Som anges av rubriken så har skaparna av mallen för hemsidan som jag använder, wordpress, uppdaterat sina teman. Så det betyder att sidan får ett lite annorlunda grafiskt snitt. Dessutom är jag i processen med  att kategorisera de olika inläggen framledes så att man kan läsa de olika kategorierna separat. En del är ju bara intresserade av jaktfrågorna jag skriver om, andra intresserar sig för byalivet osv.

Det har på senare år blivit ett vedertaget uttryck att beskriva människor som av någon anledning inte fungerar i sitt sammanhang (vanligtvis arbetet) med att – de har gått in i väggen.

Nu senast läste jag om Sveriges Överbefälhavare Sverker Göransson, som sades vara sjukskriven av orsaken att han var ”utarbetad” – han hade gått in i väggen.

Hur han karln bli utmattad av arbete? Samtidigt som han konstaterar att Sverige inte förmår försvara mer än en mindre del av Sverige i ungefär en vecka, sägs han ha blivit så utmattad av arbete, något som måste betraktas som en gåta. Trots att Sverige rustat ner och sedan rustat ner ännu mer, så har galonerna på Försvarshögkvarteret inte blivit färre. Snart är det lika många med eklöv på axeln, som det finns stridande personal ute i landet. Hur kan man i detta läget bli utmattad av arbete? Eller, är det kanske på samma sätt  som i Hasse&Tages revyfundering kring ”vad i helvete har dom för sig i banken efter tre”? – Dvs vad fan har dom för sig på Försvarshögkvarteret efter tre?

Men man kanske kan jämföra med andra kända fall av ”folk som gått in i väggen”. När dåvarande generalsekreterare för  Sovjet, Chrustjov, gjort bort sig tillräckligt, plockades han bort från makten i dåvarande Sovjet – han fick permanent semester nere i Ukraina. Hans föregångare var lite mer brutal mot sina medarbetare som gick in i väggen, de likviderades utan vidare, så då kanske man kan säga att få en permanent semester var ett framsteg, eller en vidareutveckling av sagda förhållningssätt.

Eftersom vi här i Sverige är så ordentliga och laglydiga, så kan vi inte lagligt ge personer som skitit i det blå skåpet permanent semester. Så det är väl någon högre tjänsteman på Försvarsdepartementet eller Minister i Regeringen som konstaterat att; ”du Sverker måste vara jävligt utmattad av arbete när du gör en så förbannat korkad sak som att avslöja för hela svenska folket att vi inte kan försvara oss. -Det var ju för fan en sanning som bara vi och ryssarna skulle känna till – fattar du det!? Så ta nu dina epåletter  och åk hem och sjukskriv dig och stanna för all del där tills när vi hör av oss, om vi nu gör det”.

Förresten, varför heter det Försvarsdepartementet och Försvarsmakten? Vi planerar ju enligt alla bulletiner från departementet att med de JAS gripen plan vi anskaffat, kunna föra krig utomlands och avkräver till och med alla som vill vara officerare i ”Försvarsmakten” att de ska skriva på att de är beredda att bedriva krigsaktiviteter i främmande land. Att samma JAS-gripen skulle användas för försvar av det svenska territoriet verkar vara en tanke som de aldrig snuddat vid.

Ordet ”försvar” trodde jag och alla vi som gjorde värnplikt, där vi fick lära oss att använda vapen för att kunna värna vårt svenska territorium, vi trodde att det betydde just försvar mot en extern krigisk makt som försökte bemäktiga sig svenskt territorium med vapenmakt. Nu verkar huvudspåret vara att vi ska förbereda den svenska försvarsmakten på att kriga utomlands.

Vi har gått många steg in på en farlig väg, men jag tror ännu att det går att vända om, tänka om. Ett ytterligare problem i så fall är väl kanske att den nya generationen tycker det är mycket ballare att kriga på internet än försvara sitt hem, för sin käraste vän datorn kan de ju alltid ta under armen och koppla upp någon annanstans. -Suck.

Så vi får väl hoppas att ingen väcker den ryska björnen.

Om man tittar på fenomenet ”anonymitet” ur ett vidare perspektiv, så kan man fundera kring hur anonymitet tjänar demokrati och öppenhet? Det har förts ett antal debatter kring detta ämne i våra svenska och även i utländska medier. Som en följd av detta säger de tidningar som inte uteslutit anonyma kommentarer på sina hemsidor, att man inte får nyttja sådana inlägg för att peka ut, tala illa om eller misstänkliggöra enskilda personer. Detta eftersom ett inlägg som publiceras ju blir tillgänglig för de facto hela världen i samma stund. Från tidningsredaktionerna gallrar man enligt uppgift ganska friskt i inläggsfloran.

