Vitå Folkets Hus (VFH) delar lokaler med Vitåskolan och upplät ursprungligen det gamla Vitå Folkets Hus med tomt till kommunen, för rivning och nybyggande av en skola och dagis. Som ersättning för detta får vi alla tillgång till skolans lokaler, utom skolsalar, utanför skoltid, genom att Vitå Folkets Hus bedriver uthyrning till föreningar och privatpersoner. Dessa lokaler används flitigt eftersom hyreskostnaden är väldigt rimlig. PRO-föreningar, Skoterklubbar, Fotbollsklubben, dansutbildning och olika spelformer i gymnastiksalen, varvas med privatpersoner som firar bröllop och fester av olika slag.

Så man kan utan att överdriva konstatera att byggnaden är något av ett nav för hela Vitåbygden samtidigt som det är skola. Den ena verksamheten framförallt, kanske, för vuxna och den andra för våra framtida vuxna, dagens skolbarn, och deras familjer.

Mot den bakgrunden känns det i hjärtat när skolan är hotad med nedläggning av en Barn och Utbildningsnämnd (BUN) i Luleå som i brist på klokhet och kreativitet stirrar med skräckslagen blick på det framtida hotet – en massiv lärarbrist.

Om dessa tjänstemän och tomstirrande politiker hade suttit i en verkställande företagsledning så hade de tämligen omgående fått sparken kollektivt.

Om de jobbat i storföretag som Ericsson eller Volvo, så hade de förmodligen sparkats snett uppåt eftersom det är ”comme il faut” (så man gör) i dessa s.k. riskkapitalkretsar. I storföretag är den metod som generellt tillämpas att man avskedar en större eller mindre del av arbetsstyrkan, för att dra ner på kostnadssidan och ge utrymme för utdelning till ”ägarna”.

I ett företag av lite mindre storlek skulle dessa BUF och BUN-personer hamnat på Arbetsförmedlingen eftersom mindre företag, som inte ägs av s.k. riskkapital, har aldrig råd att sitta på händerna så länge att när åtgärder måste till, så är det nerdragning som gäller. Det har man för inte så många år sedan gjort i Luleå Kommun och nu slår tidigare nerdragningar av lärarstyrkorna tillbaks. Många är de lärare som lämnat lärarbanan till förmån för andra arbeten och som nu inte är intresserade av att gå tillbaks till skolan. Och, ärligt talat, om jag hade varit lärare i Luleå Kommun, så hade det inte känts aktuellt att återinträda i detta yrke.

Vi här i Luleå och Norrbotten faller inte inom ramen motsvarande stora företag utan är ett litet ”skitföretag” i civilisationens utmarker. Vi ca 250.000 norrbottningar som ryms på 98.000 kvadratkilometer, 25% av Sveriges yta, har inte råd med att förlora en enda boende och absolut inte lägga ner och koncentrera vår skolverksamhet till nackdel för snart sagt alla.

Om man i ett företag lägger ner Forsknings- och Utvecklingsverksamheten (FoU), så förstår alla att om man gör så, så kommer företaget ifråga att inom några år stå utan konkurrenskraftiga produkter. Driftiga och kreativa personer på företaget har under processen flyttat till andra företag där de får mer utrymme för sina förmågor. På samma sätt går det här i vår näromgivning, om man tar en barnfamilj och försämrar deras förutsättningar och levnadsbetingelser, så kommer de att börja aktivt söka bättre alternativ för sig och sina barn. Förlorarna är du och jag – vi alla.

Vi kan prata om Vision 2050 för Luleå hur mycket vi vill, men vägen till denna måste liksom alla resor börja med de första stegen i rätt riktning. När vi ser den visionslöshet och avsaknad av innovativa lösningar som våra (nåja våra och våra?!) valda politiker ger tjänstemännen i kommunen i uppdrag att utreda och managera, så känns vision 2050 som en hägring i öknen, som flyttar sig allt längre bort ju närmare man söker flytta sig mot den.

Nå, säger du kanske. Vad menar jag med rubriken för dagens blogg?

