Varje sommar blir vi lika glada, när det gamla strävsamma ladusvalparet återvänder från sin Sydafrikasemester eller var de nu tillbringade tiden i väntan på att det ska bli full fart på insekterna här i Norden. Kanske är det inte samma par som kommer, men man tycker på nåt sätt att de känns bekanta dessa luftens mästare som plötsligt sätter sig på  den vajer som bär antennkabeln mellan husen. Så sitter de där rödbrunkindade, svartvita med de långa stjärtpennorna och börjar sitt samtal svalor emellan. Jag kan inte låta bli att tjuvlyssna, inte för att jag förstår vad de säger, men det låter så hemtrevligt coh somrigt. ”Hej Mina Vänner”, ropar jag till dem och då tystnar de och tittar nästan förvånat på mig, som om de sa att bry dig inte när vi nu diskuterar om vi ska ta platsen bakom parabolantennen i år igen eller om vi ska söka oss in i stallets mörker.

Efter någon dag ser jag att de bär bomaterial in i stallet och lite senare ser jag bobyggnaden som pågår ovanpå lampkupan i ena boxen. Av hänsyn till våra sommargäster så skruvar jag  ur glödlampan så att inte det ska bli överhettat, nätterna är ändå ljusa så man behöver inget artificiellt ljus. Efter några dagar ligger honan på ägg och hanen matar och uppvaktar henne. Oss tar de ingen notis om eller i vart fall så blir de inte stressade av att vi står där bara en meter från honan i boet.

-De känner igen oss och vet att vi inte utgör något hot mot dem. Några veckor senare råder febril aktivitet snart sagt dygnet runt, det sitter fyra omättliga monster i boet och bara gapar hela tiden och när honan eller hanen kommer med mat så blir det snart sagt extatiskt i boet. Hästarna mumsar lugnt vidare när svalorna gör sina halsbrytande svängar mellan benen på kusarna eller strax invid öronen, man lever i symbios med varandra.

Så en dag i slutet av juli sitter det sex svalor på boxarnas överliggare, ungarna har lämnat boet. Vi gläds oss storligen.

Dagarna går och varje nattning med utdelning av hö till de fyrbenta kusarna blir en glädjefylld händelse. När man öppnar salondörren till stallet så möts man av ett kort varningsrop ”katji”, men så ser föräldrarna att det bara är de vanliga tvåbeningarna som kommer och lugnet lägrar sig.

Sommarens dagar går fort och svalungarna blir säkrare på att flyga, snart börjar det vara dags för långflytten.

Så en kväll när jag kommer för att släppa in hästarna från hagen sitter där bara två svalor, föräldrarna antar jag. Pratar om det hela med min sambo och vi enas om att ungarna kanske inte törs göra flygningen in genom öppningen i nederdelen av salondörren. Dagar och kvällar går, men det är bara de två svalorna som sitter inne på natten. Försöker spana och se om ungarna möjligen sitter någon annanstans under natten, men tyvärr, tyvärr. Inget tyder på att de finns i omgivningen.

Tänker med sorg i hjärtat på att de två små fåglarna  som flugit hela vägen över snart sagt halva jordklotet för att föda och föda upp sina barn, verkar ha fått hela barnaskaran utraderad.

Fåglar har ju sina naturliga fiender och ett visst tapp i barnaskaran brukar man kunna notera. Vi spekulerar om det kan vara någon hermelin eller katt som åstadkommit detta, men finner inget svar.

Tänker på vår mänskliga trygghet där inte fler än  1-2 barn på tusen dör i tidig ålder, de allra flesta klarar sig får växa upp och skapa sin egen tillvaro, vi har inga ”naturliga fiender” vi människor. Men, som om  det inte finns något slut på eller logik i vansinnet så kommer ändå ett antal av oss människor dö, några för andra människors händer. Suck.

Nobelpristagaren John Steinbeck  skriver i sin bok om människors möda och jakt på sina drömmar i depressionens USA. Titeln till boken ”Of Mice and Men” (Möss och Människor) har han lånat från den skotske poeten Robert Burns som i sin dikt berättar  om bonden som vid höstplöjningen råkar plöja sönder och förstöra ett musbo. Bonden reflekterar där han står ”ja du lilla mus, de största planer av både möss och människor går ofta i kras och istället för den glädje de skulle ge, så återstår bara sorg och möda”. Så känner jag när jag ser de strävsamma svalornas katastrof och på samma sätt känner jag när jag ser alla galningar och förledda människor som, vägledda av falska profeter som utövar sitt dåliga inflytande på lättledda existenser, genomför sprängningar och mördande av oskyldiga medmänniskor. Människor som hade sina drömmar och planer vilka ändades när bombmannen/kvinnan släppte lös den destruktiva kraften där mitt bland alla marknadsbesökare.

Med tanke på dagens status i det fallet så känns det påkallat att ställa denna fråga.  För att citera ett uttalande av Marcellus i dramat ”Hamlet” av Shakespeare, ”there is something rotten in the state of Denmark”, därmed avser han den moraliska och politiska korruption som råder i landet. Man skulle kunna låta Marcellus göra ett exakt likadant uttalande om vårt land, utan att  behöver göra annat än byta ut ”Denmark” mot ”Sweden”.

