På sin hemsida skriver idag Vitå Jaktsällskaps styrelse och medlemmar (återigen) om Vitå Viltvårdsområde (VVO) och dess upplösning samt hur tillgångar hanteras som fanns i VVOt. I slutklämmen på sin desinformerande skrivning anger de;

Medhjälp av fullmakterna som styrelsen i VJF tillskansat sig från markägare på helt andra premisser efterskänktes dessa tillgångar till den egna nybildade föreningen, där de själva styr över alla medel.

Markägare som inte ingick i deras förening, (dvs. neutrala eller ingående i VJS) skulle därför få en utbetalning på ca 15 kr per hektar. Till dags dato har inte en krona utbetalats till någon markägare som låter sin mark ingå i VJS eller som ställt sin mark neutral.

Likaså har VJF:s styrelse inte dragit sig för att nyttja tillgångarna i forna VVO under ett års tid, utan någon som helst eftertanke. Frågan är om de kommer att ersätta för ränteförluster och värdeminskning på maskiner och inventarier.

Föreslagna åtgärder;

Sälj fyrhjuling, inventarier, slakthus m.m. till högstbjudande på anbud. Dela ut pengarna till alla markägare, låt de som vill donera bort pengarna frivilligt.

Journalister emellan brukar man säga ”never check a good story because then you may not be able to print it” dvs ”kolla aldrig en bra historia för då finns alltid risken att det inte finns något att skriva”.  Detta tillämpas från tid till annan av de flesta dagstidningarna i Sverige (Världen). Så man blir naturligtvis inte särskilt förvånad över att också sällskapet lever efter den devisen.

Till skillnad från sällskapets styrelse har jag kollat och fakta i detta är:

1. Trots flera överklaganden först till Länsstyrelsen och sedermera till Förvaltningsrätten i två omgångar (a. överklagan mot beslutet i Länsstyrelsen b. krav på inhibition och muntlig förhandling) fann Förvaltningsrätten att VVOt var upplöst i enlighet med lag och rätt. Någon hänsyn till de tillgångar som fanns i VVOt tog man inte.

2. På en stämma i VVOt när Länsstyrelsens beslut förelåg beslöt en stor majoritet av sakägarna (=markägarna) att fullfölja upplösningen av VVO samt att fördela de tillgångar som fanns i enlighet med ett förslag som förelåg och där innebörden var den att när upplösningen vunnit laga kraft i alla instanser ska markägare som så önskar kunna få utbetalt sin del i VVOt i proportion till sin innehavda mark. Vidare beslöt stämman att låta den nybildade Vitå Jaktvårdsförening handha de ekonomiska tillgångarna i avvaktan på sagda laga kraft vunnen dom.

3. Laga kraft vinning av domen i Förvaltningsrätten har dröjt beroende bland annat på ett antal av de överklagande personerna inte löst ut den delgivning om domen som de fått men tyvärr för deras del gick dem emot. Överklagningstiden för domen har nu löpt ut, exakt dag vet jag inte men enligt uppgift under december 2012. Man kan anta att på grund av arbetsbelastningen har Förvaltningsrätten ännu inte hunnit skicka ut domen till sakägarna. Det innebär att så snart det förutvarande VVOts ordförande fått en laga kraft vunnen dom i ärendet så kommer utbetalning av respektive markägares del (areal i ha x 15 kr) att ske för de som så önskar.

Den stora majoritet av markägare som solidariskt beslöt att lägga in ”sin del” i Vitå Jaktvårdsförening garanteras därmed att utan andra kostnader än årsavgiften kunna delta i framtidens jakter och kan vid en eventuell försäljning av sin fastighet skriva i försäljningsprospektet att markägandet är förenad med jakträtt på Vitå Jaktvårdsförenings jaktområde.

För de som tar ut sin del antar jag att det blir upp till en framtida årsstämma i Vitå Jaktvårdsförening att besluta om man ska låta vederbörande markägare bli full medlem liksom inträdesavgiften storlek, för de markägare som tagit ut sin del av det forna VVOts tillgångar och nu vill gå med i VJF.

Personligen anser jag att de som ställt sin mark neutral eller låtit den ingå i sällskapet men nu ångrar sig, ska under år 2013 ska kunna  inträda i VJF genom att bara tillföra samma summa som tidigare utbetalats till dem (för de fall att de krävt och fått detta). Markägare som låter sin del bli innestående i VJF bör självfallet utan vidare besvär kunna bli medlem i VJF.

Vad gäller de personer som bor i byn men saknar jaktbar mark så finns ett beslut om att de ska kunna lösa jaktkort i VJF.