-Jo, det handlar om våra föregångare i Vitå Folkets Husförening. De var förtänksamma kvinnor och män. När kommunen fick köpa tomten och riva gamla Folkets Hus så skrevs ett avtal där Kommunen utöver skolverksamheten upplät lokalerna för Folkets Hus att bedriva verksamhet, på ovan angivet sätt. Detta avtal löper på tre år i taget och måste sägas upp minst sex månader innan det löper ut. Om detta inte sker så förlängs avtalet med tre år i taget. Den senaste treårsperioden löpte ut 31 december 2014 utan att någondera part sagt upp det , skulle ha gjorts senast 30 juni 2014.

Så nu har vi ett avtal som löper fram till 31 december 2017 utan möjlighet till uppsägning. Dessutom har man från Fastighetsförvaltningen bekräftat, i ett fax 1997, att kommunens Fritidsförvaltning årligen betalar 585.000 kr till skolan för Vitå Folkets Hus avtalsenliga nyttjande av lokalerna. Således ska/skulle skolan ha tagit upp en årlig intäkt om detta belopp och detta belopp dragits från den uppgivna hyreskostnaden om ”ca 1 miljon kronor” en summa som vi fick lirka ur tjänstemännen på Barn och Ungdomsförvaltningen vid det offentliga mötet 16 mars 2015 i Vitåskolan.

Detta faktum har undertecknad idag skickat till Kommunstyrelsen för kännedom, eftersom det är fakta som man föreställa sig att BUN inte har något intresse att offentliggöra själva!

Ikväll, med start kl 18, skulle tjänstemän och politiker i Luleå Konmmuns Barn och Utbildningsförvaltning (BUF)  respektive  Barn och Utbildningsnämnden (BUN), på plats i Vitåskolans lokaler redogöra för de tjänstemannaberedda förslag för Vitåskolans ”framtid”, som avses läggas fram och tas av politikerna senare i vår.

Föräldragruppen för Vitåskolan hade förberett en ca halvtimmes information, som ett beslutsunderlag för kommuntjänstemännen och politikerna. Detta med anledning av den alltmer starka övertygelsen från oss Vitådalsbor att tjänstemännen inte arbetat utifrån korrekta data och dito information.
Först skulle det inte få ske, men alla vi ca 350 personer som fyllt Gymnastiksalen och gemensamma utrymmen utanför denna till sista plats, krävde alltmer högljutt att informationen skulle  ges och efter ett visst käbblande bland kommunens personal, blev det beslutat att så skulle ske.

Inledande förälder ställde då frågan ”hur många av er har flyttat hit till Vitå?” . En skog av händer lyftes upp i luften.  -Ja, då kan vi väl fastslå att Vitå är en inflyttningsbygd, till skillnad mot så många andra byar i Norrland.

Sedan följde en presentation av Vitåskolans lärares kompetens, skolans inriktning mot friluftsliv och naturprofil, om den trygghet som eleverna känner, om de goda kunskapsresultat de uppvisar. Därpå följde en genomgång av näringsliv, föreningsliv och demografi för Vitådalen.

Det konstaterades att vi har ett rikt och diversifierat näringsliv,  många invånare är egenföretagare och ungdomsarbetslösheten är i princip obefintlig.

Den verkliga skottsalvan som sköt kommuntjänstemännens prognosskuta i sank redovisades av ytterligare en förälder som ur tillgängliga kommundatabaser hämtat fakta och kunde visa att ”utredaren” konsekvent bortsett från alla argument som gav en annan riktning på prognoskurvan eller kunde peka på livskraften i bygden, hon och hennes tjänstemän hade bara använt de argument som skulle visa på skolans dåliga förutsättningar.

Föräldragruppens konklusion blev att om man räknar lågt så kommer Vitå att kunna behålla nuvarande elevantal om ca 50 elever och med stor sannolikhet öka från detta lägsta elevantal upp till 75-100 elever.

Det som stod klart för alla närvarande bybor och föräldrar till barn i Vitåskolan var att hela utredningen är ett beställningsverk för att motivera nedmonteringen av en bra byaskola med kompetenta lärare och Vitådalen från att vara en inflyttningsbygd till att bli en avfolkningsbygd, där småbarnsföräldrar väljer andra områden att bosätta sig på.

