NSD toppar idag förstasidan med ovanstående rubrik och Barn och Ungdomsnämndens (BUN) i Luleå Carina Sammelis bild, ett försök till en pudel i skolfrågan. Carina Sammeli försöker på bilden se eftertänksam ut, med händerna knäppta, kanske i en stilla bön om att frågan/stormen ska blåsa över utan att hon blir bortblåst från smörgåsbordet.

Nu verkar det, äntligen, som om det för Luleås politiker har nått fram att man kan inte köra över en stor del av befolkningen utan att det får konsekvenser, förr eller senare.

Som jag  i en tidigare blogg filosoferat, så verkar det nu än mer tydligt att Yvonne Stålnacke, det kvinnliga kommunalrådet, gärna ser just Carina Sammeli som sin efterträdare, när Yvonne pensionerar sig vid årsskiftet 2017/2018. Drottningbygget har börjat, för det måste ju bli en kvinna som efterträder Yvonne, enligt den Socialdemokratiska successionsordningen, alldeles oavsett om det saknas kompetenta kvinnor och finns kompetenta män. Könet är viktigare än kompetens, åtminstone i sådana fall. Processen har börjat och partistrateger har påpekat att plumpen med ”Luleås framtida skola” måste tvättas bort i god tid innan valet.

Så nu går Carina Sammeli ut på NSDs förstasida och i ett stort uppslag inne i tidningen, biträdd av Kommunalrådet Yvonne Stålnacke, och försöker göra en pudel i denna fråga, så att den ska vara borta från dagordningen till hösten 2018. Bestämmanderätten i form av egen majoritet hägrar.

Samtidigt har sossarna fått en annan besvärlighet på halsen. Medborgarna, eller åtminstone fler än de 10% av väljarna i befolkningen, som krävs för att genomdriva en folkomröstning, har lämnat sin namnteckning på namnlistor som kräver att det genomförs en omröstning kring hur Luleå ska forma framtidens skola.

-Vafan, börjar de kräva demokrati nu!?
-Vad i helvete betyder det?
-Hur blir det nu om vanligt folk ska börja bestämma om sin framtid?
-Kommunism är vad det liknar.

Tänkta röster på de partiinterna mötena den senaste tiden. För helt klart har det skapat oro i det demokratiska partiets lokala Luleåavdelningar att en hängiven samling, huvudsakligen föräldrar till barn i skolålder, och till vardags icke politiskt aktiva, lyckats med det partiet misslyckats med – att få vanligt folk att reagera och ta ställning även utanför valdagen vart fjärde år.

Medan politikerna funderar hur de ska förhålla sig till det demokratiska folkkravet om folkomröstning, så vilar buntarna med namnlistorna i Kommunens källare och blir snarare än begravda en tickande bomb som kommer att brisera i ansiktet på politikerna om två år från nu, om inget vettigt åstadkoms i frågan.

De stod där vid stängslet, ett femtontal små i åldrar från 1-5 år. På huvudet hade de toppluva eller en snusnäsduk knuten under hakan eller i nacken, som skydd mot insekter. På överkroppen hade de allihop utan undantag kläder för utevistelse och ovanpå en reflexväst och nertill bra skor för att vara ute i skogen. Mun och ögon strålade förväntansfullt. De var redo allihopa att ta vara på det fina höstvädret med sol och klar, krispig luft. Bakom barnen stod ”dagisfröknarna” lika glada även de. Ute på vägen hade en abonnerad buss parkerat, färden skulle påbörjas halv tio och klockan var nu fem i halv.

Sambon, med bullpåsar fyllda med hembakta kanelbullar i handen, möttes av stor entusiasm när hon steg ur bilen. En liten flicka ropade ”va bra du kom för bussen har redan kommit”. En annan liten kille frågade ”va har du i handen?”. Sambon bara log hemlighetsfullt.

For iväg därifrån med en stor glädjeklump i magen och fånigt leende. Insåg att barn är framtiden och inga barn=ingen framtid. Tänkte också på klåfingriga oempatiska skolpolitiker som varit beredda att, i sin iver att skapa stora komplex till skolor, lägga ner vår byaskola. Hade skolan lagts ner så skulle det inte dröjt länge innan dagis stått på tur. Alla dessa skolbyråkrater borde göra sig en tur ut ibland från kommunens skolförvaltning till alla skolor och se glädjen och entusiasmen hos barnen och arbetsglädjen hos ”dagisfröknarna”. De skulle då också se och förhoppningsvis förstå att stora skolkomplex inte skapar större trygghet för barnen, bättre arbetsmiljö för de anställda eller på det hela taget en bra inlärningssituation för barnen – vår gemensamma framtid.

Det är nog ingen händelse att de framträdande eleverna i ”vi i femman” tävlingarna (kunskapstävling för årets femteklassare) ofta(st) kommer från mindre skolor runtom i länet och vår kommun. Dels så beror det naturligtvis på att alla vi som bor ute i mindre byar är kloka människor som naturligtvis får kloka barn  🙂 och dels beror det på att eleverna har en bättre skolsituation med lärare som inte byts varje år, som ofta beror på att läraren ifråga tröttnat på den dåliga arbetssituationen och söker sig från de stora opersonliga skolorna.

Apropå skola så var det idag upprop i sveriges största friskola Sveriges Riksdag. Nog är väl epitetet ”största friskolan” passande, för jag vet ingen annan arbetsplats som kan stänga på försommaren och återta sitt arbete en bra bit in på hösten. En arbetsplats där man sätter sin egen lön och efter avslutat arbete (vanligtvis sedan man förlorat sin Riksdagsmannaplats plats på grund av oförstående väljare) kan fortsätta att få ut Riksdagsmannalön fram till pensioneringen om man inte dessförinnan fått ett jobb och det får de ju sällan, för vem kan väl anställa en avdankad politiker med deras stora förväntningar på en rejäl lön och en kropp som inte kräver så mycket jobb för att bli nöjd. Sedan finns det ju fiffiga politiker som exempelvis Reinfeldt som driver eget och inte tar ut någon lön utan bara vinst i sitt Aktiebolag eller som Miljöpartisten Åsa Domeij, som efter att ha varit barnledig under Riksdagens vårarbete återinträdde i ”arbete” under den tid som Riksdagen är stängd och övriga ledamöter påbörjat sin ledighet – då ”jobbade” hon som Riksdagskvinna. Undrar vad i hmhm hon sysslade med då? Kanske spelade hon pingis med vaktmästarna eller la patiens hela dagarna – vem vet?