Kategoriarkiv: Filosofi, Etik och Samhälle

På denna sida förekommer mina tankar och funderingar kring större och mindre händelser och skeenden

Filosofi, Etik och Samhälle, Jaktfrågor

Om historieförvanskning och -förfalskning

Vissa verkar sätta en ära i att illvilligt utmåla andra.

På Vitå Jaktsällskap skriver man idag på följande sätt om den av mig tidigare relaterade älgskjutningen som jag skrev om för en vecka sedan och där jag skadsköt en älg. Skottet hade träffat i översta delen av älgens högra framben/bogdelen.

I rubriken till sitt inlägg skriver VJS;  ”Ett stort tack och en prejudicerande dom”.

Tacket är riktat till Mats, en av Vitå Jaktvårdsförenings medlemmar för han och hundens lyckade ansträngningar att spåra och fälla en skadad älgkalv. Bravo säger även jag. Andra delen av deras rubrik syftar på den ändring av praxis som Vitå Jaktvårdsförening i år gjort och där man bestämt att alla djur som faller på föreningens marker omhändertas av föreningen. Detta är ingen ”Prejudicerande dom – för sådant krävs en lagsatt dom i Högsta Domstolen eller åtminstone i Hovrätten. Och, så långt vill ni väl inte påstå att Vitå Jaktvårdsförenings maktutövning sträcker sig – eller?

Nedan följer ett centralt utdrag ur deras inlägg (deras blogginlägg i lila italiserad text och mina kommentarer till vad de skriver i svart text);

”Ingen jägare vill misslyckas, men ibland blir det fel. Detta är något som händer så gott som alla jägare under en livstid. Skottet blir inte som man hade tänkt sig och det slutar med att man står med ett skadskjutet djur.” 

Så långt har jag inget att invända mot deras inlägg. Men sedan fortsätter de med följande förvanskning av mitt inlägg;

”Detta går bland annat att läsa hos en av våra främsta antagonister, Braennarens blogg. Till och med han som har talat sig varm för enskottsprincipen samt utmålat oss som oseriösa och kriminella jägare har på sin blogg bekänt färg och vittnat om en dålig bedömning av skottet” 

Nej jag hävdar att det inte var någon dålig bedömning av skottet, snarare tvärtom. Däremot kan man ju resa en fråga kring hur seriöst anlagd det skott som VJS-jägaren avlossade mot kalven var och som tog i klöven – ganska så långt från centrala delar på djuret!

De fortsätter med;

samt en direkt felaktig bedömning av kön och ålder på älgen i fråga. Den trebenta älgen verkar även ha gjort en odyssé intrasslad i en fårhage. Vi har sedan fått höra att det gjordes flera ivriga försök att utpeka Vitå Jaktsällskap som ansvariga för detta spektakel. Att vi släppt en hund som hade hetsat älgen in i fårhagen. Nu föll det argumentet snabbt eftersom vi inte hade släppt någon hund överhuvudtaget den dagen.

Vad gäller älgen jag skadsköt så har den aldrig varit inne i någon fårhage efter påskjutningen. Den sköts ca 1 timma efter påskjutningen, ca 1 km från min skottplats av en passkytt i vårt jaktlag. Således innan den beställda specialspårhunden hann hämtas.

Och de fortsätter vidare med;

”I vilket fall så bevisade Braennaren ännu en gång sina förhållandevis bristande kunskaper i ämnet älgjakt, men bjöd å andra sidan på en underhållande historia med ett lyckligt slut. Sakkunniga spårade upp den skadskjutna älgen och rättade till hans misstag.”

Det står naturligtvis vem som så önskar att framställa mig som en med bristande kunskaper i ämnet älgjakt. Jag har jagat älg under förhållandevis få år. Däremot är min första vapenlicens från 45 år tillbaks, då också min etiska syn på jakt skapades.

Oseriös, okunnig och olaglig är man däremot om man som ”erfaren” älgjägare på väg till passet kliver ur bilen och skjuter en älg som man ser när man kör. Sådana tilltag är mig fullständigt främmande.

