Såg en s.k. fjoling som stod och betade av buskarna alldeles intill vägen. Han var inte speciellt skygg utan mumsade på medan vi kikade. Denne tonåring i all sin prydno exponerade sig en god stund, sedan gick han utan brådska in i slyskogen.

Noterade att ”myrkungen” i grannsällskapet var igång igen på ” sällskapets hemsida”. Det verkar som om man tar in vad skit som helst på den hemsidan.

Den här gången hade det tydligen kliat länge i fingrarna. Inlägget var i vilket fall ett ”uppkok på köttsoppa som serverats tidigare”, med påståenden om kriminell verksamhet utförda av lätt identifierbara personer. Förutom förskingring och att revisorer skulle ha genomfört oriktiga revisioner av föreningskassa, påstår han också att ordföranden för det stora laget skulle ha angett att ”moralen skulle RL stoppa upp i arslet”. Med tanke på att jag har nöjet att känna ordföranden lite mer direkt och skribenten RL mest per renommé, genom hans tidigare alster, så håller jag det för högst osannolikt att ordföranden skulle sagt det som påstås.

Sedan fortsätter tjuvsmällarna i skribentens inlägg. Han har snart anklagat alla i byn, utom sig själv och de övriga i ”sällskapet”, för påstådda oegentligheter. Med tanke på att han själv som styrelsemedlem och i kraft av sådan suttit med vid årsmöten och styrelsemöten utan att där påtala något han ansåg felaktigt, skulle pågå inom den förening som han nu anklagar, verkar det mest som om han är full av skit och inte kan hålla sig utan kackar i eget bo.

Kommer osökt att tänka på ”Riddaren av den sorgliga skepnaden”, Cervantes bok om don Quijote, som i sitt förvirrade tillstånd trodde att fredliga väderkvarnar var illasinnade fiender. Tänk bara om RL kunde lägga en bråkdel av den illasinnade energin på något gott, så skulle han uträtta en hel del och kanske förtjäna folks respekt. Som det nu är så tycker jag mest synd om honom. Inte nog med att hans egen trovärdighet har försvunnit som snödrivorna i sommarsol, den förening som låter honom använda föreningens hemsida för att sprida falska rykten, förlorar också sin trovärdighet.

I ett litet sällskap i norrlandsbyn Vitå
tyckte några medlemmar att livet gått i stå

Ingen verka bry sig om vad man verkligen tyckte
-Äh, sa någon medlem, vi tar å sprider ut ett rykte

-Kan du komma på nåt – helst om stora laget
då känns det liksom bättre för det egna lilla jaget

-Då kan vi kanske äntligen så smått börja växa
-Å jävlar i min låda – de ska få sig en läxa

Skriv nåt riktigt smaskigt, sa medlemmen Wirén
-skit samma om vi svamlar, man kan alltid neka sen

Upp flyga orden nästan hela gänget kräver
Att nåt måste hända efter jaktens slut på Bäver

Här vilar ingen loj eller halt liten loppa
-vi tar å bjuder alla, på vår egen bäversoppa

-Vi kör dacapo på höstens succé kok
å hoppas den här gången det inte går på tok

Nu ingriper vän av ordning mitt i samtalet
påpekar för alla i det lilla laget

”Men, ta nu å betänk er – ta er lite grann i kragen
för soppa uppå Bäver kan bli skit för lilla magen.”

Till flydda tider återgår min tanke än så gärna
Jag minns så väl Lasse Wirén, en finländsk löparstjärna.
När han full av doping sprang på kolstybbar vida,
nu skriver hans brorsor på sällskapets sida.

Dessa hans brorsor, likt bröderna Dalton verkar vara
Men inte stjäl de saker, nej identiteter bara
De slår sig för bröstet och ropar vi vet bäst
Två likadana virrpannor som skriker allra mest
Men inte vet de något dessa brorsor med långa öron o svans
Hur kan man göra det, när man faktiskt inte fanns?