Jag erinrar mig två mycket kända uttryck från mina yngre dar ” ett enat folk kan aldrig besegras”, som skanderades på 70-talet när först Supermakten USA försökte bomba det lilla, tämligen fattiga Vietnam tillbaks till stenåldern, men fick dra sig ur med svansen mellan bena och därefter den andra dåvarande supermakten Sovjetunionen, försökte samma sak med det fattiga bergslandet Afghanistan, med samma resultat.

Det andra uttrycket ”politik är det möjligas konst”, myntades av Den tyske kanslern Otto von Bismarck och citerades  senare av Statsminister Olof Palme, en känd Socialdemokratisk profil, tillika partiledare för det Socialdemokratiska partiet under många år.  Andemeningen i sagda uttryck är  att om det bara finns en vilja till något, så kan man åstadkomma snart sagt allting.  Motsatsen , om man inte vill åstadkomma något blir allt omöjligt, ett faktum som presenterades av tjänstemännen vid Luleå Kommun och underströks av en visionslös BUN ordförande.

Under några år har det funnits en jaktrelaterad konflikt som lett till att Vitås jägare jagar inom ramen för två olika föreningar. Idag, såg jag till min glädje att personer som inte så gärna umgås pga jaktbråket, stod tillsammans och argumenterade för vår gemensamma hjärtesak – skolan.

Så alla ni tjänstemän och politiker som förefaller sakna förmågan att tänka nytt eller se nya lösningar och inte tycker er behöva, inte kan förstå den kraft som ett enat folk besitter, säger jag bara; -Tag er i akt för ni har väckt och retat en enig befolkning, som likt en Tigerhona är beredda att försvara sina barns livsmöjligheter och tillvaro.

Med snart sagt alla för stunden påhittade argument håller Socialdemokraterna i Luleå på att nedmontera en av hörnpelarna i samhället och kommunen – skolan.

Vår skola, hela Vitådalens skola, är hotad. Flera av Luleås andra skolor är också satt under sparlupp.

Trots att Vitåskolan är en liten ”byaskola” finns lärare för att kunna bedriva undervisning och examination i alla ämnen utom slöjd, musik och teckning (eller vad det moderna namnet för detta numera är).

Vitåskolan är således en i sammanhanget och för sin storlek, i kommunen som helhet, synnerligen väl försedd med behöriga och kompetenta lärare som kan förmedla undervisning i matematik, svenska och alla de andra ämnena som finns i skolprogrammet.

Skolan har haft bl.a. nuvarande kommunalrådet Niklas Nordström, liksom nuvarande SSU-ordföranden Joakim Andersson som elever.

Andra i kommunen verksamma skolor,  haltar sig genom terminerna,  genom en omfattande vikarieverksamhet av obehöriga lärare.

Vad är det då som saknas, varför vill skolpolitiker lägga ner Vitåskolan?

Jo, först lät det som så att prognosen, som tjänstemännen på kommunen gjort, visade på att det skulle bli för få elever år 2023, dvs om 8 år, i Vitåskolan!

När vi, folk boende i byn och föräldragrupper, gav olika förslag på lösningar till detta samt förslag på hur man skulle kunna enkelt lösa slöjd, musik och teckningsproblematiken, så var inte det heller bra. Nu var Vitåskolan plötsligt för dyr, den sägs gå med underskott.

Spontant undrar jag hur den skola ser ut som går med överskott? Det måste väl vara någon skola som drivs av s.k. ”riskkapital” där man årligen överför våra skattepengar som visar sig som ett överskott/vinst efter respektive års bokslut.

Nåväl, man försöker då peka på att Vitåskolan kostar mer än andra skolor, speciellt stora skolor dit man gärna vill föra över, klumpa ihop, eleverna.

Nu är det så att kommunen tilldelar skolorna en årlig driftspeng som sedan till stora delar äts upp av två stora kostnadsposter lärarlöner och lokalkostnader. Detta  förfarande gäller alla skolor i alla städer och byar i hela Sverige.