Mysteriet med en älg i fårhagen får vi kanske anledning att återkomma till.  Påståendet kom från en man från en by utanför Vitå som tog sig en promenad och enligt egen uppgift då såg en älg som låg på ett träde  utmed Isigårdsvägen och som han uppfattade var död.

Jag avslutar mitt inlägg här med en kopia av den kommentar till VJS inlägg, som jag skickat till  VJS med anledning av det inlägg de lagt ut på sin sida. Eftersom jag inte känner mig så övertygad om att min kommentar kommer att beredas plats på VJS hemsida, lägger jag därför ut den här  i sin helhet;

 

Hej,
Jag är absolut inte antagonist till älgjägare i allmänhet,utan enbart till oseriösa hemsidesredaktörer, skribenter och anonyma kommentatorer som använder en jaktförenings sida för allt annat än jaktrelaterade frågor. Vad gäller älgen jag skadsköt så har den aldrig varit inne i någon fårhage efter påskjutningen. Den sköts ca 1 timma efter påskjutningen, ca 1 km från min skottplats. Detta är jag mycket tacksam för, eftersom jag är en varm anhängare av att man inte skjuter, ”slänger iväg ett skott” på ett djur där man redan i skottögonblicket vet att det inte är ett bra läge. I mitt fall så rörde/vred sig djuret mot mig precis i den tiondels sekund när jag hade den i friläge i mitt aimpointsikte och kramade avtryckaren, så skottet tog högt uppe på högra benet. Vad gäller misstaget med att könsbestämma djuret så kan de som läser min blogg förstå varför det blev så. Av erfarna jägare (utanför Vitå) har jag fått berättat att det inte är ovanligt att ha svårt med könsbestämning eftersom tjurarna fortfarande har basthuden kvar och hornen lätt kan tas för öron.

Sedan är jag nöjd med att ni gjorde ett seriöst eftersök med hjälp av Mats efter den påskjutne älgkalven, som sedermera också sköt/avlivade kalven inne på Vitå Jaktförenings marker. Enligt uppgift var kalven skadskjuten i ena klöven.
Lars Nilsson

 

 

Filosofi, Etik och Samhälle

Döden – i form av en Duvhök, var på besök

De nio höns vi har, eller snarare hade, släpps varje morgon ut ur sitt hönshus – en före detta hundkoja för två hundar. Vi har två tuppar, far och son, och precis som det brukar vara med söner och fäder så går de inte så bra tillsammans. Ifjol var det alltjämt pappan som regerade hönsflocken med mild och bestämd hand. När ungtuppen tog sig vissa friheter -eller försökte – gentemot hönorna var gamtuppen där och näpste honom.

I år har det skett ett regentskifte och det gick ganska brutalt till när ungtuppen plötsligt närapå mördade gammeltuppen innan vi hann komma mellan. Så nu får de turas om att vara ute med flocken ca en vecka var medan den andre då får sitta kvar inne i hönshusets inre avdelning. Det finns spjälor mellan avdelningarna som hönorna, alla utom en, kan passera genom. Så ingen av tupparna är vanligtvis ensam fast de är inspärrade. Olika hönor verkar föredra sonen respektive fadern.

Alltnog i mitten av innevarande vecka, när jag kom hem, så var det precis tomt på gården, inte en höna så långt ögat kunde se. Jag trodde de hade hamnat på villovägar och gick in och hämtade lite godsaker och gick ut igen och lockade på dem, men situationen var lika öde. Då började jag ana att något kunde ha hänt. Mina ögon började söka över gårdsplanen efter tecken. Plötsligt såg jag en hög av fjädrar i kanten mot vägen. När jag kom fram hittade jag vackerhönan, dvs det som var kvar av henne. Något rovdjur hade slagit henne och tanken gick naturligtvis till någon större rovfågel, eftersom en räv skulle ha släpat bort henne från gården.