När det gäller anonyma källor till vissa brottsliga eller moraliskt tvivelaktiga saker som tidningar/Radio och TV får information om, så finns för uppgiftslämnaren ett s.k. källskydd där myndigheter inte får efterforska vem som är uppgiftslämnaren. Allt i akt och mening att förhindra att exempelvis en arbetsgivare som blir utpekad för något kriminellt, inte ska kunna hämnas på uppgiftslämnaren. Samtidigt övertar ju den som publicerar uppgiftslämnarens påståenden ansvaret för att det man skriver är sant. Om så inte är fallet och det kan beläggas att mediet visste det eller borde vetat det så kan ansvarige utgivaren fällas till böter eller fängelse för offentliggörandet.

När jag tänker kring anonymitet för egen del så kan jag bara erinra mig en företeelse för övrigt där ”anonymitet” är av godo – när vi lägger vår röst i ett Riksdags/Kommun/Landstingsval vart fjärde år. Finessen med det är att var och en får ha en uppfattning om vilket parti de tycker bäst om utan att behöva ifrågasättas för detta. Man ombeds ju inte och kan inte heller skriva något negativt om de andra partiernas medlemmar eller partiprogram.

Alla tillfällen när anonymiteten får fungera som en sköld för att skydda de människor som för fram skvaller, förtal och negativa saker om andra människor eller sammanslutningar och inte skyddar de som blir skvallrade om, kränks eller förtalas – då mår jag illa.

Att skylla på att åsiktsfriheten eller debattklimatet kräver att man ska få skriva anonymt speglar enbart en feghet – ryggradslöshet.

Om man har en ärlig åsikt om en företeelse eller händelse, som man står för, så förstår jag inte att man inte ska kunna underteckna sitt inlägg med sitt namn. Om man å andra sidan är ute för att misstänkliggöra eller misskreditera en annan person så är man inte bättre, men åstadkommer potentiellt avsevärt större skada för den attackerade personen, än de alla de s.k. skvallerkärringarna (i både kjol och byxor) som lokalt (i byn) sprider sina lögner och sitt förtal till de som gitter höra – det sker ju också under en sorts anonymitet.

Igår hörde jag till min förvåning och förskräckelse att till och med Överbefälhavaren (ÖB), Sverker Göransson, uttalar att det svenska försvaret bara kan försvara en liten del av Sverige och högst en vecka mot en invaderande utländsk krigsmakt.

För ca 40.000.000.000 kronor (40 miljarder kr) så har man alltså inte större förmåga. Kanske eller troligen avsåg han då försvaret av försvarshögkvarteret i Stockholm!

Samtidigt sparkas svenska officerare för att de vägrar skriva på ett papper att de är beredda att strida i olika krigsmaktskonstellationer utomlands.

Tänk, här har jag i 60 år gått och trott att det svenska försvaret var till för att försvara Sveriges territorium.

Som försvar för sitt uttalande sa samme ÖB att ”vi gör bara som stora delar av resten av världen”. Troligen menade han då Malta eller någon stat i Karibien undantagandes Kuba.

Om man tittar sig omkring till öster så står Finland precis som Sverige alliansfritt och har en ungefär lika stor försvarsbudget som Sverige. De har ett värnpliktsförsvar och komplett stridsmakt som avser försvara hela fosterlandet för alltid och inte bara en del under en arbetsvecka (eller menade han kanske hela kalenderveckan – oklart?).
Runt Östersjön är Norge, Danmark, Tyskland, Polen, Litauen, Lettland och Estland medlemmar i NATO (Nordatlantiska försvarsorganisationen).

Ryssland är inte med i NATO, men har alltjämt en mycket kompetent stridsmakt, åtminstone räcker den utan tvivel till för att sluka den munsbit som Sverige efter den veckas försvar utgör. Huvuddelen av Sverige kommer dessutom att ges upp utan strid vid en eventuell rysk invasion, så måste slutsatsen av vår ÖBs uttalande alltså tolkas.

Innan andra världskriget bröt ut åkte englands Chamberlain till Tyskland och uttalade vid hemkomsten att nu skulle ”peace in our time” råda. Det gällde ett antal månader, fram till dess att Polen invaderades av Tyskland i blixtkrigets inledning.

Vad är således meningen med avrustningen? Är det tänkt att vi genom att lägga ner vår faktiska försvarsförmåga ska tvingas ge upp vår neutralitet och alliansfrihet och sälla oss till NATO? Spåren med att sparka officerare som inte vill kriga utomlands indikerar starkt en vilja i sådan riktning. En sådan vilja står förmodligen i stark kontrast till allmän svensk uppfattning liksom samtliga hittillsvarande Riksdagsbeslut i modern tid. På 40-talet kallade man personer som gick andra makters ärenden för ”Quislingar”, efter den norske landsförrädaren Vidkun Quisling. Vad ska vi kalla dagens quislingar?