Personligen anser jag att vi inte bör låta sådana personer som på olika sätt aktivt motarbetat VJF automatiskt få syndernas förlåtelse,  utan att det bör hänskjutas till jaktstämman för beslut. Men, som sagt det är min personliga uppfattning.

Surt sa Räven om Rönnbären när han inte nådde upp att äta dem. Ungefär så känns den nya reaktion som ”sällskapet” skrivit på sin hemsida. Felaktig och tendentiös.

Jag är så in i själen trött på allt anonymt skitsnack och anonyma ”skvallerkärringar” (många i mansbyxor) som utan proportioner och självrannsakan skriver det som bubblar upp ur deras sinnen här i vår by. Anledningen – det gamla Viltvårdsområdet har brutits upp eftersom en majoritet säger sig vara trötta på att några personer genom åren visat att de inte kan vare sig spela efter uppgjorda spelregler eller ta påföljderna (straffet) av övertrampet. Många exempel på sådana har berättats för mig och om bara en bråkdel är sanna så tyder det på att det finns folk här i byn som anser sig kunna bedriva jakt efter eget sinnelag även om det står i strid med vedertagna och accepterade jaktregler.

När sedan markägarna sinsemellan efterhörde om det var en allmän mening att bryta upp VVOt blev svaret ett rungade JA. Mer än hälften gick med och av de aktiva markägarna (undantagandes kyrkan, dödsbon etc) var det nära 3/4 (75%) som var för ett upplösande av VVOt. Lagen ställer krav på att mer än 20% ska vara för upplösning för att det ska genomföras. Efter högljudda protester från den lilla klick som nog insåg att de var grundorsaken till upplösningen förekom diverse aktioner, tidningar kopplades in och där skrev man snällt vad den lilla klicken presenterade som ”sanningen”. Man överklagade i alla lagliga instanser, men beslutet stod fast. Man fyllde våra brevlådor med sina inlägg mm mm.

I en sista desperat handling lägger man på sin hemsida en mall för hur de markägare som upplåtit sina marker till Jaktvårdsföreningen ska kunna utträda ur denna. Man siktar då på de som kan vara lite obenägna att verka bråkiga och baksluga (epitet som man gärna tillmäter alla dessa ”gamla markägare”).

Nu har första älgjakten under de nya premisserna förlupit och på Jaktvårdsföreningen försiggick denna under tämligen avstressade och gemytliga former, inga höjda röster eller diskussioner som tidigare enligt utsago varit legio. Hur det gått till på sällskapets sida vet jag inte, men hoppas att det varit lika bra där – nu när likasinnade var samlade i respektive förening.

Så, nu har jag och många med mig hoppats att den initiala besvikelsen och affekten över upplösningen ska klinga av och fredlig samexistens ska vara på dagordningen nu och i fortsättningen.

Det faktum att bollklubben tagit ett i och för sig vällovligt initiativ till att ”ena byn” ger jag tyvärr inte mycket för. Varför det då? -Jo, de grundorsaker och bakomliggande tvister som jag förstått ligger bakom det mesta av det vi nu sett, har uppenbarligen funnits under mycket lång tid och har inte sett sin början till lösning. Innan detta skett, när kombattanterna lagt ner stridsyxan eller avlidit och påföljande generation inte ärver motsättningen, då finns möjligheter att verkligen skapa en by av Vitå.

Jag läste ett inlägg från en av styrelsemedlemmarna i sällskapet, som i likhet med mig inte har sina rötter i byn, och där han skriver och beskriver ett sexpunktsprogram för allmän konfliktslösning. Det är vällovligt och rätt tänkt, men jag ser det nog personligen programmet närmast som en skrivbordsprodukt eller utdrag från en av alla dessa konsultbyråer som säljer sin kunskap om konfliktslösning på arbetsplatsen, och som man bevistat genom åren.

Låt oss börja prata med varandra och acceptera – gilla läget, se framåt och inte fastna med blicken i backspegeln. Livet är som en båt man sitter och ror i – dåtiden är det man ser ”framför sig” och med de erfarenheter man samlat på sig siktar man in fören på framtiden, som man inte kan se för den finns bakom axeln på den roende.

En bild och en tanke. Undertecknad amatörjägare i samspråk med ett proffs – fast han verkar mer intresserad av att kolla omgivningarna än fredligt samspråkande. Dock träffades vi under fredliga former med, som jag tror, ömsesidig respekt.

