Kategoriarkiv: Filosofi, Etik och Samhälle

På denna sida förekommer mina tankar och funderingar kring större och mindre händelser och skeenden

Byaliv i Vitå, Filosofi, Etik och Samhälle

Reflexioner över pajkastningens betydelse

I veckan fick Jim Åkesson i Sverigedemokraterna en tårta i ansiktet av en ilsken opponent. Sverigepressen var på plats och svenska politiker tog avstånd från detta. Samma politiker tycker nog i sin ensamhet egentligen det är ganska bra när en politisk motståndare, synnerligen så för SDs företrädare, får sig en fysisk tårta slängd i ansiktet. Men så kan man som politiskt korrekt (PK-are) inte säga.  I de riksmedia som jag kikade på den dagen, var det bl.a Mona S och en annan fp-företrädare som jag glömt namnet på, som satt i tyckarsoffan och pratade om attacker mot demokratin. Men, eftersom det var den ”ökände invandrarfientlige Åkesson” som fick tårtan i ansiktet så fick man nästan intrycket av att de tyckte att det var rätt åt honom. Påminner mig att en annan känd politiker Bosse Ringholm fick sin fina vandring med nådiga luntan störd på detta sätt. Han gavs ett rätt stort medialt utrymme för sina kommentarer och funderingar. En förklaring, Bosse Ringholm (s) representerade ju den PK (politiskt korrekta) delen av svenska politiker och allmänhet, medan Åkesson inte tillhör denna.

Tyvärr så verkar journalistkåren tycka att det är en bra story att människor får sig en tårta i ansiktet. Den attackerade exponeras på alla sätt medan förövaren samtidigt skyddas på så sätt att vare sig namn eller bild på personen visas. Vilka signaler ger detta?

På lokalplanet minns jag författaren Mikael Niemi, som hamnat i fejd med författaren Bengt Pohjanen, båda Tornedalingar. Bengt ansågs i sin film  ha skildrat Mikael Ns föräldrar på ett nesligt sätt, medan Bengt sedan tidigare ansåg att Mikael i sin tidigare prisade Vittula-bok hade stulit berättelser från Bengt. Vad gjorde då den gode Mikael Niemi? Jo, han klädde ut sig till en gammal gumma i huckle och allt och infann sig vid den premiärvisning på Pohjanens film, som genomfördes i Folkets Hus i Överkalix. Resolut tryckte han en tårta i ansiktet på Pohjanen. Effektfullt, men knappast vuxet beteende, och så fick Mikael sitt exhibitionistiska behov tillfredsställt samtidigt som han ”gav den jäveln en läxa”.

Händelsen i Överkalix gav mig anledning att reflektera över vad en bekant till mig, Svante Lindqvist, sa i sin ”prata” vid ett uppträdande han och hans musikkompisar hade. Han berättade om hur han brukar genomföra en språkresa genom Norrbotten och härmar då de olika dialekterna. Varför gör jag inte det med tornedalsdialekten var hans retoriska fråga? Jo, för inne i salen skrattar de, men efteråt så väntar de ute i mörkret .

På det synnerligen lokala planet kastar medlemmar och stödtrupper till ett litet sällskap web-pajer i ansiktet på alla meningsmotståndare, speciellt  företrädare för den andra, den stora jaktföreningen i byn. Så får de sitt exhibitionistiska behov tillfredsställt. Till skillnad från Mikael Niemi som ju efter tilltaget visade vem han var, så undviker dessa hemsideshuliganer att exponera sig själva (stå för sina åsikter) utan låter en ställföreträdande anonym signatur göra detta.

Jag har funderat mycket kring drivkraften bakom de yttringar som man läser på VJS hemsida, varför förment vuxna människor inte törs stå för sina åsikter utan döljer sig bakom anonyma eller påhittade pseudonymer. Eftersom jag inte skulle göra detta själv så har jag svårt att både acceptera det och förstå de som lever så.

Troligen ligger det till så att när samma personer, de nästan läskunniga i den lilla föreningen, stavar sig genom mina betraktelser på min hemsida, så förstår de inte helheten utan fastnar vanligtvis i ingressen på något sammanhang. Någon ordvändning som jag skriver eller något blogginlägg på deras hemsida som jag belyser, blir för svårt eller svårsmält och kort därefter börjar kommentarslistan att svälla på VJS-sidan, där man i svart på vitt visar att man ”läst men inte förstått”.

