Om man saknar uppslag att göra inlägg om så ska man läsa en sida som drivs av ett litet jaktsällskap. Där står det mesta att läsa och innehållet påminner i de allra flesta fall om de bruna bollar som jag mockar upp efter mina hästar dagligen. Således, van som jag är att gräva i skit så ska ni få en liten provkarta på innehållet i denna s.k. hemsida, rättare vore att kalla den för vad den är ”ett elektroniskt klotterplank där obscena gester inte saknas”. Vad som dock saknas är en ansvarig utgivare – men vem fan vill ståta med sitt namn som ansvarig för all denna skit och lögnaktigheter, som där förekommer?

På senare tid har där förekommit ett tjogtal inlägg eftersom undertecknad på min blogg skrev om hur de föranstaltat om upplogning av en väg som inte är deras. För att dölja sina egenmäktiga handlingar hade de skyldiga börjat ploga ca 200 meter in från den allmänna vägen. Istället för att anklaga och sakföra den skyldige inom de egna leden så försöker hela gänget, ledd av jaktledaren, peka finger på alla andra och allt annat.

Vid några tillfällen har jag under kommentarsfältet på deras klotterplank dristat mig att svara och besvara påhopp som där förekommer under anonymitetens hägn. I två av de fyra eller fem inlägg jag gjort så har dessa inte ansetts  intressanta nog att publiceras av deras s.k. IT-råd. I åtminstone två fall har mina signerade inlägg plockats bort kort efter det att de publicerats och i ett fall återkom det efter det att jag påpekat tingens ordning i ett inlägg på min sida.

I min senaste kommentar, när det varit extra många  osakliga utfall mot det jag skrev , så svarade jag och skrev ungefär som så att ” de reaktioner som alla dessa anonyma kommentatorer/familjen Wirén’are och andra påhittade personligheter gör ”, påminner om den reaktion man får om man med en pinne rör om i en myrstack – mycket myrpiss och ilsket surr”. Denna av mig likaledes undertecknade kommentaren fann uppenbarligen inte nåd hos ”IT-rådet” på deras hemsida.

När jag läser inläggen på deras (VJS.nu) sida går mina associationer alltid till en dåligt fungerande dagisgrupp – alla skriker i munnen på varandra, när man frågar vem som hittat på det senaste ofoget pekar alla på varandra eller andra (oklart vilka) som skyldiga. Vi som är vuxna får väl inte döma dessa omogna personer i vardande alltför hårt, för de har fortfarande sin infantilitet att kämpa mot.

Nu har de av mig fått de fem minuter av uppmärksamhet eller ”five minutes of fame” som Andy Warhol menade att var människa kan/ska få. I dagens mediautbud så har inflationen reducerat dessa fem minuter till en minut, så därmed har jag gett dem långt mer uppmärksamhet än de förtjänar.