Fotnot: I sista veckan av november var jag i Sydafrika i jobbangelägenheter, som avslutades med en ”safari” ett besök hos en familj som jobbade med att söka bevara Geparderna ”Cheetah” som de kallas där. På ett decennium har antalet gått från ca 15.000 individer till dagens ca 5.000 st. Tjuv- och troféjägare står för denna minskning. Låt oss hoppas att vi kan bevara vår flora och fauna här i Sverige genom ett aktivt och gemensamt arbete i den riktningen.

Ordet ”Anonym” kommer från grekiskan med betydelsen ”utan namn” eller ”utan lag” och sammanfattar ganska bra såväl identitet som intentioner hos de som använder denna titel/namngivning av sig själva.

Längtan efter att få häva ur sig sin själs svarta innehåll utan konsekvenser för det egna jaget utgör uppenbarligen en stor lockelse för en del svaga själar. De fyller tidningarnas debattsidor och websidor med sina uppkastningar, där de tar heder och ära av snart sagt alla. Själv har jag under de år som jag drev produktionsverksamhet (laglig) av jästa och destillerade drycker stött på ett antal av dessa ”skvallerkärringar”, avundsjuka, missunnande och allmänt missbelåtna livsåskådare, för rädda att kliva fram och visa sig och ta en plats på banan.

Nu senast drabbade en sådan anonym skvallerkärring mig i form av en enkel mening/anonym kommentar på en lokal förenings hemsida, där man tar in och tillåter att allt möjligt skitsnack, felaktigheter och halvlögner oredigerat skrivs och publiceras under anonymitetens täckmantel. Inte en stavelse är korrekt i utsagan som skrivs, det står ”VJVFs språkrör är det sämsta som hänt i vitån någonsin”.
Alldeles uppenbart är den anonyma skvallerkärringen ute i ogjort väder, när hen släpper sitt väder. Såvitt jag vet har Vitå Jaktvårdsförening ( korrekt förkortad blir det VJF inte VJVF) inte något språkrör. Termen språkrör förekommer utanför Vitå i det svenska vardagslivet bara hos miljöpartiet, där deras ledare kallas språkrör. I min jaktförening, VJF, har vi en ordförande och en styrelse som ansvarar inför medlemmar och allmänhet.

Här i Vitå har några illvilliga, okunniga och oinformerade personer utmålat mig såsom varande ”språkrör” för sagda förening, vilket är fel. Motivet för detta och det faktum att de fortsätter försöka kleta fast den termen på mig är flerfaldig. Den mest uppenbara orsaken tror jag kommer sig av det faktum att jag valt att granska ”sällskapet” och deras beteende i första hand eftersom det är de som i snart sagt alla media anklagar den andra föreningen för allt möjligt och omöjligt. Till yttermera visso har den andra föreningen, VJF, valt att vända andra kinden till och agerat utifrån för oss alla kända riktlinjer – inget baktalande. Sådana fakta bryr man sig inte om när man i ”sällskapet” är ute för att sprida sin ”öppenhet och demokrati” som vanligtvis betyder att man ska sprida sina illvilligheter från dessa anonyma, och för all del även namngivande kommentarspersoner. De fyller det egna jaktsällskapets hemsida med sina verbala exkrementer och utfall på alla som inte tycker som de.
Dessutom, vilket kanske är allvarligast, när de utnämner mig till språkrör, är att i det nämnda citatet anges jag som det sämsta – någonsin- som har hänt byn och dess innevånare. Spontant tänker jag då att det om inte annat visar på den avsaknad av perspektiv denne person har. (Tidigare text som varit infört här, med en hänvisning till en händelse och dess konsekvenser har jag strukit av hänsyn till de drabbade).För den som bor i vitå och som på grund av recessionen mist sitt jobb är kanske det det sämsta som hänt i vitå någonsin. Listan kan göras lång, men kärnpunkten är menar jag, att det är inte den geografiska plats för en händelse utan händelsens betydelse för den enskilda människan i Vitå, som avgör dignitet och magnituden på händelsen.
När jag, oftast i kåserande form, vänder skvallerspegeln tillbaks på vissa personers utsagor väcker det uppenbarligen hos vissa ett stort misshag, för de vill helst få slänga ur sig sina påståenden och upenbara lögner om andra utan att bli motsagda eller överbevisade om utsagornas konsekvens eller felaktighet.

Det faktum att någon utnämner mig, för det måste nog betraktas som en utnämning, till det sämsta som hänt vitå någonsin säger allt om denne person och ingenting om mig.