Sedan, när det gäller Luleå,, så debiterar Tekniska nämnden en (mycket hög) kostnad för drift och underhåll av de lokaler/skolan där undervisningen bedrivs. Lärarlönerna beslutas ju av andra fora än i den lokala skolan. Så på grund av Luleå Kommuns  Tekniska Förvaltnings mycket höga interna debitering av skollokaler, uppstår ett underskott!?

Man brukar i olika sammanhang prata om det s.k. ”track record” som gäller i vissa frågor. Om man då tittar på detta för Luleå Kommuns kommunalråds bakgrund de senaste 30 åren, så visar det sig att snart sagt alla, Kjell Mickelsson, Ulla Ölvebro, Karl Petersen, Yvonne Stålnacke och Niklas Nordström, har en uppväxt i mindre samhällen och byar, liksom att ett par av dessa har en yrkesmässig bakgrund som lärare innan de blev kommunalråd. Så byaskolor som grogrund för våra toppolitiker, kan väl anses belagd.

Dessutom som jag redan nämnt, vårt nuvarande kommunalråd Niklas Nordström har sina rötter i Vitådalen, med skolgång i Vitåskolan.

Så då frågar man sig varför samma partis skolpolitiker arbetar för och förordar de stora skolorna, som lösning på alla dagens skolproblem?

Det finns således inga sakargument varför man ska lägga ner en fungerande skola, befolkad av behöriga lärare och trygga vetgiriga elever. Denna situation skulle ersättas med en situation av pendlande för såväl elever som föräldrar (de som även har barn i förskolan), en för eleven otryggare situation med storskola och ett bestående lärarproblem för kommunen. Tillgång till Vitåskolans lärare på annan plats löser inte lärarproblematiken i hela kommunen. Man har genom en systematiskt ryckig skolpolitik kommit att förlora många behöriga lärare, en situation där luckorna inte på kort sikt kan  fyllas.

Spontant känner man det ganska konstigt att numera verkar det viktigare att värna alla andras rätt, asylsökande flyktingars, ensamkommande ”barn”, tiggande romska migranter  etc., än den egna befolkningens barns rätt till en bra och trygg skola med god undervisning, och så korta resor som möjligt för både barn och barnens föräldrar.  Vi i Luleå kommun  bygger för att kunna ta emot fler flyktingar, vi utökar kvoten för ensamkommande barn och vi betalar hemresan för de romska tiggarna, bara för att finna att samma tiggare, ett kort tag därefter, åter sitter utanför stadens större butiker. Så allt vad alla dessa hundratusentals kronor, kanske miljoner, av Luleås skattebetalares pengar åstadkom var en möjlighet för den romska flyktingen att besöka sina barn i hemlandet, för att därefter företa resan tillbaka, till sitt jobb som tiggare utanför en stormarknad i Luleå, igen.

Då finns det pengar, då pratar inte kommunens politiker om hur dyrt sådana åtgärder är och att ”vi måste spara”, nänä då är det spenderbyxorna som är på.

Konstigt!

Vidare, när det gäller  arenaidrotter som basket och ishockey så tar vår kommuns politiker åter på sig spenderbyxorna och då verkar det inte finnas några gränser för vad kommunen mäktar med att åstadkomma. Ishallar byggs om för mångmiljonbelopp, sporthallar likaså, men skolorna våra, där kommunens framtid tar sina första steg och ska vistas i under nio år av kunskapsuppbyggelse, för dem finns det inga spenderbyxor att tillgå.

Såvitt jag förstått det rätt så är kommunens första och enda skyldigheter gentemot sina invånare, dvs prio 1,  att hantera våra gemensamt inbetalda skattepengar för att åstadkomma en bra vård/skola /omsorg. Bidrag till kulturella yttringar måste rimligen komma i andra hand.

Så man frågar sig varför det är så tyst från lärarfack och politiska kommundelsföreningar när det rör frågor som handlar om vår skola. Såvitt jag kan förstå så pågår likanande aktioner visavis andra skolor i vår kommun.

Kan det vara så att orsaken till den utbredda tystnaden i det politiska leden är att de borgerliga med Folkpartiet i spetsen inte är så intresserade av skolfrågor som de säger sig vara i valtider, att representanter för det styrande Socialdemokratiska partiet vet att eventuella kritiker inom de egna leden, speciellt vid offentligt framförd kritik, omedelbart hamnar i frysboxen, om de vågar ha en synpunkt som avviker från det styrande toppskiktets?!

