Åkte i april 2014 förbi den sedan många år nerlagda byaskolan i Västanäs längs E10, nordväst om Morjärv i Norrbotten.

Någon har med sprayfärg skrivit ”Riv mej” på väggen som vetter mot vägen.

Det är alltid något sorgligt över en tom byggnad, men när det som här handlar om en skola som för vart år står och förfaller allt mer, så känns det etter värre. Barnen som är våra framtidshopp finns inte längre i denna by. Det tomma huset symboliserar familjernas beslut att  lämna den bygd som saknar alla vitala gemensamma funktioner, kort sagt saknar livskraft.  Som ett moment 22, så gäller att för varje barnfamilj som försvinner, så minskar bygdens överlevnadsförmåga. Det  nerrustas över hela linjen och tillgången på kompetenta lärare minskar hela tiden. Kommunerna som betalar lärarnas löner, saknar tillräcklig finansiell styrka för att kunna hålla lärarlönen på en rimlig nivå. I Riksdagen käbblar politikerna med varandra om vem som bär ansvaret för detta och alla försöker placera skulden till det hela,  ”Svarte Petter”, hos motståndarna.

I den s.k. PISA-mätningen låter länderna i EU sina elever genomgå ett kunskapstest. Sverige har fallit från en hög nivå till att vara någonstans på den nedre halvan. Beror det då enbart på den svenska skolan och dito lärarbrist? Många försöker isolationistiskt se saken just så. Men ett alternativt synsätt på problematiken kan ta sin utgångspunkt i den realpolitik som förs i Sverige.

De senaste ca tjugo åren har Sverige tagit emot ca 1 miljon flyktingar/migranter/invandrare/lycksökare. Många av dessa kommer från länder med utbredd analfabetism och en för oss svenskar förlegad människosyn, bl.a. synen på kvinnans roll och ställning i familj och samhälle. De har naturligtvis en stor uppförsbacke när de dels ska ta till sig svenska normer och lagars tillämpning och lära sig svenska, samtidigt som de ska tillägna sig det skrivna språket och kunskapsämnena för att kunna fungera på arbetsmarknaden.

För de stora arbetskraftsinvandringar som skedde på 1970-talet av bl.a Jugoslaver så hade det svenska samhället en god beredskap och vilja att inkorporera alla i det svenska samhället. Dessutom var det frågan om välutbildade och teknisk kunniga människor som snart sagt omedelbart fick jobb och kunde smälta in i samhället. Så är inte fallet idag när många tiotusentals människor söker sig till EU och Sverige i hopp om en bättre framtid för sig och sina barn.

Den låga kunskapsnivå som råder i Sverige, inom viktiga kunskapsområden som svenska och matematik, har således flera förklaringar.

När det gäller lärarsituationen, så är det i det svenska samhället politiskt korrekt att prata om och söka lösningar för denna, Så är inte fallet när det gäller att diskutera invandringsproblematiken. Alla försök till diskussion eller bara att peka på att det föreligger ett problem tenderar att placera vederbörande i facket ”främlingsfientlig” eller ännu värre ”Sverigedemokrat”. Det gamla uttrycket att ”skjut inte budbäraren” känns mycket nära och aktuellt, för det är precis vad som görs för de som vågar öppna munnen i denssa frågor. Vem vill bli kallad för främlingsfientlig? De flesta vill det inte, så därför ventileras ändå dessa vitala frågor i mer avsklida sammanhang, privata fora. Att debatten inte blir offentlig tror jag spär på ”vi och dom” syndromet snarare än att verka sammanlänkande på hela samhällskroppen.

Så vad görs av det ”officiella maktmaskineriet”?

För mig som menige man så känns det som om alltför lite, alltför sent och alltför ostrukturerat, skulle kunna vara passande uttryck för att beskriva det hela. Tiden går för de som sitter på flyktingförläggningar och väntar på besked om de får stanna. För de som får det väntar för det stora flertalet, som rimligtvis kommit hit till Sverige för att bli en del av vårt svenska samhälle och kultur, att de lämnas med ett bidragsberoende, att flertalet hänvisas till att titta på det forna hemlandets TV-sändningar, för att fördriva alla syssolösa dagar. Hur bra går integrationen för dem?

