Nyligen kom två mångmiljardbesked från Regeringen.

Det ena handlade om att man ska lägga ner ca 30 miljarder på en tågförbindelse mellan Stockholm och Linköping. De kommunalråd som berördes var naturligt nog lyriska. Men, för motsvarande summa skulle man kunna bygga klar Botnia-banan ända upp till Haparanda. Vän av ordning konstaterar då att det bor inte så många väljare i Norrland, så det finns inga stora politiska poänger att plocka på en norrländsk järnväg. En annan vän av fakta invänder då att enbart godstransporter skulle finansiera en Botniabana, medan den avsedda persontrafiksbaserade aldrig kommer att gå att räkna hem. Persontrafiken mellan Stockholm och Linköping går förmodligen aldrig heller att räkna hem, men det bor många väljare där som berörs. Men, ropar politikervännen, till sitt försvar;  – Man sparar ju en hel halvtimme med den nya ostkust-banan, det måste man väl räkna med.

Så funkar demokrati i praktiken. Vi väljer ett antal, för oss vanligtvis okända personer, som vi tror ska agera ansvarsfullt och i hela landets intresse. Men tji fick vi,  de siktar ofta mot andra mål (återval exvis) än att göra logiskt betingade investeringar. Att det också handlar om pengar från Regeringen som sprids ut över flera mandatperioder visar på vilket tomt löfte det också handlar om. Om de inte blir återvalda så kan de alltid i debatt med den nya Regeringen peka på att ”vi ville minsann satsa på infrastruktur, men vad gör ni”. Så man kan kanske tro att hela satsningen, eller beskedet därom, är ett spel för gallerierna.

Om man verkligen menade att investera i järnvägar på bästa sätt för Sverige skulle man ha tillskjutit medel till Botniabanan. Runt hörnet finns också stora investeringsbehov i malmbanan mellan Kiruna och Narvik med de ökade produktionsvolymerna som LKAB jobbar för (ökade intäkter för staten) samt transporter från den nya gruvan i Pajala, där Northlands transportbehov måste beaktas.

Överhuvud taget så känns det som om statens intresse för Sveriges mest ekonomiskt starka landsände, Norrbotten, begränsar sig till de vinstuttag de kan göra från de statliga bolagen.  Den tärande delen, Mälardalen, får den ena mångmiljardsatsningen från staten efter den andra, medan satsningar i Norrbotten förefaller bara ske när bolagen själva kan orka med att investera.

Nu till 90-miljarders satsningen på JAS-Gripen. Det betyder att varje svensk medborgare satsar 10.000 kronor på ett 30-tal plan som mest troligt kommer att användas för flyguppvisningar eller spaningsuppdrag över något avlägset land där en väpnad konflikt pågår, som inte på något sätt berör oss. Dessa pengar skulle räcka till såväl en satsning på försvarskompetens höjande åtgärder och därutöver till en rejäl satsning på infrastrukturen här i Sveriges ”kornbod” med alla våra malm- och andra råvarubaserade tillgångar.

Vem, förutom försvarsindustrin, efterfrågar en sådan satsning och prioritering i försvarets utgifter? Vårt grannland Finland har till skillnad från oss ett komplett försvar för ungefär samma pengar som vi har ett försvarshögkvarter där ett antal generaler leder skrivbord -den svenska armén är ju mer eller mindre nerlagd. Visserligen finns det ju alla dessa sega gubbar som bildar ett hemvärn, medan dagens ungdom föredrar att leka krig på internet snarare än att lära sig försvara hemlandet.

Om man sedan tittar hur de länder som är i krig, eller lever under hot om detta, agerar för att få så stor effekt av sina försvarspengar som möjligt, blir den tilltänkta svenska satsningen på Gripen plan ännu svårare att förstå. Tvärt emot att satsa på dyra vapenbärare, satsar man stenhårt på s.k. drönare, dvs förarlösa små flygplan som försetts med avancerad elektronik och i en del fall även vapen. Vad ska vi göra med alla JAS Gripen när ett gäng från Spetsnaz eller annat elitförband  likviderat alla JAS-piloter?

För mig känns det mycket allvarligt och illavarslande att vapenindustrin är de som formerar vår svenska försvarsstrategi.

Med fascination har jag suttit och tittat på horder av humlor som med stor noggrannhet och träget arbete jobbar med att suga ur den sista nektarn ur alltjämt blommande växter. Dessa bulliga, gulliga insekter har, såvitt jag vet,  inte någon människa som är rädd eller fientligt inställd till dem. De kan visserligen stickas/brännas, något man som pojke kunde få erfara om man var för hårdhänt, dvs höll någon av dessa för hårt i sin hand. Vanligen kunde man ta dem i handen om man var försiktig och kika på dem utan att de bråkade alltför mycket om det. Men de har integritet.

Tittar man å andra sidan för nära på en annan insekt i vår omgivning – getingar,  så riskerar man att den sticker en, bara man kommer nära. Ilskna och sockergiriga är de också de randiga banditerna. Nä, tacka vet jag humlorna.

Tomatodlarna, bland annat här i Norrbotten, har insett värdet av humlorna och köper regelmässigt inför varje säsong samhällen med humlor som får pollinera deras tomatplantor.

Så slår det mig att precis som getingar och humlor representerar två olika aspekter av insekter så finns det på liknande sätt humle-människor som tålmodigt brummar på har stor integritet och inte gör någon annan förnär, medan det också finns geting-människor som är snarstuckna, påflugna och gärna ställer till besvär för andra bara för att man finns i närheten – suck.