Min hund lider just nu av skendräktighet och hennes tillstånd påverkar nattron hos husse. Väcktes av en gnällande hund som verkar och agerar som om hon kommer att skita på golvet om man inte omedelbart släpper ut henne. Efter att hon kommit in igen så var husse klarvaken. Det faktum att en liten husmus/skogsmus höll på med snickeriarbete i ytterväggen bidrog inte heller till sömnigheten.

Beslöt att införskaffa musfällor pronto.

Men, när man nu ändå var vaken så hade tankarna börjat gå och stannade vid det omedelbara hot som finns mot existensen av Vitåskolan, som jag redan skrivit om.

Jag tänker på alla utredningar som gjorts på nationell nivå där man visat att elever mår bäst om de får lära sig i en trygg och lugn miljö. Storskolor har över tiden visat sig ha många nackdelar, bortsett från den eventuella uppenbara, tillfälliga, ekonomiska vinsten av rationalitet och storskalighet. Barnen som hamnar i ett utanförskap, som ju stora skolor inbjuder till, kostar i förlängningen samhället  mycket mer. Det pratas om kostnader på miljontals kronor i form av skadegörelse och kriminalitet. Detta beror på att ungdomar,  på grund bl.a. av en dålig studiemiljö därstudiesvaga elever sållas bort, hamnat i ett utanförskap och kommit att sakna förmåga att inlemmas i vuxenlivet. Dessa kostnader pratar man eller tar man uppenbarligen aldrig i beaktande, det rör ju ett annat ”konto” i samhället och hanteras av andra än Barn och Ungdomsnämnden, BUN. Men,  vi väljer ju inte politiker vart fjärde år att företräda oss för att de så snart de blivit valda ska glömma eller bortse från av vilka och varför, de valts. Tjänstemännen i styrelser och nämnder gör nog ett bra jobb utifrån de direktiv de får av politikerna men alla, tjänstemän och politiker, förefaller sakna förmåga att ”tänka utanför boxen”.

Vad menar jag med det?

Jo, inom de naturvetenskapliga ämnesområdena pratar man om begreppet ”suboptimering” som ett sätt att beskriva utfallet av ett antal parallella aktiviteter som alla syftar till samma ändamål, exempelvis lägre kostnader som i den aktuella verkligheten, och utförs parallellt. Totalt sett behöver detta inte ( och i kommunala fall snarast aldrig) leda till en verklig optimering eftersom kostnader som belastar ett konto idag kan ge en mycket större belastning på ett annat konto om några år. Så sett över tiden är många aktiviteter och beslut suboptimeringar som slår tillbaks mot beslutsfattare och befolkning.

När nämnden A tittar på kostnaderna för sitt ansvarsområde (ta BUN som exempel)  så finner de att om man har större klasser i färre skolor så behövs det färre lärare och lägre yta per elev för att genomföra undervisningen. På så sätt ”gör man två flugor på smällen” man klarar lärarbristen och man sänker kostnaden.

Nämnden B (exempelvis på tekniska förvaltningen) tittar på sitt anslag och kommer till slutsatsen att för att driva skolorna, nu när snöröjningskostnaderna rakat i höjden, så behöver man öka uttaxeringen för nyttjade kommunala byggnadsytor.

Nämnden C (exempelvis på Socialförvaltningen) upplever , bl.a. på grund av en ökad flyktingtillströmning  med åtföljande kommunplacering, att fler bostäder behövs, att fler människor finns som är i behov av nämndens stöd. Ökade kostnader således och små utsikter till eget sparande.

Politikerna, eller ”politiken” som de själva pratar om, som vore det en egen övergripande nämnd, i Luleå, sitter i den trevliga sitsen att de t finns en stabil majoritet  i kommunstyrelsen, som inte behöver göra upp med oppositionen utan kan diktera vilka beslut som ska fattas.

Nå, då kan man väl vänta sig att de fattar visa och övergripande beslut!?

