Michelle Obama höll ett känslosamt tal för någon tid sedan. Ett mycket välskrivet tal som slog an många känslosträngar hos lyssnarna och de närvarande åskådarna.

Vid det Republikanska partiets möte för att nominera en Trump(en) som presidentkandidat höll hans fru Melania Trump ett tal till herr Trump som var en ord för ord kopia av Michelle Obamas tidigare tal.  Någon insiktsfull hade noterat detta och båda talen har lagts upp på YouTube där sekvens för sekvens av talet spelas upp. Först Michelles original och sedan Melania Trumps kopia. Själva händelsen avslöjar en hel om både det amerikanska samhället och den republikanske presidentkandidatens fru.  Inte för ett ögonblick tror jag att hon själv hade stulit Michelles tal utan snarare var det nog så att talskrivaren hon anlitar hade stått för detta, en lat person som trodde att ingen skulle upptäcka det hela.  Melania Trump fick nog prompten med talet när hon stod i talarstolen och läste efter bästa förmåga det som var skrivet.  Ett solklart fall av inte bara idéstöld utan ett fullskaligt rån i bästa smash and grab stil.

Man brukar säga att goda idéer har många morsor medans dåliga har ingen farsa. Därmed menar man att om någon kommer med en god idé så vill alla vara upphovet till denna medan en dålig dito snart saknar ansvarig upphovsman.

Inom arbetslivet är det snart sagt ovanligt att man krediterar den person som kommit med en idé eller uppslag till lösning på ett problem, snarare försöker alltid några samvetslösa personer framhäva sin stora betydelse för denna lösnings uppkomst. Det kan till exempel röra sig om att du i din naiva tro på människors godhet pekar på en möjlig lösning av ett problem som någon lägger fram för dig. Några dagar senare så får du av chefen höra att den som du presenterade lösningen för har ”löst” problemet och sedan premieras denne copyrighttjuv, medan du står där med brallorna nere och inser att du bara kan förlora om du skulle påstå att det i själva verket var du som kom med förslaget. Du kommer i sådant fall att uppfattas som en missunsam och avig person som inte riktigt passar in i ”laget”.

I den bästa av världar skulle den du presenterade idén för ha sagt till chefen när hen visade förslaget till lösning att ”det här är en idé som NN kom med och som jag jobbat vidare på”. Därmed skulle du få din kredit för idén och den du presenterade det för sin del, i och med vidarebearbetningen av idéförslaget.

Jag har själv råkat ut för sådana idéstölder genom åren i olika grad alltifrån ord för ord stöld till att idéer som jag presenterat har vederbörande person jobbat vidare med och senare presenterat som sin egen, utan att jag fått någon kredit för detta.

Det finns andra sätt att stjäla idéer och arbete av andra.

Under mina doktorandstudier råkade jag ut för en ”stöld” som var avsiktlig och genomfördes i akt och mening att sinka mig. Bakgrunden var den att jag tillsammans med en annan doktorandstudent genomfört studier som vi publicerade tilsammans, dvs vi stod båda som författare på publikationerna. Forskningen berörde ett område där våra avhnadlingar så att säga överlappade varandra. När så min sedermera f.d studiekompis skrev ihop sin avhandling som i tiden inföll ett knappt år före den tid jag avsåg att göra detsamma, så hade han i sin avhandling tagit med de tre publikationer som vi skrivit gemensamt, väl medveten om att jag inte skulle kunna använda dessa i min avhandling. För, man kan bara disputera, som beteckningen lyder, på sådant som är nytt och inte varit föremål för kritik/disputation tidigare. Detta visste personen ifråga om och hans avsikt med det hela var att tidsmässigt sinka min avhandling så att en tjänst som skulle bli ledig om ett knappt år inte skulle kunna sökas av mig eftersom man måste vara disputerad för att kunna inneha en sådan tjänst. Han lyckades också i sitt uppsåt och jag insåg att jag inte ville tillbringa mitt arbetsliv med att bli stucken i ryggen av arbetskamrater, som jag sett honom som före händelsen. Han blev sedermera Professor i Tromsö (rätt åt honom 🙂 ) och jag gick ut i det spännande arbetsliv som finns utanför Universiteten.

