En gång i tiden bestod börsens bolag av företag och företagare som använde denna institution för att finansiera en satsning eller expansion. Folk placerade sina pengar i aktier på lång sikt, ibland decennier. Man fick aktiebrev som var tryckta på samma sätt som pengar, en del finns fortfarande bevarade som minnen inom glas och ram. SKF, Stora Kopparbergs bergslags AB, Volvo, Scania Vabis var exempel på svenska företag på börsen. Börsvärdet var relaterat till respektive företags substansvärden.

Idag hör vi på nyheterna flera gånger om dagen hur ”Marknaden” tycker si och Börsen reagerar då så. Man frågar sig ”vem är Marknaden”? När man sedan utvidgar sina funderingar till sin omgivning så får man svar som ”jamen det är ju vi – du och jag, alla”. Men, jag äger inga börsnoterade aktier. En kort tid i samband med att min bank uppgick i en annan ägde jag några Astra-aktier, som, jag ganska snart sålde – med förlust. Ägde och ägde förresten, jag fick en maskinskriven sida med uppgift att jag hade 5 Astraktier i någon depå som var värda nästan 2000 kronor.

I ett dokumentärliknande reportage för någon tid sedan berättade man om hur det i källaren på Börshuset står ett antal datorer som programmerats att köpa och sälja aktier för sina ägare på givna indikationer, exempelvis om en aktie stiger 25 öre så ger den säljorder. datorerna i Börshusets källare köper och säljer aktier i tiotusental per sekund, ja just det per sekund – inte per år.

När man sedan pratar om att företag ska börsnoteras för att ”få många ansvarsfulla långsiktiga ägare som tar ansvar för företagets utveckling”, så frågar jag mig om det är de där datorerna nere i Börshusets källare man avser. De är ju programmerade att vid varje tillfälle söka största möjliga avkastning snarare än långsiktighet. De programalgoritmer som styr deras beteende är utformade mot att göra många snabba affärer med stora mängder aktier med små vinster snarare än att ”ligga på aktien” i väntan på att de långsiktigt ska öka i värde.

Dessutom, ett företags värde på börsen idag speglar inte företagets substansvärde utan snarare de förväntningar som ”marknaden” har att de ska överträffa det senaste kvartalets utfall.

Tänk om man skulle utforma sitt eget liv och sätt att vara på samma sätt som börsen är inrättad. Vilken långsiktighet skulle man då få i sitt liv? …eller snarare – vilket liv skulle man då få?