Den 10 oktober 1965 skulle jag tillsammans med vår hund åka till Lannavaara från Kiruna för att i ett rengärde klargöra att vår engelska setter inte hade några renjagartendenser. Det hade snöat under natten denna söndag morgon och jag skulle få åka med i en annan bil eftersom jag då inte var fyllda 15 och därmed inte hade något körkort.

Vi träffades vid dåvarande bibliotekets parkeringsplats vid busstationen. Jag skulle få åka med i en bil med lite äldre människor i och en annan lite äldre man med hund skulle åka med en yngre man i hans Volvo PV 444 (om jag minns  bilbeteckningen rätt). I sista ögonblicket ändrades det så att jag skulle åka med den yngre mannen i hans PV. Det var en hockeyspelare i en av Kirunas dåvarande mycket framgångsrika klubbar, IFK tror jag han spelade för.

Alltnog resan, de ca 15-20 milen enkel resa, startade och ganska snart kände jag hur en obehagskänsla växte fram i maggropen – han körde som om det gällde att vara först fram till målet i en hockeymatch, bil efter bil i den ca 15 bilar långa karavanen kördes om, ofta på ett ganska huvudlöst sätt. Om det varit idag så skulle jag efter första omkörningen anmodat chauffören att köra in till vägkanten och låta mig stiga ur, han saknade uppenbarligen omdöme och med tanke på det uppkomna vinterväglaget så framstod bilens sommardäck som  otillräckliga. 

När vi som första bil körde in i byn Lannavaara så visste han inte vart vi skulle åka så efter en stund stannade han och vände för att söka de andra i bilkaravanen. Efter ca 2-3 km mötte vi karavanen, på väg mot oss,. Första bilen i karavanen körde just då upp på en bro som precis rymde den. Jag erfor hur ”min chaufför” plötsligt bromsade, men bilen fortsatte ändå med samma fart rakt fram på blankslitna sommardäck och han verkade övertygad om att det skulle rymmas två bilar på bron. -Det gjorde det inte.

Smällen när vi mötte den andra bilens front, en Volkswagenbuss var brutal och när jag återfick medvetandet efter några sekunder, steg jag ur bilen totalt groggy. Nämnas bör att på den tiden fanns vare sig bältestvång eller bilbälten i bilarna. 

Roger, som hockeyspelaren hette, satt fastklämd kvar i bilen och en person i karavanen som stigit ur kom fram till mig och fick mig att sitta ner och frågade hur jag mådde – bra svarade jag alltjämt ganska groggy. Han påpekade då att jag blödde ur ett sår i ansiktet, något jag själv trodde var fukt eller så tills jag kände på kinden och sedan såg att handen färgades helt röd.

Familjens hund stod inte att finna och de övriga lovade att ta hand om detta. Ambulans kom så småningom från Kiruna och fraktade mig, hockeyspelaren Roger och en kvinna som föreföll fått en ryggskada och som suttit fram i Volkswagenbussen, vi fraktades till Lasarettet i Kiruna.

Varje gång vi mötte en bil på vägen in till Kiruna lasarett återupplevde jag som satt i ambulansen en djup ångest.

På lasarettet konstaterade man att jag behövde sys på kinden och hade en revbensfraktur. Men, jag vägrade bli kvar på lasarettet och gick hem hundlös.

På eftermiddagen senare samma dag kom en person förbi med vår settertik Lady, som de fångat in och hon hade fått visa sitt ointresse för renar och var därmed godkänd att användas på fågeljakt.

Själv fick jag ett livslångt minnesärr i ansiktet och en insikt att man alltid ska lita på magkänslan, speciellt när den ropar FARA!!! En insikt jag bär med mig genom livet.

Så, söndagen den 10 oktober 1965 kommer för alltid att finnas i mitt minne.