Kanske måste vi nå dithän, inse att, vi måste lägga ett moratorium på invandringen till Sverige medan vi påbörjar lösandet av den befintliga  kaosartade situationen. Kanske bör vi också hänvisa de som kommer hit att vända sig till de andra EU-länderna, dessa länder som i dagsläget tar emot mycket sparsamt med flyktingar/invandrare/migranter/lycksökare. Sverige och Tyskland står ut på ett positivt sätt i denna statistik.

Ska vi höja nivån på kunskaper i skolan så räcker det inte med att höja lärarnas löner, vi måste också ta krafttag för att de facto inkorporera alla invandrare som redan befinner sig i det svenska samhället.

Sedan får vi inte vara rädda för att ställa samma krav på de som kommer hit, som de som fötts här, liksom att vi ger alla samma rätt till det svenska samhällets frihet och rättigheter oavsett om det rör sig om män eller kvinnor, pojkar eller flickor. Om vi nu hävdar, vilket vi gör, allas lika rätt – så måste vi också vara beredda att försvara denna rätt och kultur oavsett vem som ifrågasätter eller motarbetar detta.

PS:  När jag skrev utkastet till detta inlägg, för 7 månader sedan, så fanns alltjämt den gamla ruinen efter Västanäs skola kvar. Det tog mer än 20 år av tomhet innan den föll för gott.  Idag har den rivits och alla spår efter en skola i denna by är borta. Ett första steg har tagits, men ännu återstår mycket. Nu finns så att säga utrymmet för att börja om från början, bygga upp, skapa nytt och bättre. Låt oss hoppas att det inte tar lika länge innan något görs som på ett avgörande sätt förändrar den svenska skolans läge till det bättre.

En innerlig önskan från min sida är att vi tillsammans, alla i Sverige, återskapar förutsättningar för folk att flytta in i alla dessa avfolkade byar igen. Kanske kan det vara ett alternativ till nuvarande ghetto-placering och vidhängande utanförskap, visavis det svenska samhället, att låta folk vistas och barn växa upp i en bygd med en natur där människorna, trots glest boende, har närmare till varandra.

igår stötte jag ihop med en gammal vän som kom emot mig i snåldraget på en av stadens gator. Ett kärt möte i sanning. Vi hejade glatt på varandra och småpratade om ditt och datt en liten stund innan vi kilade vidare var och en enligt sin agenda.

Precis innan vi skildes sade Per, som han heter, att ”du Lars du har gjort min dag, Gu’ va roligt att vi stötte ihop med varandra”. Hans uttalande, sagt utan tillgjordhet utan bara från hjärtat, gladde mig resten av dagen och kvällen.

Tänkte på detta faktum när vi nu såhär i begynnande juletider möts av en kör av röster, köpmännens, som alla försöker övertyga mig/oss om att spendera mera, köp, köp, köp så blir vi lyckligare är budskapet.

Hur fel har de inte, för där stod jag, en dryga medelålderns man, och blev så himla glad över min väns enkla konstaterande. Insåg återigen värdet av att ha vänner och att möta en vän, som man inte träffat på lång tid,  kan göra en så glad – och det kostar inte ett öre!

Inför den stundande julen skulle jag vilja fråga dig vilka julklappar du minns med det största välbehaget? När jag studerar de egna barnbarnen så ser jag hur de ivrigt öppnar paketen och sedan, om det handlar om en LEGO-leksak som måste sättas ihop, under den närmaste halvtimmen sysselsätter sig med detta. Därefter blir presenten/julklappen bara något som ligger i vägen och som, vanligtvis av någon av de vuxna, måste städas undan.

Så mitt förslag till dig som funderar på att köpa julklappar eller dyrbara presenter, är att du lika gärna som att köpa något till din nära och kära, dina vänner och bekanta, kan glädja dem genom att berätta att och hur mycket de betyder för dig – att de finns. Sen kan det naturligtvis inte skada om du exempelvis bjuder på en god middag och vid denna lämnar ett kontantbidrag till var och en, till inköp av den där saken eller upplevelsen som de verkligen önskar sig och kommer att använda.

På så sätt kan vi kanske återerövra den ursprungliga betydelsen av JUL.

På två politiska arenor pågår just nu ett medialt och partipolitiskt krig, där desinformation och offentlig smutskastning av meningsmotståndare  pågår dagligen.

I det ena fallet (på Riksdagsplanet) rör det sig om att Socialdemokraterna bildat regering med Miljöpartiet och Vänsterpartiet utan att uppnå majoritet i Riksdagen, en s.k. minoritetsregering.