Tilläggas kan att jag även ute i arbetslivet i det s.k. verkliga livet, sett och träffat på sådana personer som med snart sagt vilka medel som helst vill framåt och uppåt i hierarkin.  Det finns ett känt uttryck vad gäller krig att det första som förloras är sanningen. Jag skulle vilja tillägga att i så fall har det föregåtts av en förlust av samvetet.

Förr, i den grå forntiden på sena 1900-talet var fotografering en konst, där man skickade in eller lämnade sin exponerade svartvita eller färgfilm till en fotoframkallningsfirma. Efter en spännande väntan fick man så sina framkallade  24 eller 36 bilder. Vanligtvis var det mindre än fem bilder som det var något med.

Idag med den digitala kameran rasslar man iväg så många bilder som ett 16 Gb Compact Flash minneskort kan rymma. Av de många hundra bilderna på minneskortet brukar det vara ca 15-20 bilder som man är någorlunda nöjd med. Men då inträffar det bisarra, man kan inte skiljas från alla dåliga exponeringar man gjort utan laddar över alla bilder på en hårddisk som inom kort härbärgerar tusentals osorterade bilder av högst varierande kvalitet – suck.

Ibland händer det att jag går tillbaks och letar efter en särskild bild och upptäcker då berget av dåliga bilder som bara tar upp en sjuhelsikes massa minnesutrymme. Men, som jag brukar tänka ” det är inte de fotograiskt mest perfekta bilderna som är mest värda att bevara för ens minne.

Apropå minne så är det åtminstone för mig på så sätt att de minnesbilder jag förevigt har på näthinnan har andra värden än de rent bildmässiga. Första gången jag höll mina nyfödda barn i famnen, när de kom ut och skrek livsbejakande, när kanoten välte vid en forsfärd och det blev en flytfärd nerför ett biflöde till Råneälven. När jag som pojke medföljandes pappa och storebror på höstjakt hade chansen att få skjuta en räv men kunde inte förmå mig när räven tittade mig rätt i ögonen. Sådana bilder har helt andra kvaliteter än de fotografiska. Men, snart har vi väl lagt ut alla våra trivialiteter på Facebook, så då blir de värdefulla minnena de som man inte vill dela med sig på ”Fejan” utan bara ha som ett inetsat minne på näthinnan.

För någon tid sedan framförde jag mina funderingar om att det verkar vara en norsk variant av doping att få läkarförskriven astmamedicin. Rubriken på min betraktelse var ”Den Sjuka Toppidrotten”.

Av egen erfarenhet så vet jag att om jag tar en eller två puffar av Bricanyl (som jag har fått på recept för min ansträngningsastma vid kyla) vid en ansträngning som skidåkning så slipper jag andnöden, som annars kommer som ett brev på posten.

Ventoline eller Bricanyl är två sådana s.k. betastimulerande substanser. de ska göra sin verkan genom att förhindra att histaminer frisätts i luftrören. Om ingen medicin intas så  resulterar det i att de små luftrören i lungorna alveolerna krampar och drar sig samman under inverkan av histaminet.

Dessa mediciner resulterar således i att sportutövaren får lättare att andas medan han/hon utövar sin sport. Prestationshöjande skulle man också kunna kalla medicinerna. Marit Björgen började efter att hon börjat få läkarförskriven astmamedicin göra remarkabla förbättringar av sina prestationer. Från att ha varit en habil, men inte ”outstanding” skidåkare, blev hon snabbt skiddrottningen med stort D.

Vän av ordning undrar då ”vad är det för skillnad på otillåtna prestationshöjande och tillåtna dito?”. Svaret är enkelt. Har en läkare skrivit ut ett läkemedel på medicinska indikationer så är det i många fall tillåtet, om det inte står på en särskild lista som bara är prestationshöjande men inte hör samman med någon relevant sjukdom hos personen ifråga.