Vi sökte genom gården, kikade i alla gömslen och hittade så ungtupp med två hönor som tagit sin tillflykt till stallet. Puh, tänkte jag, då finns det i alla fall några kvar. Lysning med pannlampa under bro och veranda avslöjade tre till, de vita. Sedan hittade vi två svarta under den gran som vi brukar sätta belysning i vid juletid. Den sista svarta hönan hittade vi i bland de återstående träna som ska kapas upp till ved. Gammeltuppen var ju inspärrad, så i slutänden var det bara en höna som fått sätta livet till.

Det var väldigt svårt att få några av hönorna att lämna sina skydd, så vi lät dem vara. Sedan mörkret lagt sig gick jag ut till hönshuset och si då hade de sista i skydd av mörkret tagit sig dit. Så jag stängde och gick.

Vi lät det som var kvar av hönan som dödats ligga kvar till följande morgon i hopp om att få se vem mördaren var. På morgonkvisten, när hunden vår skulle ut på morgontoalett såg vi illdådaren – en Duvhök som kom flygande över hunden, men bedömde henne vara för stor för att attackera. När vi sedan steg ut på bron flög den snabbt iväg från sitt byte.

För att förhindra att det skulle bli en vana att så att säga komma till kylskåpet för ytterligare hönsföda så arrangerades en ”hönsvakt” i form av en fågelskrämma – en människoliknande figur i overall och med stövlar på.

Hönsvakt på plats

Skatorna har snabbt lärt sig att det inte är någon fara med denna figur, men duvhöken har hittills hållit sig borta – peppar, peppar.

Behöver kanske inte säga att hönorna efter denna skrämmande upplevelse förefaller ha ett öga ständigt sökande i träden runt ikring och upp mot himlen.

Byaliv i Vitå, Filosofi, Etik och Samhälle, Jaktfrågor

Om älgjakten 2014 – första jaktdagen, en personlig betraktelse.

Vid fem på morgonen samlades vi vid föreningens slakthus, ca 25 personer. Just den här morgonen var det bara en kvinna och resten män i åldrar från låga 20-talet till låga 80-talet år.  Jaktledaren, en äldre gentleman som jagat snart sagt hela sitt liv fördelade passen och såg till att nya jägare fick slå följe med erfarna, sådana som kan markerna på sina fem fingrar.   Jag fick ett pass i korset mellan två linjer/rågångar inne i skogen.

Markdimman efter en natt med kallgrader, säsongens första frost, låg delvis kvar när jag nådde fram och satte mig tillrätta på den låga pall -”torn” som man ställt ut under tidiga sommaren.

Efter en halvtimme hördes ett försynt prasslande i skogen snett bakom mig, jag lyssnade med sträckta öron. Någon minut förlöpte medan ljudet sakta närmade sig den upphuggna rågången.

Så syntes plötsligt ett mäktigt hornbeprytt huvud delvis skymt av ett buskage och en några meter hög gran. Pulsen steg medan jag tyst osäkrade bössan genom att vrida över flaggsäkringen.

Jag försökte räkna taggarna på hornet medan jag väntade på att den skulle gå ut och bli synligare. Såg att det var fler än 8, troligen i trakten av 12 taggar.

Sedan var det som om han känt på sig att hans liv var i fara för i skydd av buskaget började han gå snett neråt från mig, utan att ge utrymme för ett rent skott. Jag kunde naturligtvis ha ”skickat på” honom ett skott snett bakifrån, men sådan skjutning ligger inte inom min etik – han fick gå och försvann strax därefter in i skogens dunkel.

Jaha, då hade man åtminstone fått se en rejäl tjur den här jakten tänkte jag, med en suck, och förberedde mig på en lång förmiddags och dags väntan på att Olle skulle ringa och meddela att dagens jakt var över och vi skulle återsamlas i slakthuset för avhudning och grovstyckning av dagens byte(n) under ledning av våra eminenta styckarmästare Jostein och vår egen ”Crocodile Dundee” Gunnar, som ofta utförde denna slaktakt med bar överkropp.

Så långt i mina funderingar varslade jag ett nytt prasslande snett bakom min rygg från samma riktning som den tidigare tjuren kommit. Åter lyfte jag bössan och osäkrade den så tyst det låter sig göras, väntade med spänd hörsel.

