Lyssnar på barnradion historien om Nelson Mandela, som satt fängslad 27 år på Robbin Island utanför Kapstaden i en cell som precis räckte så han kunde sträcka ut sig på golvet.

Då hade vi en statsminister och politisk visionär, som inte skrapade med foten inför despoter, demokraturer, diktatorer eller en stormakt som USA. Efter nyårsbombningarna av Hanoi kallade han detta vid sitt rätta namn, terrorbombningar – och han jämförde denna handling med tidigare illdåd mot mänskligheten, som bl.a. bombningen av Guernica i Spanska inbördeskriget. Han krävde i ett annat direkt tal riktat till den Sydafrikanska regeringen att de skulle frige Nelson Mandela, att de skulle avskaffa apartheid. I ett överraskande tal medelade de Klerk, sydafrikas premiärminister, att apartheid skulle avskaffas och Mandela släppas fri. Upplösningen blev, till skillnad mot vad många trodde en försoningskommision, där de som ångrade sitt deltagande i apartheid inte fängslades. Att sedan Mandela efterföljdes av sedvanliga maktfullkomliga och korrupta ledare är en ann an historia.

Det var då det,  under 1900-talets sista decennier.

Nu år 2023 ser vi i direktsändningar efter direktsändningar hur Putin  och hans ryska armé i den ryska demokraturen, i sin ”specialoperation” dvs i sitt anfallskrig på den unga demokratin Ukraina, dagligen terrorbombar Ukrainska sjukhus, dagis, skolor allt i avsikt att ingjuta skräck i civilbefolkningen i detta land. Här i Sverige (och även till min förvåning i Finland) springer hela ”politikeliten” så snabbt de bara kan och åtföljda av den okritiskt rapporterande mediaapparaten mot NATO-dörren och ropar ”släpp in oss”, sedan Putin hotat världssamfundet i allmänna ordalag och rynkat på ögonbrynen när Finland och Sveriges NATO-ansökan kommit på tal. För Finland, som hållit en låg politisk profil vad gäller kritik av enskilda NATO-länder, öppnas NATO-dörren välkomnande. Till Sverige säger alla utom 2 regeringschefer i NATO ”jaaa!!! kom in”. De två landsföreträdare som inte säger det lever och verkar i (korrupta) kulturer där man är van vid att få något konkret (politiska eftergifter, ekonomisk vinning etc), för att göra en åtgärd. Sverige uppfattas som irriterande, ungefär som en vagel i ögat, för dessa makthavare eftersom Sverige till skillnad, mot dessa länder, hyllar/hyllat principen och värdet av yttrandefrihet som en demokratis ryggrad. Dessa landsföreträdare avskyr, förstår inte vikten av och bekämpar aktivt, likt Putin i Ryssland, yttrandefrihet i sina egna länder. Detta eftersom sådana friheter kan innebära att folket blir upplysta och därmed, hemska tanke, väljer bort sådana politruker.

I Ryssland har fängelserna fullt upp med att fyllas på av de sedvanliga tjuvarna, mördarna etc liksom alla som andas ett ord om att Ryssland är i krig med Ukraina, en uppenbar verklighet för alla som inte bor i Ryssland. Där råder totalkontrollerade medier, informationskanaler och en för makten lydiga och lyhörda domare och domstolar. 

NATO har i sina stadgar en artikel 5, som liksom de tre musketörerna i Alexander Dumas roman har som devis – ”en för alla – alla för en”.  Samtidigt känner åtminstone inte jag mig säker på att denna artikel skulle bejakas om den verkligen skulle behövas för Sverige. Så utgående från ett sånt resonemang kan man fråga sig om världen blir tryggare med allt större militära koncentrationer som byggs upp. Erfarenheten historiskt är ju trots allt att förr eller senare så vill dessa militära maktcentra ”testa”/visa hur duktiga de är eller gripa makten för att bekämpa fiktiva eller påstådda yttre hot – se bara på USA och Storbrittaniens anfall mot Irak där den Irakiska staten påstods ha tillgång till kärnvapen eller vara på gång att skaffa sig sådana. Att det hela byggde på en lögn hindrade inte de förment goda västmakternas beslut att anfalla, med känt resultat. Envåldshärskaren Saddam Hussein hittades där han gömde sig i en jordhålas och avrättades. Men, inte blev Irak mer säker eller demokratisk som följd av den västliga koalitionens anfallskrig, snarare råder den sedvanliga korruptionen och islamistiska vanorna nu mer än under Husseins styre.

Kommer att tänka på den svenske poeten Esias Tegnérs dikt, som speglar både pågående verklighet och drömmen om ett framtida samhälle.

”Väl formar med svärdet den starke sin värld

väl flyga som örnar hans rykten

Men någon gång brytes det vandrande svärd 

och örnarna fällas i flykten

Vad våldet må skapa är vanskligt och kort

den dör som en stormvind i öknen bort.

(Esias Tegnér, ”Det eviga”)