På väg till barn och barnbarn för att fira en jul med dessa färdades jag med flyg, vår eget svenska SAS. Första delen mellan Luleå och Arlanda gick som en dans och efter en knapp timmes väntan steg vi på det avslutande flyget till Landvetter.
Flygplanet brummade sin entoniga sång och så knastrade det till i högtalarna och kaptenen meddelade att nu var vi på väg mot landningen. Sista minutrarna när vi sjönk ner mot flygplatsen kändes plötsligt allt helt fel, planet ryckte från sida till sida och for slänggunga i en uppenbarligen turbulent atmosfär. Så plötsligt såg man landningsljusen och väntade på dunsen från landningen, men istället drog plötsligt kapetenen på för fulla muggar och planet steg i en brant vinkel, som vid start. Efter att vi nått något tusental meter upp i luften igen fick vi information om att sidvindarna i kombination med snövädret bedömdes innebära för stora risker. Vi sätter ”säkerheten först” sa han i högtalarna så vi cirklar en stund och inväntar att snöröjningen röjt landningsbanan och sedan gör vi ett nytt försök. Om det då inte går så får vi åka tillbaks till Arlanda.

Det kändes naturligtvis pyrt att tänka sig att sitta hela natten mot julafton på en buss eller ett tåg, men samtidigt fylldes jag av stor tillit för den man som inte tummade på säkerheten. Inför nästa försök var spänningen tät i kabinen, ingen sa något utan var och en satt nog och begrundade den situation vi befann oss i.
Nog gungade det och hoppade även andra försöket, men när hjulen tog mark och kaptenen reverserade motorerna och gav full motorbroms utbröt en spontan applåd i kabinen, alla var lättade.
När vi sedan gick ut stod han där, kaptenen, redo att möta var och en som lämnade planet. -Snygg nedtagning, sa jag och hans barska ansikte sprack upp i ett leende. Tack, sa han och jag hastade vidare mot mina kära.
Hur man hanterar händelser och incidenter hos vårt Nordiska flygbolag är en orsak till att jag, när det är möjligt, försöker flyga SAS, de är inte beredda att kompromissa med säkerheten. I stunder som den passerade inser man livets bräcklighet och dess värde, låt oss ta vara på det.

När jag idag, efter att ha blivit uppmärksammad av några personer om detta, gick in och kikade på VJS hemsida, läste jag till min bedrövelse att nu var åtminstone en namngiven person igång igen. Inte ens på julafton kan vissa personer lämna groll och upplevda motgångar bakom sig och njuta av julens tanke och julens matbord.

Jag skottar själv skit varje dag -efter mina fyrbenta vänner. Min uppmaning och mitt förslag till dig som känner ett så trängande behov att slänga skit ikring dig är – skaffa dig några livdjur så får du ditt skitkastarbehov väl tillgodosett.

GOD JUL
Önskar Braennaren

Läste precis två senkomna inlägg på ”sällskapets” hemsida, båda var undertecknade med namn, som manade till sans och måtta – Äntligen dristar jag mig att utbrista. Signifikant var att det var två personer som, i likhet med undertecknad, inte har några släktled i byn utan flyttat in på senare tid.

Ibland kan man få en känsla att jaktkonflikten ser sina rötter i händelser som timat för länge sedan men som bärs av parterna genom åren och generationer.

Vi som inte har dessa knytningar eller arvegods med oss ser, tror jag, yttringarna som de är utan att ana att de har en förhistoria.

Tänk vilket gyllene tillfälle vi har att lämna allt gammalt skit bakom oss, titta varandra i ansiktet och sträcka fram näven, gräva ner stridsyxan istället för att eskalera konflikten.

Heder åt er Viktor och Fredrik med ert senaste inlägg på hemsidan. Gå vidare efter den väg ni börjat gå, låt inte gammalt groll och skit förstöra alla dessa fina jaktupplevelser vi kan ha i respekt för att grannen och andra i byn valt en annan klubb för att utöva sitt jagande. Först då, när vi seriöst börjar tala med varandra utan att framföra eller försöka hitta dolda budskap och jävligheter i det framförda, kan en läkningsprocess inledas.

Jag ser fram emot att läsa och lyssna till synpunkter och inlägg, när alla personligen står med namn för det vi framför och tycker. I min blogg, vill jag gärna framhålla, finns angivet såväl mitt namn (under ”Om mig”) som en kort presentation av mig själv. Jag har sålunda aldrig framfört några åsikter under anonymitetens mantel och så avser jag även arbeta framledes. Kanske kommer någon även i framtiden att uppfatta mina synpunkter som blodtryckshöjare, men det är fördelen med öppenhet att den inte alltid behagar den som läser det skrivna, men man vet alltid vem som tycker så och kan, om man tycker personen ifråga har fel, lägga ner energi på att övertyga eller efter en inre prövning medge att inlägget bär sanningens prägel.

Kanske kan det ändå bli en fröjdefull jul
Hoppas Braennaren.