Det dröjde ytterligare någon minut men så fick jag se älgen, ståendes bakom samma buskage som den tidigare. Jag försökte tyst byta ställning flera gånger för att få ett rent skottläge, men den stod kvar. Jag försökte kika och könsbestämma den och det föreföll som om det kunde vara en stor ko. Blicken flög över de närmaste omgivningarna för att utröna om det i så fall skulle finnas en kalv som följe, men ingen kalv kunde varsnas. I gott och väl ett par minuter stod älgen kvar i skydd av buskaget. Just när jag började bli övertygad om att jag inte skulle kunna skjuta på den här heller tog den ett steg framåt och visade sin främre del från bogen till mitt på magen och då var mitt öga inne i aimpointen och satte rödpunkten precis bakom bogen, mitt på i höjd. Genom hjärnan for att avståndet var ca 80-90 meter så det var bara att sikta som på älgbanans figur.

Precis när jag kramade avtryckaren måste den ha varsnat något och gjorde en vridande rörelse för att vända.

Skottet tog och den markerade träff genom att ramla omkull, men var innan jag hunnit tänka vidare uppe på benen. En andra kula gick över såg jag innan han försvann i undervegetationen. Jag väntade någon minut, ringde jaktledaren och berättade om det som just hänt och att jag trodde att jag eventuellt bara skadskjutit älgen. Vad var det för kön frågade han och utifrån mitt första intryck så sa jag att det var en ko, även om jag inte var beredd att gå ed på det.
-Okay, gå fram till där älgen stod och se om du ser några tecken på skada i form av blodstänk eller att den rentav ligger i närheten, men trampa inte runt innan Håkan o Stefan kommer med hund.

Jag gjorde så men fann inget annat än en riktigt stor blodpöl ett femtiotal meter från påskjutningen och såg att blodspåret fortsatte bortåt.

Under den stund, en knapp timme, innan hundföraren var på plats och kunde börja spåra led jag alla helvetets kval och såg framför mig en skadad älg som tagit sig utom räckhåll och sedan dog en långsam kvalfylld död på grund av mitt skott. Beslöt för mig själv att om den inte skulle hittas och kunna avlivas så skulle mitt gevär hamna på hyllan för gott. Snabb relativt smärtfri död/jakt är något jag kan leva med utan dåligt samvete, men att vara orsak till ett så vackert och ståtligt djurs långvariga lidande, tänkte jag inte låta passera oförmärkt.

När hundförare och hjälpskytt kom så följde vi blodspåret en knapp kilometer. Vi ansåg att det inte var något bukskott vid handen utan enades om att det förmodligen rörde sig om ett skott i muskelvävnad långt fram, vilket stämde med att älgen just i skottögonblicket gjort en roterande rörelse mot mig.

Eftersom hunden som spårade inte var någon utpräglad spårhund beslöts att en speciell spårhund skulle inlånas.

I väntan på detta så gjorde jag en tur förbi hemma för att titta till min egen setter. Jag hade inte mer än kommit hem och gått in så ringde jaktledaren Olle. -Du ska bara veta att en annan jägare just sköt ”din” älg när han kom hoppande på tre ben. Mitt hjärta gjorde en extravolt vid detta besked. -Vad skönt, då slapp han lida längre, hörde jag mig säga. -Men, det var en tjur fortsatte Olle.

Jag funderade en stund över detta faktum och förstod sedan att den stora ”ko”, som jag trott mig se, medan den stod skymd bakom buskaget, var en tjur. När den sedan tog steget fram hade jag redan ögat i aimpointen och fokuserade mig på var skottet skulle träffa, så jag såg inte hornen. Efter skottet gick allt så väldigt fort att jag inte heller då fann anledning att betvivla min första bedömning.