I andanom hör jag nu hur byns egen lilla VJS-wannabe, MÖ, tar fram brödbunken för ”nu jäklar ska det bakas till den kommande pajkastningen. Först på listan står naturligtvis det där ”språkröret” och sedan har vi ju … och sedan har vi ju … .

Det anses, för henne och de andra i ”huvvaligan”, vara helt i sin ordning att kasta web-pajer på folk som inte tycker som de. Men akta dig om du svarar med samma mynt, då är du en förkastlig och degenererad person.

Men, på samma sätt som trollen spricker när de drabbas av ljus, så behöver dessa ljusskygga individer något att dölja sig bakom. För dem stavas det anonymitet. Låt oss arbeta för att våra Vitå-troll dras ut i ljuset och exponeras – så får alla se hur mycket sanning och fakta de baserar sina påhopp/påhitt på.

Heder åt dig Viktor, som hoppat av som IT-ansvarig för VJS hemsida.

Filosofi, Etik och Samhälle, Jaktfrågor

Om ärlig konkurrens och illvillig sådan

I min ungdom spelade jag hockey och en av mina medspelare hette Salming. I staden fanns två (eller egentligen 4) hockeyföreningar. De två tongivande var Kiruna AIF och IFK Kiruna och småsyskonen var Kiruna Boll Klubb (KBK) samt Tuolluvaara IF.

A:et i AIF stod för Arbetarnas och K:et i IFK sades lite skämtsamt stå för Köpmännen. Min uppväxt var stadsdelen ”Bolaget” och följaktligen var valet av AIF ganska självklar.

Båda lagen, AIF och IFK, krigade i toppen av dåvarande näst högsta divisionen, dvs Division 1 Norra, som fanns under Allsvenskan. Vi var tusentals pojkar som levde med och för hockey i alla former, vi delade upp på gatan i gatlyktans sken och spelade landhockey eller på is på en lokal isrink som fanns på Kiruna Praktiska Ungdomsskolas, KPUs,  område. Några gånger per vecka släpade man hockeygrejorna på spark upp till Matojärvis islada och fick låna riktig utrustning och skydd av föreningen. Ur dessa knattar och lite större grabbar vaskade sedan föreningarna fram ett antal som blev stora idoler för alla hockeyintresserade i hela Sverige.  Börje Salming var ett föredöme för en som kämpar med hela hjärtat och kroppen, en som använder sin kämpaglöd för att göra mål eller hindra motståndaren göra mål, dock utan att skada sina motståndare. Brynäs levde ett antal år på begåvningar från Kiruna. Då hade ännu inte flykten till USA och Kanada börjat.

Börje Salming, Stig Salming, Tord Lundström, Klimpen Häggroth och många fler som lyste klart i såväl allsvenskan som i landslaget hade sina moderklubbar i Kiruna. Konkurrensen både härdade och lyfte.

Så fanns det, redan då, den s.k. svansen. De som inte själva spelade eller blivit fostrade i hockeyandan utan gärna stod och skrek okvädingsord på det andra lagets spelare, på domaren och på alla som inte tyckte som dom. Vi som spelade i alla åldrar tyckte om kampen, men oskrivna etiska regler fanns; man vispade inte med klubban upp mot ansiktet eller tog sats och tacklade motståndaren bakifrån. Avsikten var att vinna, inte att skada och att vinna med  justa medel. Gud nåde den som inte följde reglerna han åkte fort ut från gemenskapen.

Jag brukar tänka på det när jag hör talas om och läser om den ”kamp” som pågår mellan två lag i min nuvarande hembygd, där kampen exempelvis borde stå om vem som kan fälla sina älgar med minsta antal skott och på ett sådant sätt att djuren inte lider. Där samvaron ska vara socialt berikande för deltagarna med mera med mera. Istället verkar kampen stå om annat, gamla oförätter eller i vart fall sådant som upplevts som sådana blir vägledande. En del spelare kan inte ta en utvisning för brott mot regler/överenskommelser, en del spelare struntar i offside linjen medan åter andra protesterar högljutt mot domslut som går dem emot. Och, hela tiden finns idrottens svans där beredda att högljutt backa upp vilka tokigheter och regelvidrigheter som helst. Precis som i sydländsk fotboll kastar man sig och filmar när man förlorar initiativet, allt i hopp om att alla ska se att det andra lagets spelare är de som står för ojustheterna, man vädjar högljutt till domaren/världen om förståelse.

