Det var en gång en flock med elefanter som sökte sin föda på savannen. Varje kväll gick de ner till vattenhålet längsmed en uråldrig stig som hade anlagts av elefanter i tidens begynnelse.

En kväll när de som vanligt var på väg till vattenhålet noterade de att en liten myrstack höll på att byggas på stigen. Den gamla elefant som gick först blåste då med snabeln undan alla stickor o strån samt alla myror från stigen, detta i syfte att inte oavsiktligt råka trampa på någon myra.

Historien upprepade sig de närmaste dagarna, vilket ledde till att ledarelefanten, som alltid är en hona,  böjde sig ner och frågade myrorna varför de byggde bo på elefanternas gångväg.

Myrkungen, en liten satt myrperson med glasögon skrek då att de minsann hade rätt att bygga sitt bo på marken var de ville. Jamen, sa elefanten ni håller ju på med att bygga på vår stig till vattenhålet en väg som vi har anlagt och ägt sedan många generationer tillbaks.

Kan så vara skrek myrkungen, men vi är så många fler än ni är så därför så gäller demokrati och i dess namn så bestämmer vi över stigen. Jajamen, skrek alla eller nästan alla myror i myrsällskapet, som deras klan hette.

Elefanterna, som var fredliga djur bestämde då att de skulle göra en liten krök runt myrstacken så att man skulle kunna leva tillsammans i fred. Så de följande dagarna trampade de upp en liten stig i en krök runt myrornas stack.

En dag, en måndag tror jag det var, så hade myrorna börjat bygga en utökad del av myrstacken så att den gick in och täckte den krök som elefanterna trampat upp.

När så elefanterna frågade vad myrorna menade med detta, de hade ju kommit överens om att alla skulle få plats och dessutom tagit sin vattenpromenad i en krök runt myrorna för att inte skapa bråk. Den lille kungen för myrsällskapet steg då fram och sade frankt att de minsann hade rätt att bygga var de ville och dessutom var de fler än elefanterna.

Ledarelefanten som var en gammal klok elefant kallade då samman alla elefanter som nyttjade stigen till ett rådslag. -Vad ska vi göra? -Som jag ser det så kommer myrkungen med sina andra sällskapare hela tiden att utöka sina krav och så länge vi retirerar för deras krav och beteenden så ser de detta som att vi är svaga och att de har rätt. -Dessutom hörde jag av ett lejon att flera hyenor springer runt på hela savannen och påstår att myrkungen sagt att de minsann hade mer rätt till stigen än elefanterna. Hyenorna säger dessutom att om alla de andra djuren som använder stigen inte stöttar elefanterna, så kommer elefanterna få lov att sluta använda stigen.

Elefanterna förstod nu att de inte hade något annat val än att klargöra för den lille myrkungen och hans gelikar vad som gäller.

Dagen därpå när elefanterna gick stigen ner mot  vattenhålet och kom fram till myrboet så tog ledarelefanten till orda. -I kraft av vårt ägande av den här stigen kräver vi att ni flyttar ert bo till annan plats eller så gör vi det.

Högröd i ansiktet av ilska steg den lille myrkungen upp på en liten hög, hans ilska var så stor att glasögonen hade immat igen och myrorna hörde hur han skrek att här ska fan inte några myror rätta sig efter några elefanter utan det var de, elefanterna, som skulle rätta in sig i ledet.

Med en suck vred ledarelefanten på sig och några steg från stigen lade hon en hög med elefantbajs, färskt rykande. Sedan tittade hon på den lille myrkungen med sina visa ögon och blåste sedan hela högen av skrikande myror så de hamnade i skithögen.

-Nu hamnade ni rätt, sa hon och sedan vandrade de ner till vattenhålet längs sin gamla stig.

-Dagen därpå när elefanterna återigen var på väg ner till vattenhålet efter stigen, hade myrkungen mobiliserat sina kumpaner och de låg i bakhåll för att attackera elefanterna.

På en given signal kastade sig alla myrorna över elefanterna och försökte bita och pissa på elefanterna. Ledarelefanten som inte märkt attacken, men tyckte det killade i örat skakade då på sig ungefär som en hund som badat. Då flög alla myror utom en av henne, ner till marken. Vi kan kalla denne myra som hängde i elefantens hakskägg för Fredrik. Myrkungen skrek då i desperation -Fredrik stryp den djävulen för fan!!

Där slutar sagan.

Sens moralen är: Som ni alla vet så förmår inte en liten myra, inte ens en gallskrikande satt liten myrkung med glasögon, eller en hel myrstack, övervinna en elefant eller ännu mindre en flock med elefanter. När det dessutom handlar om en hel elefanthjord som bestämt sig att inte låta någon trampa på deras uråldriga rättigheter, så blir det så. Djungelns alla andra djur vet vad som är sant och att det blir så. Hyenorna dessa kadaverätare utan heder, drog vidare till nästa konflikt i hopp om att få vara med och kalasa på någon annan svagare stackare. Elefanterna tyckte att det fanns anledning till att ha en fest och så blev det, man festade i dagarna tre. Även myrkolonin drog vidare och det var inte någon som sörjde detta.
SLUT