Jag väntade vid slakthuset när vår man med fyrhjuling kom körande med älgen på släpet. Strax därpå kom skytten. Vi pratade om hur det gått till och han berättade att han fått info om att jag skjutit på denna älg. Så när den kom hoppande på tre ben på 40 meters avstånd från honom, satte han en kula genom ryggraden och tjuren tvärstöp. -Men, som han sa till mig, vi får väl tillsammans ta åt oss äran för denna 6-taggare.

En närmare inspektion visade att min kula hade gått tvärs genom och från insidan av höger framben, precis i kant med bröstkorgen, vilket stämde bra med min observation att den vred sig mot mig i skottögonblicket.

Ett lugn infann sig efter all anspänning och jag hjälpte Jostein att avhuda djuret och grovstycka den i lämpliga delar.

Tjuren vägde 210 kg och var enligt tandbestämning en treåring. Min första , eller kanske rättare ”min och årets första” älg. Det var ju inte jag som gav den fångstskottet, även om de erfarna jägarna sa att den hade nog dött av mitt skott någon av de närmsta dagarna, men jag var mycket tacksam att det hade gått så fort att fälla den för gott.

Trots att jag såg två älgar redan denna första dag så är mitt bestämda intryck att det finns mycket färre älgar i skogen i år än tidigare år oavsett vad en del påstår sig tro eller veta.

Byaliv i Vitå, Filosofi, Etik och Samhälle

och kvalet

Man brukar prata om att vara i valet och kvalet. Jag känner lite ytligt några individer som nu förefaller befinna sig i det senare – kvalet. Och, då menar jag inte kvalet till en högre division eller så som man ibland hör talas om i sportsliga sammnhang. Nej, de här individerna är inte underkunniga om begreppet ”sportslighet” dvs att man följer spelets regler och tar ett nederlag med gott mod. Snarare påminner de om små barn som alltför länge varit från sin lilla tryggisnalle. Gnäller och far ut mot snart sagt alla i sin omgivning.

De har gång på gång tidigare blivit beslagna med att vara ute i ogjort väder, varit ovarsamma med sanningen m.fl. icke-dygder dvs odygder.

Nu senast kunde man på VJS hemsida, som de mer eller mindre har ”kapat”, läsa om hur de ”fööörstår huuur syynd det ääär om aaalla, ja  kanske inte aaalla, men fleeertalet staackars maarkägare” här i vår lilla by som iinte vååågar ta sina marker från den stora jaktföreningen – för då skulle de riskera att bli sååå mobbade.  Speciellt av den där byaåldermannen som saknar hyfs och och och….. ”

Att de bara orkar hålla på med skiten – suck.

Emellertid ska jag ge dem ett litet, men ändå erkännande för deras retorik. Det de i sitt senaste inlägg gör är ett försök att manipulativt få läsarna att skifta fokus, från att se dem som de bråkstakar de är som vill spy galla över för dem misshagliga personer, till att genom att misstänkliggöra andra framstå som offren och dessutom att de skulle företräda en tyst majoritet av bybor.

Sanningen är ju den att inte ens alla i deras egen lilla tynande skara delar deras syn och beteende.  Flera av det lilla sällskapets medlemmar vill i år inte ens delta i jakten på älg inom föreningen.  De vill inte förknippas med de aktioner som några  bråkstakar  som håller i taktpinnen i föreningen, sysslar med. Detta är ord jag själv hört från medlemmar i VJS liksom från ”neutrala” bybor/markägare.

Det stora flertalet människor här i bygden är spyless på alla era amsagor och önskar allra helst att ni slutar bråka.

Respekt är som jag sagt tidigare inte någon man får utan något man förtjänar. Så mitt välmenta och goda råd till er är att börja jobba på att förtjäna respekt.

Filosofi, Etik och Samhälle

Om att välja

Snart sagt varje dag står vi inför olika val. Vi kan antingen välja att bejaka något eller avstå, att acceptera ett givet läge eller motsätta sig det.