Ack ja, de flesta kamper som pågår utanför idrottsarenan saknar domare liksom discplinnämnd och inte följer man oskrivna regler heller – för det händer inget för de som skiter i dessa.

Så ibland känns det som så att: Det var bättre förr – ju förr desto bättre.

Byaliv i Vitå, Filosofi, Etik och Samhälle, Jaktfrågor

Älgjakt i Vitå – ett sorgligt kapitel

Läser med visst vemod det kommentarsutbrott som åter blossat upp på Vitå jaktsällskaps hemsida. I bakgrunden ligger, som alltid, oförmågan hos vuxna män och kvinnor att kommunicera med andra direkt ansikte mot ansikte. Det förefaller för mig som inflyttad och relativt nyetablerad älgjägare hända ett antal bisarra händelser och incidenter, som lätt skulle kunna undvikas bara den goda viljan, och inte illviljan, fick råda. Som det nu är så känner flera jägare i mitt lag ett, rätt eller fel, berättigat misstroende mot några av det lilla lagets jägare. Man upplever att de tummar på såväl jaktregler (skrivna och oskrivna) som jaktetiken, i sin iver att fälla sina tilldelade älgar. Från lilla laget har man, i likhet med tidigare, återigen använt hemsidan som ett klotterplank för att torgföra sina upplevda problem med några ur mitt lags jägare. Till skillnad mot tidigare har man nu på sällskapets hemsida även tagit in kritiska synpunkter på det skrivna varav en del säkert härrör från medlemmar i ”mitt lag”. En förbättring kan tyckas, men egentligen inte. Jag och många, många människor anser inte att en förenings hemsida ska vara ett fönster för att torgföra alla åsikter och manifestera alla oförrätter man anser sig vara utsatt för från en angränsande förening.

Ett klart mycket mognare  steg vore att istället kontakta och diskutera upplevda problem med respektive lags jaktledare. Sedan vill jag gärna se att jaktledarna kan träffa sådana överenskommelser som om de överträds, leder till att medlemmar som bryter mot dessa kan uteslutas av sin förening från vidare jakt den säsongen. För,  i likhet med fotbollshuliganerna har sådana ”jägare” inte sitt huvudsakliga intresse i jakten, utan trivs med att jävlas och söka bråk.

Det känns som om man i ”sällskapet” tror att om man skriker först och högst om saker man tycker är fel hos den andra parten så kommer man att upplevas som den förfördelade sidan av andra Vitåbor och folk i ens omvärld. Man försöker leda i bevis att den andra sidan består av gamla surkusar och knäppgökar, som dessutom, trots ett långt livs tillvaro på de egna hemmarkerna, inte vet var markgränser finns. En retorisk fråga; -Tror någon verkligen på allvar att man skapar en bra grogrund för samtal med den andra parten och en ökad förståelse och sympati i omvärlden (byn, kommunen, regionen) genom att skriva om fel som man anser det andra laget begått? Utifrån den verklighet jag levt och lever i så är mitt tveklösa svar -NEJ. Istället för att bygga broar så gräver man bara diken och skyttegravar. Men, med tanke på professionen hos en tongivande medlem i ”lilla laget” så kanske det är det mest naturliga  😉 .

Alltnog, jag ska avstå från vidare lustifikationer.

I det här inlägget vill jag torgföra ett enkelt förslag från min sida, som jag skulle vilja se implementerat (satt i funktion). Detta innan många jägare ur båda lagen  lämnat respektive lag, för de står inte ut med att höra och läsa om allt meningslöst bråk som förekommer. Jag tror att det finns en överväldigande majorritet inom respektive förening som i likhet med mig tycker att älgjakt är ett lagspel där man under jaktledarens ledning har en gemenskap, jaktglädje, rekreation mm mm). Låt oss återupprätta detta synsätt.

