken ”Rasist/Främlingsfientlig”, när man i själva verket hävdar svenska lagars gällande och tillämplighet.

Vi tolererar, dvs företar inga lagliga åtgärder när trettonåringar ingår barnäktenskap. Vi blundar när vi ser att barn på dagis plötsligt blivit omskurna. Vi försöker på svenskt sätt jämka när muslimska föräldrar kräver separata badtider för pojkar och flickor, vilket står i strid med lagar och förordningar.

Överhuvudtaget så står vi gärna och pekar finger åt en numera ickeaggressiv världsreligion som Katoliscismen för deras föråldrade förhållningssätt gentemot oss människor, medan vi står rädda, självcensurerande och handfallna visavis en annan världsreligion – Islam, när samma saker sker inom ramen för denna religion.

Min önskan, ja rent av krav, är att vi ska sluta med vårt bigotta (skenheliga) sätt att förhålla oss till religioner och istället hävda att svensk lag ska gälla på svenskt territorium oavsett vilken religion som man som enskild person eventuellt hävdar sig tillhöra och denna religions eventuella syn på hur man ska leva och vara. Speciellt gäller detta när den svenska lagen kommer i konflikt med religionens synsätt och levnadsregler. Är man inte nöjd med vår svenska lag, vårt svenska synsätt på jämlikhet mellan man och kvinna, vårt hävdande av alla individers lika rätt att forma sitt eget liv – ja då kan man ju flytta till ett land/territorium där ens synsätt stämmer överens med rådande ordning. Alternativt får man ta språnget mentalt och adaptera/ta till sig det svenska synsättet, ett grundlagsfäst synsätt och dito lagar formade av den svenska demokratin i ett lagligt verkande demokratiskt parlament.

Med beklagande läste jag att Ingrid Johansson i Råneå efter 40 års medlemskap i socialdemokratiska partiet lämnat in sin medlemsbok. Orsaker hon angav var den politik som partiet driver och speciellt i vår kommun. Jag har själv sedan ett antal år tillbaks noterat att partiet alltmer kommit att befolkas av partifolk som inte är med för att driva frågor de tror på och vill jobba för eller så sträcker sig drivarambitionerna inte längre än till det egna egots behov. Ett exempel på sådana är den pågående skolfrågan i kommunen där partiet ”beställde” en tjänstemannautredning som till punkt och pricka fullföljde politikertroikans intentioner, oövertänkta och illa underbyggda slutsatser.
Jag känner på samma sätt kring den nuvarande Socialdemokratiska politiken, där teknokraterna tagit plats i partitoppen och där storstadsperspektivet och dito lösningar på dagens problem verkar hugget i sten. Alla som framför sina tvivel eller avvikande synpunkter hamnar omedelbart ut i snålblåsten. Istället för dialog har partitoppsdirigerad monolog blivit förhållningssättet som gäller.

För mig som i alla tider känt en stark solidaritet med mina medmänniskor och även känt mig hemma i den socialdemokratiska rörelsens ideal, känns det tråkigt och illavarslande när trotjänare lämnar partiet, speciellt när de gör det för att de inte känner igen sig mer med partiets ideologi och sätt att fungera. När sedan Niklas Nordström, ett av Luleås Kommunalråd går ut i svaromål i dagens NSD och där inte vill ta åt sig något av Ingrids kritik utan istället självbelåtet slår sig för bröstet med sina satsningar på Austin, den ”snabbast växande staden i USA” som sägs vara den ”mest liberala staden i Texas” detta fäste för vapenfetischister och konservativa värden som säger nej till abort och är för dödsstraffets bibehållande och verkställande. Så sent som i juni 2016 sa USA’s Högsta Domstol nej till staten Texas stränga abortlagar. Är det den delen av Texas och Austins sätt att verka som Niklas Nordström påhejar eller väljer han bara ut de delar som han vill se?

Beslutet i Luleå Kommun (Socialdemokraterna med stöd av Moderaterna) om att inte genomföra den folkomröstning om ”Framtidens skola” som namninsamlingen kräver, visar återigen på maktfullkomligheten och misstroendet mot demokrati som blivit partiets sätt att verka.

Bästa politiker av större och mindre dignitet; Om ni inte börjar använda de båda öronen att lyssna med och en mindre käft att orera med så kommer folkmajoriteten ”svika er”vid nästa val och istället i alltmer ökande grad i protest rösta på partier som verkar för ideal som står långt ifrån de som både jag och förhoppningsvis ni hyllar.

Det är i mindre grad Sverigedemokraternas egna program som attraherar alltfler väljare. Min bestämda åsikt är att fenomenet Sverigedemokraternas hastiga tillväxt främst är en protest mot det demokratiunderskott som sedan flera år/val råder i Sverige och bland svenska politiker. Fortsätter föraktet mot vanligt folk hos de etablerade partierna så kommer, hemska tanke, vi få se ett Sverigedemokraterna som passerar 20% och kanske rentav blir det näst största eller största partiet i Sverige.