På en hemsida för ett jaktsällskap här i bygden har man återigen gjort ett val – att protestera mot ett beslut som fattas i demokratisk ordning på årets byastämma samt att söka förnedra/ifrågasätta byaåldermannens oväldighet.  [För dig som funderar så betyder oväldig; rättvis, opartisk, omutlig, objektiv ]

Beslutet handlade om upplåtelse av byns gemensamma marker och vatten. Två förslag till beslut fanns, ett från Vitå Jaktvårdsförening (VJF) och ett annat från Vitå Jaktsällskap (VJS). Byastämman valde med stor majoritet att följa förslaget från VJF.

Mot detta beslut har nu VJS på sin hemsida framfört protester, främst mot att consensusförfarandet frångicks men också att de förlorade arrendet på Bovallen (ca 10 ha).

I VJS protest på hemsidan hänvisar man till ett inlägg här på min blogg, som jag gjorde 2012 och där jag skrev att för beslut på byastämman krävdes consensus. Jag hänvisade då till sedvanan att fatta beslut enligt denna ordning på byastämman, en övertygelse som jag då delade med de flesta andra.

Med anledning av det som nu skrivs på VJS hemsida och apropå de beslut som togs på årets byastämma, där man frångick consensusförfarandet till förmån för majoritetsbeslut, har jag tagit mig före att kontrollera vad lagen säger.

Så här säger lagen:

Lag (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter

 

Inledande bestämmelser

1 § Vid tillämpningen av denna lag ska som samfällighet anses
1. samfällighet enligt fastighetsbildningslagen (1970:988),
2. annan mark som gemensamt tillhör ägarna av de mantalssatta fastigheterna i en socken,
3. servitut eller annan särskild rättighet som hör till flera fastigheter gemensamt,
4. samfällighet enligt anläggningslagen (1973:1149),
5. samfällighet enligt lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Notera: Denna lag sålunda gäller alla samfälligheter, dvs man behöver inte ha bildat en samfällighetsförening för att lagen ska gälla/vara tillämplig.

 

Lite längre ner i lagtexten står det:

12 § Delägare, som själv eller genom ombud är närvarande vid sammanträdet, har, oavsett om han äger en eller flera delägarfastigheter, en röst. I fråga som har ekonomisk betydelse skall delägarnas röstetal i stället beräknas efter delägarfastigheternas andelstal, om delägare begär det. Dock får delägares röstetal ej överstiga en femtedel av det sammanlagda röstetalet för samtliga närvarande röstberättigade delägare.

Notera: Eftersom det handlar om att upplåta mark och vatten för jakt så är det en fråga som har ekonomisk betydelse.

 

Vad gäller att klaga över fattat beslut framgår av nedanstående paragraf att:

15 § Anser delägare att beslut som fattats vid sammanträdet icke tillkommit i behörig ordning eller att det strider mot denna lag eller annan författning eller att hans enskilda intressen icke i skälig omfattning beaktats i beslutet, får han klandra beslutet genom att väcka talan mot övriga delägare hos mark- och miljödomstolen inom fyra veckor från beslutets dag vid påföljd att rätten till talan annars är förlorad.
När talan väckts, kan domstolen förordna att beslutet tills vidare icke skall lända till efterrättelse.

Notera: Det handlar alltså om att om någon eller några enskilda delägare/mantalsatta fastighetsägare anser sig ha ekonomiskt gått miste om något på grund av beslutet, så skall talan väckas inom 4 veckor. Byastämman hölls för mer än två månader sedan i mitten av juni så klagotiden har med råge passerat.

 

Sålunda kan man säga att styrelsen för Vitå Jaktsällskap nu har ett val;

Antingen gilla/acceptera fattade demokratiska beslut
eller
fortsätta bråka om ett i demokratiskt riktig ordning fattat beslut som gick dem emot.

I det första valet kan de med förnyade argument kanske nästa år ansöka om ett annat beslut vad gäller jakt på byamark, medan om de fortsätter köra på i uppkörda hjulspår, så vågar jag mig på en gissning (en lågoddsare)  – beslutet nästa år kommer inte heller bli till VJS belåtenhet.

Valet är ert!

Själv tänker jag lägga min röst om mindre än en månad på valdagen med stort D (som i demokrati).