Tänk om vi alla kunde leva efter följande enkla regel, så tror jag att snart sagt allt bråk skulle ebba ut;

Inför respektive dags älgjakt kontaktar jaktledarna i respektive lag varandra och pratar om hur respektive förening tänker lägga upp nästa dags jakt, hur och var på respektive lags marker de avser jaga. På så sätt slipper man förhoppningsvis alla störningar lagen emellan. Eventuella frågor kan avhandlas, som om man vid behov får ta väg över det andra lagets marker, släppa eller inte släppa hundar och var, hur hantera om det ena lagets hundar går in på det andra lagets marker. Tveksamheter och incidenter kan tas upp och beslut fatts mellan jaktledarna om lämpliga påföljder eller handlingssätt.

 

Byaliv i Vitå, Filosofi, Etik och Samhälle, Sagor för stora och små

Om att våga stå för det man anser – med namn och allt

På ett litet jaktsällskaps hemsida ”rasar”, för att uttrycka sig journalistiskt, åter igen sympatisörer och medlemmar mot den stora jaktvårdsföreningen i vår lilla by. Snart sagt bakom varje buske anar de en fiende eller motståndare. Någonstans kan jag känna en sorgsenhet över att människor förminskar sig själva så till den milda grad att de inte förmår sätta ut sitt riktiga namn för de åsikter och påståenden de torgför, men inte står för.

På samma sätt som ett klassiskt verk är uppbyggt med en ouvertyr följt av flera satser, så börjar varje smutskastning på det lilla lagets hemsida med en ouvertyr (inledning) ägnat att legitimera den fortsatta sagoberättelsen. Sedan i 1:a akten kommer kören in och sjunger falskt. Dirigenten, en liten glasögonprydd jeppe, liksom producenten kan bara anas bakom kulisserna. Sedan stämmer alla musikanterna in på Dirigentens order – och spelar likaledes falskt.

Ni vet hur det är när den lille pojken eller lilla flickan ska lära sig spela på exempelvis fiol, det låter gnisslande illa – öronens lidande. Som någorlunda tonsäker och musikälskande skulle man nog protestera om ett antal ”vuxna” musikanter ställer sig upp och spelar falskt som bara fan på en scen för att alla ska få se och höra. Bara en mamma eller likasinnad kan njuta av sådant hantverk. Om de bara kunde öva sig i samkväm och låta alla andra slippa höra på deras trestämmiga falsksång.

Tacka vet jag Näktergalens sång eller älgtjurens lockrop – inget falskt där inte.

Filosofi, Etik och Samhälle, Jaktfrågor

”Megafonen” tycker till – igen

Läste på en liten jaktsekts hemsida att nu hade minsann Vitå Jaktvårdförenings egen ”megafon”, underförstått undertecknad, tagit till orda igen. I den vidare texten ondgör man sig över påstådda aktioner som jägare från VJF skulle ha gjort sig skyldiga till.

Låt mig hjälpa kartläsarna i lilla laget på traven, med anledning av att några ”Älgjägare”i denna förening på hemsidan gör sig lustig över att vissa i vår by använder/hävdar gamla landmärken som ägogränser snarare än den karta som Lantmäteriet tryckt.

Jag har de senaste fem åren vid två tillfällen förvärvat mindre landbitar och låtit lantmätare genomföra utsättning av ägandegränser etc i sin s.k. förrättning. Då påpekade Lantmätaren att vid osäkerhet om gränser så gäller alltid ”gamla märken”, stenrösen diken osv. Det vill säga att när kartan och verkligheten skiljer sig åt så gäller ….
Sålunda om ”nya jägare” i sällskapet, liksom jag gjort i min förening, känner sig osäker på hur gränserna går vid deras pass, så ska Jaktledare eller annan erfaren jägare som ”kan markerna” hjälpa denne. I vår förening har det inte varit något som helst problem för mig som andraårs älgjägare att få hjälp att hitta och sitta rätt. Men, kanske beror förvirringen i lilla laget på att det saknas personer med god lokalkännedom? Jag är därvidlag övertygad om att gamla och erfarna jägare/markägare från VJF kan hjälpa okunniga inom sällskapet att hitta rätt och finna de ägogränser som finns.

Nästa påstående – det att kalla mig ”megafon” för någon förening.

Det krävs en Megafån (jätte idiot) och illvillighet därtill, för att efter alla mina inlägg i ärendet fortsätta med dessa o liknande benämningar.

Det dröjde sålunda inte längre än till slutet på årets sjöfågeljakt innan ”sällskapare” var igång igen på hemsidan sin – tråkigt och illavarslande med nästa års byastämma i tankarna!