I min krönika undrade jag on det norska idrottsundret stavades astmamediciner.  Idag ”åkte” en norsk Tour de Ski vinnare fast för han hade  rester av Ventoline i urinen och landslagsledningen hade glömt anmäla att denne hade rätt att prestationshöja/medicinera sig med Ventoline!

Så här redogör man för saken i SVT;

Den norske skidstjärnan Martin Johnsrud Sundby har åkt fast i ett dopningstest. Norrmannen stängs av i två månader och förlorar samtidigt totalsegern i Tour de Ski och världscupen 2014/15. Detta efter att två urinprov från norrmannen har visat spår av astmamedicin. ”Den situation som jag hamnat i är en idrottares värsta mardröm. Jag har alltid tävlat på ett ärligt vis”, säger Sundby.

Uttalandet låter bekant. Var det inte så Mühlegg sa när han fuskade i OS och körde skiten av alla odopade konkurrenter däribland vår världsstjärna Elofsson, som aldrig blev sig lik därefter efter att ha kommit till OS i sitt livs form och sedan blivit knäckt av den fuskande TyskSpanjoren Mühlegg,

Vad lär vi oss av det hela?

Kanske att allt inte är som det ser ut eller framförs. Idrott idag är så djupt inblandad i sponsring, där miljonerna finns att hämta för den framgångsrike atleten, så det kanske inte är så konstigt att man använder alla lagliga och ännu icke olagliga medel för att nå på prispallen, helst högst upp på densamma.

Dagens tanke:

Man blir aldrig bäst i världen genom att följa i spåren av någon annan. Ska man bli bäst måste man välja sin egen väg. (originaltanke av mig – ej citat).

Världen är full av epigoner (följare, efterapare, utan egen originalitet). Facebook och Twitter uppmanar till detta beteende; ”gilla, om du tycker om det någon publicerat”, ”bli följare” till någons Twitterpubliceringar. osv osv,

Tanken är nog god men effekten blir att en liten klick mer eller mindre professionella tyckare/aktörer definierar vad som man ska tycka, göra – och inte göra/tycka.

Den gamla visstrofen om sten och betong som lyder ”så sitter vi där och hurrar och tycker skjortan är trång” har fått stor aktualitet och fortsätter växa i kraft vad gäller likriktning av tankar och åsikter. Vi förlitar oss alltmer på att dela Facebook videor/”kloka citat”/avsky för den ena eller andra företeelsen/tankesättet och förminskar samtidigt oss själva till statister/följare av andra – en svans av likatyckare utan egen uttalad uppfattning.

Så blir demokratin första offret och i förlängningen personen och dess själ ett offer på det politiskt korrekta altaret. En Zombievärld befolkad av tomt stirrande människoliknande figurer som utan att skapa sin egen väg bara hasplar ur sig/vidarebefordrar de senaste sanningarna när de hasande närmar sig för att äta upp dig.

Jodå, även jag käre Brutus har hemfallit åt sådana beteenden att dela och vidarebefordra. men oftast med en egen kommentar eller bifogad tillsammans med en egen syn eller tanke på det som delas.

Så låt oss dela med oss av visdom och kunskap, men acceptera och anamma inte allt som vore det skrivet i sten och givet av ett gudomligt väsen.  Precis som man är medveten om att SMHIs meteorologer har en ca 80%-ig säkerhet för sina prognoser de närmaste två dygnen, så får man inta en sund skepsis både till väderförutsägelser och ”sannings” dito.

När det gäller SMHIs verksamhet så hoppas man innerligt att de ska ha rätt när de ”lovar” bra väder, medan förhoppningen är den motsatta när de förutspår regn och rusk.

En sund skepsis anbefalles. Eller, som Tage Danielsson uttryckte sig ”störst av allt är kärleken – eller var det tvivlet? Nu blev jag osäker”.

🙄