Nu kommer vi till det där med att ”tänka utanför boxen”. När tjänstemännen på de olika nämndernas förvaltning, på uppdrag av politikerna,  gjort sina ”utredningar”, nästan alltid avseende hur man ska kunna spara på eller inskränka i den egna nämndens aktiviteter och presenterar dessa ,så fattar nämnderna ( som består av politiker)beslut och nämndernas beslut går sedan vid behov, oklart vilkas behov som ska tillfredsställas, till Kommunstyrelsen för slutligt fastläggande.

Varje nämnd har en budget som de måste hålla. Planen är överordnad verkligheten. Så när kostnaderna drar iväg så söker varje ”rättskaffens” nämndordförande delar inom dess ansvarsområde som man kan spara i (suboptimering!).

I vårt fall här i Luleå Kommun har sökarljuset fallit på små, förment kostsamma, byaskolor liksom till storleken små skolor i tätorten. Tätorten (Luleå, Råneå) saknar kompetenta och legitimerade lärare liksom bra vikarier, så vad göra?

Jo, man tittar i ”lådan för åtgärder” och hittar verktyg A, koncentration och omflyttning. Med förstoringsglaset söker man så genom byaskolorna och på Vitå skolan hittar man 3 st kompetenta och legitimerade lärare och den egna prognosen, som man lägligt nog låtit prognosavdelningens tjänstemän arbeta fram, visar att Vitåskolan de närmaste 8 åren kommer att få färre elever. Att det bara är en prognos baserad på mycket osäkra data  bortser man från och framställer det som en sanning/verklighet, Om vi stannar till där och tittar på prognosens relevans så kan man konstatera att en inflyttning  årligen av en familj med vardera 3-5 barn under de närmaste 8 åren skulle öka underlaget för dagis och skolan med  24-40 barn. Jamen invänder tjänstemannen; -Hur troligt är det då?!

Svaret är; -Minst lika troligt som den prognos som denne just presenterat.

Åldersstrukturen i byn har en tyngdpunkt på övre medelåldern, dvs en majoritet som inte själva är barnalstrare. Samtidigt så ser vi som bor i byn hur unga par i 20-35 årsåldern söker bostäder i vår by. Varje ledigt hus säljs tämligen omgående. Det faktum understryks säkerligen också av att man får betala 1 miljon kronor för en 2-rums lägenhet i centrala Luleå och samma summa ger en ett helt hus med vidhängande stor tomt här i Vitå.

Äldre folk dör eller flyttar in/flyttas in till tätorten och då uppstår lediga hus i byn, som kan köpas eller hyras av unga familjer.

Så finns bara service i form av skola och dagis kvar så kan man förvänta sig att fler, även sådana som saknar släktförankring i byn, kommer att välja att bosätta sig här. Försvinner skolan och därefter dagis, så kommer ingen i barnaproduktiv ålder söka sig hit.

Så enkel är verkligheten och då pratar jag inte om prognoser.

Men, precis som isarna ute på fjärdar och sjöar smälter ihop och tappar bärighet på grund av den annalkande vårens  inflytande, så tappar vårt samhälle bärighet och vi kommer tyvärr att få se ett antal människor bli offer för denna minskande bärighet. Vi sitter eller står bara passivt och tittar på när det blir sämre. Förr pratade man om SOLIDARITET, ett ord där man numera sparat in ett par bokstäver och si då blev det SOLIDITET istället, ett begrepp med helt andra avsikter än det ursprungliga.

På samma sätt känns det i hjärtat på mig. Vi pratar om att vi ska visa förståelse och solidaritet med exempelvis de rumänska tiggare som befolkar snart sagt alla större varuhus entréer, och det är väl både bra och riktigt, men glömmer  samtidigt att visa förståelse och solidaritet med den egna befolkningens behov.

Jag kan känna och förstå den vanmakt som renskötarna häromåret kände när en hel renhjord styrde stegen ut på en is som inte hade bärighet och renarna drunknade i hundratal. Samma vanmakt känner jag när jag ser hur vi i händerna på tjänstemän och kanske även politiker, som tror sig jobba rätt, ser hur landsbygden utarmas hur pengarna ”mammon” tar över och styr politikerna istället för tvärtom.

SUCK !