I det andra fallet handlar det om att motsvarande partikonstellation på det norrbottniska Landstingplanet i och för sig har en majoritet 36 mot 35 mandat, men som en följd av interna stridigheter har två stycken ledamöter valt att nyttja sin rätt att blankrösta vad gäller val av styrelseordförande och vice ordförande i Landstingsstyrelsen. Genom deras aktion så formeras det nu ett Landstingsstyre utan egen majoritet.

En i sanning intressant demokratisk situation föreligger i Sverige!

Samtidigt kan man tolka utslaget av de svenska val (Riksdags-, Landstings- och Kommunalval) som skedde för 2½ månad sedan på så sätt att det svenska folket är less på blocktänkandet, less på politiska intriger, less på den svenska flatheten visavis omvärlden och ointresset man tycker sig finna vad gäller de styrande partiernas omsorg om det egna folkets väl och ve.

Att Socialdemokraterna och flera av de etablerade partierna tappar väljare till Sverigedemokraterna kan säkerligen tolkas på flera olika sätt, men jag väljer att tolka det som så att folk är less på det politiska rävspelet, less på att vara EUs största mottagare av asylsökande sett till antalet invånare. Detta med tanke på de påfrestningar detta innebär för det svenska samhället såväl socialt som ekonomiskt. Bara Tyskland, som har mer än 10 gånger så stor befolkning,  tar emot ett större antal asylsökande. I Sverige har under de senaste 20 åren mer än 1.000.000 sökande fått uppehållstillstånd och ett permanent boende här. Därutöver har många hundratusentals människor vistats och levt på och i det svenska samhället i väntan på ett beslut om utvisning eller uppehållstillstånd, ofta i flera år för var och en.

Att detta kostar på ekonomiskt för samhället är självklart, man pratar om kostnader för asylhanteringen varje år i storleksordningen 100 miljarder (100.000.000.000) kronor. Ovissheten kostar också på för de asylsökande och media är fyllda med olika beskrivningar om den tragedi det innebär att bli utvisad efter att ha levt här flera år och om andra med uppehållstillstånd, som inte kommer in i det svenska samhället.

I nuvarande läge är det inte konstigt att vanliga människor här i Sverige ställer sig frågande för hur länge detta förhållande kan pågå utan att vi som samhälle hamnar i samma situation som Rumänien och Bulgarien, där stora folkgrupper är marginaliserade och har mycket stora problem med att försörja sig. Trots en stor allmän medmänsklighet och generositet så finns det så klart en gräns och många menar att vi nu har nått denna. Man menar att nu behöver vi lägga en timeout för Sveriges mottagande av asylsökande och fokusera våra ansträngningar på att integrera och ta till vara på de asylsökandes olika kompetenser till glädje för helheten. Samtidigt säger de etablerade partierna med en mun att de ska då aldrig  överhuvudtaget samarbeta eller konstruktivt diskutera med Sverigedemokraterna – en sorts uttalad politisk mobbing.  Hur demokratiskt är det?  Dessutom behöver man inte vara något orakel för att kunna förutsäga att om den nuvarande ordningen fortsätter så kommer det att leda till att Sverigedemokraterna nästa val blir Sveriges andra eller största parti!

Med detta sagt kan man tycka att det vore klädsamt om de redan etablerade partierna accepterade valresultatet och i konsekvens därmed involverar Sverigedemokraterna i arbetet med att skapa ett bättre samhälle för alla istället för att mobba ut ut dem. Då skulle det finnas en handlingskraftig majoritet i Riksdagen till glädje för de demokratiska processerna.  Som det nu är så harJimmie Åkesson, Sverigedemokraternas ledare, sjukskrivits för utmattningssyndrom.

Etologiska (beteende) studier visar att den ”sociala människan”, dvs du och jag kan klara av att svälta, överleva allvarliga sjukdomar, ja snart sagt allt, men när man utestänger människan från gemenskapen så knäcks alla, Socialdemokrater, Folkpartister, Centerpartister – ja alla oavsett parti- och hudfärg. Detta kunde Håkan Juholt, Socialdemokraternas förre ledare, intyga vid den intervju i SR P1 som jag lyssnade på idag på väg hem från jobbet.