För snart 1000 år sedan fastställdes våra kvinnofridslagar innebärande att man inte fick kränka eller begå övergrepp på kvinnor, som då ansågs särskilt skyddsvärda. Stränga straff utmättes för de som förgrep sig på lagen. Genom århundraden har denna lag levt kvar, ibland i skymningslandet men på senare tid (de senaste ca 100 åren) nått en acceptans bland majoriteten av svenskar (män). Under de senaste åren har vi sett en delvis återgång till skymningslandet.  Vi läser om ungdomsgäng med i många fall asylsökande unga män/pojkar, liksom dito med permanenta uppehållstillstånd, som utsätter företrädesvis unga kvinnor för olika kränkande behandling, alltifrån våldtäkter eller tafsande till styrande av sina systrars och mödrars möjligheter att röra sig fritt och agera på egen hand. Dessa kränkta kvinnor upplever inte att gärningsmännen får någon egentlig lagpåföljd eller mycket begränsad sådan, snarare har samhället orealistiskt höga krav på bevisning som därmed innebär ytterligare kränkning av de utsatta kvinnorna.

Om man dessutom betraktar alla dessa män med en för oss främmande syn på ”heder”, så kan man som vid sidan stående uppleva att det i olika samhälleliga sammanhang tassas på tå för dessa män, speciellt om de har en muslimsk trosinriktning. Kvinnorna ska förses med speciella skyddsanordningar  eller skyddsvakter för att kunna bevista konserter, för att inte bli våldtagna i folkmassan -en jätteburkha skulle man kunna kalla sådana avspärrade avgränsade områden. Nu tror jag mig veta att kvinnor vill inte bli inspärrade, begränsade eller utsatta bara i sin egenskap av kvinna,  Som det nu är så börjar det svenska samhället alltmer anpassa sig till dessa minoriteters syn på mans- och kvinnoroller. Speciella badtider för de olika könen är ett exempel på lagvidriga eftergifter. Kvinnor kan inte röra sig fritt, iklädd de kläder de för tillfället tycker passar, utan att riskera att bli attackerad. Exemplen på kvinnovåld och kvinnoförakt kan göras snart sagt oändligt lång. Och, och det är viktigt att fastställa, det är i snart sagt alla fall en eller flera män som utövar detta våld, dessa kränkningar, denna kontroll av sina fruar och döttrar.

Vad kan man göra åt detta då, frågar sig vän av ordning? Ja, själv har jag naturligtvis inte alla svar, men skulle gärna se en tillämpning av lagen utan hänsyn tagen till de åtalades trosinriktning, sociala situation, undanflykter om att han var full eller drogad eller att ”hon var ju med på det, men sen ångra hon sej”.

I jaktvärlden innebär ett allvarligare jaktbrott att man förlorar vapnet för att förhindra ytterligare jaktbrott. Kanske skulle en kastrering/kemisk kastrering  i kombination med en fotboja (så man vet var förövaren håller hus) och att vederbörande tar sin medicin, vara ett medel för att komma tillrätta med alla våldtäkter. Jamen, säger vän av ordning, de flesta fallen av våldtäkt sker ju inom hemmets väggar, hur ska man hantera detta?

Svaret på denna sista fråga måste vara – med uppfostran av barnen, speciellt pojkar, uppmuntran av flickorna/kvinnorna att stå på sig och leva som de själva bestämmer. I tillämpliga fall måste samhället vara tydlig i sakföring (bestraffande) av skyldiga män oavsett ursprung eller religiös trosinriktning. Vid våldtäkter utförda av asylsökande eller sådana som redan erhållit uppehållstillstånd känns återkallande av uppehållstillstånd och utvisning ur landet efter avtjänat straff, som ett riktigt förhållningssätt.

En fånge i Sverige sägs kosta ca 2000 kr/dygn för samhället. Internen har dessutom rätt till TV och dator, möjlighet till utbildning betald av oss skattebetalare, eget rum/cell och avsevärt bättre mat och tillsyn/personaltäthet  än de som bor och utspisas på ålderdomshem här i Sverige upplever. Åldringarna får dessutom betala sin vistelse på hemmet genom att deras redan knappa pensioner används för att betala för ålderdomshemsboendet. Internen får en dagpenning i inkomst.

En mig närstående har drabbats av en stroke och som följd av detta hamnat på ett långtidsboende. För denna vistelse betalar han nästan hela pensionen.  Det som är kvar räcker förhoppningsvis till snus för honom.

Bortsett från begränsningen av rörelsefrihet, som i högsta grad gäller även för majoriteten av åldringar på ”hemmet” beroende på personal- och medelsbrist, undrar man i vilken mån ett fängelsestraff verkligen  är ett straff och vem det är som verkligen ”sitter inne” ?

Ett förslag om att låta internerna äta åldringars kost och tvärtom vore intressant att följa. Jag är övertygad om att inga åldringar skulle protestera mot en sådan tingens ordning.

Min åsikt är den att om man begär asyl, dvs Sveriges skydd, av sin person så finns det inga ursäkter om man missbrukar denna asyl till att begå grova brott.

Svea Rikes lag sägs vara en lag som ska tillämpas lika för alla oavsett kön, ursprung eller trosinriktning.

Så min uppmaning till lagförande myndigheter är att se till att tillämpa strafflagstiftningen utifrån lagstiftarens utgångspunkter utan att hela tiden ta kulturella eller sociologiska hänsyn – behandla alla som vore de ålderspensionärer.