Osökt ställer man sig frågorna vad som kan kallas för ”klassisk Socialdemokratisk politik”. Är det att öka beskattningen av arbetande pensionärer, höja skatten på pensioner i förhållande till de som arbetar, köra sjukvården i kvav, försämra den svenska skolan, flörta med diktaturer som Saudi Arabien (samarbete med industrin som Niklas Norsdström uttrycker det), ignorera demokratiska aktioner (som skolomröstningsfrågan), utarma den svenska sjukvården på både tillgänglighet och kompetens (genom att stafettläkare och andra ”riskkapitalister” växer sig feta på den svenska skattefinansierade sjukvården). Ja listan över pågående och aktuella försyndelser skulle kunna göras mycket lång, medan listan över positiva åtgärder blir kort som en tummetott.

Skärpning! Det är dags att vakna nu och att ni av folket förtroendevalda tar ert ansvar och agerar för folkets, snarare än enbart för egen vinning.

Och en avslutande ros till Ingrid Johansson (f.d. S-politiker i Råneå) som visar att det faktiskt finns politiker som är beredda att stå för sin övertygelse och ta konsekvenserna av detta när man märker att den linje som partiet väljer inte är den som man säger sig stå för och som man själv anser vara den rätta.

Dagens Kaktus (såna finns det gott om i Texas) ger jag till Niklas Nordström – Väl bekomme!

Det gamla svenska uttrycket att man kan ”skatta sig lycklig” undrar jag om det idag har samma betydelse som förr, då det betydde ungefär att man skulle vara nöjd med tingens nuvarande ordning, för det kunde ha varit mycket sämre. Låt oss titta på de enskilda orden – särskilt ordet ”skatta” – i detta uttryck

Om vi tar oss alla i den stora svenska skattegemenskapen som lydigt betalar in den skatt som staten ska ha från oss, inte fan känner jag mig lycklig över det. Möjligen tillfreds, åtminstone de gånger jag läser att pengarna kommer de mottagare tillgodo som de är avsedda för nämligen vård, skola och omsorg – när det gäller den kommunala delen av skatteinbetalningen. Men, så läser man att den egna kommunen numera blivit så fattig att man inte längre kan driva skolor för barnen och ge de äldre en god och värdig vård. Då blir jag irriterad. Rent av förbannad blir jag när jag läser att Landstinget inrättat och finansierar en flyglinje från Uleåborg via Luleå till Tromsö i Norge. Så vitt jag minns mina geografilektioner rätt så är norra Norge del av staten Norge. Det som denna flyglinje, när den används av passagerare, huvudsakligen används för torde vara jobbresor för svenska Läkare och annan svensk sjukvårdspersonal, som jobbar i Norge. Jag menar att de kan väl ta sig dit på egen hand, utan Norrbottens Läns Landstings hjälp. Detta sker nämligen samtidigt som vi lider under läkarbristen och stafettläkarnas mycket kostsamma punktinsatser i länet. Med denna verklighet för handen, så bidrar NLL inte till en god sjukvård i länet Norrbotten utan snarare till att underlätta för länets läkare att ta sig till bättre betalda och arbetsmässigt mer tilltalande arbetsmiljöer i Norge, där man som bekant satsar på den boende befolkningen och inte överallt annarstädes. Besparingen på indragningen av akutkirurgin i Kiruna var i kronor lika stor som flyglinjen initialt kostade per år. Nu annonseras att NLL ska gå in med ytterligare 50 miljoner i denna flyglinje!

På liknande sätt är det i Luleå Kommun (läs Kommunalrådet Niklas Nordström) med sina USA-ambitioner där man inrättat ett kontor i Houston, Texas för att bedriva -ja vad man ska bedriva där är alltjämt något av en 10-tusenkronorsfråga. Verkar mest vara en ursäkt för att kommunalrådet ska få åka på kompismöten i USA.

Men, bostäder åt befolkningen satsar man väl på invänder den fåkunnige. Alls icke. Istället för att bygga ut det kommunala bostadsbeståndet så realiserar man ut stora delar av det befintliga av Lulebo (dvs oss alla) ägda lägenheterna. Vart de dryga 1,5 miljarderna från den första stora utförsäljningen ska gå är inget man pratar högt om. Verkar som det finns många ”gravade hundar” i denna fråga och att döma av VVS aktiviteten i stan så får man förmoda att en väsentlig del av pengarna från lägenhetsförsäljningarna går till detta. Men, jag skulle samtidigt inte bli förvånad om det visar sig att kommunen lånar till dessa infrastruktur investeringar och låter husintäkterna gå in i den ordinarie driftsbudgeten.

Det enda sättet att skatta sig lycklig numera verkar vara att göra som våra miljardärer nämligen placera sina pengar i utländska banker och med diverse finter och knep undvika att betala någon skatt överhuvudtaget. Synd nog tillhör man inte skaran av dessa miljardärer. Eller, kanske är det för att man försökt att i görligaste mån göra rätt för sig, som lett till att man inte är miljardär eller ens en ynka liten miljonär.

Nä, jag tror jag satsar på att ”skratta mig lycklig” istället.