En brittisk rävjakt med 20-30 hundar som jagar och slutligen hinner ifatt räven varpå de helt sonika sliter den i stycken är den mest passande bild jag får för alla dessa mediadrev, där en person utsätts för en mediamobbning, för en föregiven felaktig handling, tanke  eller dito beteende. Alla  drev-/mobboffer kan vittna om hur psykiskt påfrestande det är. Allt medan detta sker så står vi alla med olika grader av nyfikenhet och tillfredsställelse och tittar på utan att ingripa eller mana till sans och måtta.

Så min ”spanings” resultat får bli just detta att mana till  ”sans och måtta” och att alla talar med varandra, allt i akt och mening att skapa ett ännu bättre Sverige för oss svenskar, oavsett varifrån vi ursprungligen kommit.

För några veckor sedan gick media ut med information om att Norrbottens Läns Landsting, NLL, hade beslutat sig för att finansiera en ny flyglinje från Uleåborg i Finland via Luleå till Tromsö i norra Norge. Uppgiven sponsorskostnad för NLL var 5 miljoner kronor per år i fem år, dvs 25 miljoner kronor inalles.

Samtidigt bär jag i minnet argumentationen från NLLs sida när de för några år sedan beslöt sig för att fimpa akutkirurgin vid Kiruna Lasarett, eftersom det skulle bli så dyrt. Kostnaden 5 miljoner kronor per år nämndes då. Trots alla protester från såväl LKAB som många Kirunabor lades akutkirurgin ner. Så dagsläget där är att sjuka personer i olika tillstånd fraktas till Gällivare sjukhus med ambulans, taxi, privatbilar, tåg eller buss (när dessa går).

Vad bra med en ny flyglinje, säger den insiktslöse, då kan ju arbetslösa norrbottningar kanske få jobb i Norge eller Finland.

För egen del ser jag det uppenbara att det underlättar för svenska sjuksköterskor och läkare att få möjlighet att jobba i Norge.

–  Den insiktslöse inflikar att det är väl bra, där söker de med ljus och lykta efter sjuksköterskor och läkare och tar gärna svenska sådana.

Problemet? Vi har inga arbetslösa norrbottniska sjuksköterskor eller läkare,  det råder istället stor brist på sjukvårdspersonal i vår norrbottniska verklighet. Fler och fler söker sig en bättre ekonomisk tillvaro i just Norge och veckopendlar hem på helger. Svenska läkare tar stafettjobb  i Norge där de tjänar 2-3 gånger så mycket som här i Norrbotten och har en bättre arbetsmiljö såväl vad gäller stress som hur de blir behandlade av vårdadministrationen.

Och återigen i detta prekära läge för oss norrbottningar, hur gör Norrbottens Läns Landsting för att möta dessa utmaningar?

-Jo de startar en flyglinje vars enda funktion kommer att bli att det underlättar för våra norrbottniska sjuksköterskor och läkare att jobba i Norge.

Så kontentan – vad är då den?

-Jo, bli inte sjuk här inom NLLs domvärjo utan försök bli det i Nordnorge, för då är chansen stor att du blir behandlad av en mycket kompetent norrbottnisk läkare/sjuksköterska.

Någon insiktsfull vän till mig sa en gång att ”Norrbotten – det är väl botten i norr” och med tiden som går och våra politikers idoga arbete så infrias hans raljerande alltmer.

Så mitt förslag; -Skrota hela politikerkåren inom Landstinget, de har med Kent Ögren i spetsen gång på gång demonstrerat sin inkompetens och oförmåga att fatta vettiga beslut, när de utövar den av folket givna makten. Det är länge sedan de slutade upp att vara allmänhetens tjänare för att bli sheriffen i Sherwood. Avveckla alla Landstingsråd och låt sjukvården skötas av dugliga tjänstemän som inte behöver tillfredsställa olika maktgrupperingar och som kan jobba för att behålla och attrahera alla de duktiga läkare och sjuksköterskor som nu flyr Norrbotten och NLL.

Använd pengarna som då frigörs, när vi inte längre behöver arvodera alla ”gratisätare”, till att möjliggöra för sjukvården att skapa en bättre kontinuitet och därmed för patienterna tryggare vårdsituation.

-Och låt de som kan kommunikationer hantera dessa. Som yttersta garant har vi ju alltid den svenska staten som har (borde ha) ansvar för helheten i hela Sverige.