Häromdgen trummade medierna ut nyheten om att den norska skidåkaren Therese Johaug hade testat positivt i ett dopningsprov. Förklaringen, för naturligtvis är hon ju oskyldig (om man frågar henne), var att hon hade använt en apotekssalva för att behandla ett munsår,en solbrännskada, på läppen. Salvan innehåller ett dopningsklassat medel som ger effekt på byggandet av muskelmassa. Salvan tas mycket lätt upp av huden och transporteras snabbt in i blodbanorna, där den stimulerar byggandet av mer muskler. Konstigt kan man tycka att en så reserfaren person låter landslagsläkaren köpa denna salva och sedan smetar på sig en salva med okänd sammansättning. Speciellt när det dessutom står uttryckligen på åtminstone kartongen att salvan innehåller ett ämne ur testosteronfamiljen med testosteronverkan. Ett ämne som varit dopingklassat nästan 20 är och som fått ett antal fuskare som nyttjat denna substans att bli avstängda. Hon uppges ha använt salvan under 11 dagar från den 4 till den 15 september och hade sedan oturen att bli utsatt för ett icke föranmält dopingtest den 16 september.

Jag säger inte att hon medvetet har dopat sig, men som gammal cyniker har jag svårt att tro att den landslagsläkare som uppges ha införskaffat salvan skulle vara ovetande, detta med tanke på all den diskussion som finns kring doping i sporten. Dessutom uppges det i medierna att salvans emballage är märkt med ordet doping och ett förbudsmärke.

Osökt undrar man kring den roll som läkare, tränare med flera i sportcirkusen har. I fallet med de finska skidåkarna som var dopade, uppmärksammades för ett antal år sedan, var det landslagsläkaren som var skyldig sas det. Likadant var det i den italienska klubb som Zlatan spelade i och där man konstaterade att en omfattande dopning förekommit. Det östtyska ”undret” stavades doping som administrerades av läkare och annan personal i atleternas omgivning.

Jag minns att på ett TV-program som jag såg påpekade den svenska landslagskvinnan att hon var livrädd att bli avsiktligt eller oavsiktligt dopad. Hon exemplifierade det med att berätta att om hon hade en påbörjad läskflaska och lämnade glaset med vätska kvar, exempelvis för ett toalettbesök, så drack hon inte upp resten när hon återvände utan slängde bort det allt sv rädsla för att någon skulle ha tillsatt något till drycken.

Om det varit en ryska som åkt fast i dopingtest skulle vi alla ha kommenterat det med ”vad vare jag sa!?”, ingen skulle blivit förvånad. Det norska landslaget har prenumererat på nästan alla medaljer de senaste 10-15 åren och resultatlistan har i många fall visat norska åkare på alla medaljplatserna plus några till bland de tio bästa, med korta tomtebloss av glädje när svenska eller andra nationers åkare lyckats knipa en medalj av ädlare valör. En sådan totaldominans i en sport där det finns lika många utövare på elitnivå i andra nationer och i övrigt samma klimatmässiga förutsättningar, plus det faktum att alla toppnationernas åkare tränar nere på glaciärerna på kontinenten under sommaren när det är snöfritt överallt, en sådan dominans måste rimligtvis kräva en tilläggsförklaring för att vara trovärdig, mer än att norrmän och norska kvinnor skulle vara genetiskt och/eller kulturellt överlägsna resten av världen vad gäller skidåkning.

Jag har sagt det förut och säger det igen att jag utifrån ett strikt logiskt resonemang har mycket svårt att förstå att det skulle vara så att Norge producerar skidåkare som år efter år bara kan ”fräsa” ifrån eller spurta ifrån alla andra nationers åkare, om det inte finns någon komponent X inblandad. Alla i världstoppen tränar ungefär lika mycket, alla i toppen är resultat av en lång urvaskningsprocess där de som inte mäktar försvunnit ut i kulisserna. I detta läge så borde medaljer fördelas genom att den åkare med bästa dagsformen och glidet/fästet blir den som vinner och det involverar åkare från ett tiotal nationer.

Jodå, Norge har en bredd som många andra länder saknar, men om man jämför med idrotten pingis så var Sverige på 70 och 80-talet mäktig att vid ett flertal tillfällen, bland annat i VM och OS-finaler besegra jätten Kina, som hade lika många licensierade spelare som Sverige hade invånare, ca 8 miljoner. Under samma tidsrymd dominerade en svensk, Ingemar Stenmark, slalomsporten trots att lilla Sverige blott hade ett fåtal åkare som kämpade i toppen och den svenska bredden var ytterst få personer, detta att jämföra med giganterna nere på kontinenten där de hade ett otal antal åkare att välja bland.

Så alla krokodiltårar till trots så tror den här cynikern att dopning i en eller annan form finns som en utbredd farsot i det norska skidlandslaget. Själva det faktum att man medicinerar, vare sig det är medicinskt påkallat eller inte, med astmamedicin implicerar detta. Enligt uppgift så har 69% av alla NORSKA MEDALJÖRER I SKIDSPÅREN DE SENASTE ca 20 ÅREN nyttjat astmamedicin. Så, det känns som det finns den vanliga förklaringen till det norska skidundret och förklaringen stavas DOPNING. Så synd, så synd.