Det är länge sedan jag läste ett, i mitt tycke,  så bra inlägg som sammanfattar hur även jag känner visavis de ”demonstrationer” mot Israel och för Palestina, som är legio i hela Sverige och även, som det verkar, i hela Europa, uttryck som jag, som demokrat och ursprungssvensk, inte känner igen mig i. För mig är en demonstration ett tillfälle att för samhälle och makthavare, på ett fredligt och värdigt sätt, tala om vad jag/vi tycker, i syfte att åstadkomma en förändring.

På besök i Göteborg för några månader sedan noterade jag det tältläger som då sedan någon månad hade tillskapats på Universitetsområdet och där den ”Palestinska” flaggan och nedskräpningen av området, var rikligt förekommande.

Här följer det inlägg jag citerar;

 

Till Palestinagrupperna i Sverige

Det är väldigt sorgligt att se att ni hatar människor ni inte känner personligen, trots att man kan tro det av era banderoller, och av hur ni uppför er på gator och torg.

I Sverige kan man engagera sig i politiska partier eller som privatperson skriva debattartiklar och på annat sätt framföra sina åsikter.

Vi är generellt inte uppfostrade att skrika åsikter rakt i ansiktet på andra, så att saliven flyger. Inte heller att stjäla offentligt utrymme dygn efter dygn, vecka efter vecka, månad efter månad, och kalla det ”demonstration”.

Det är olaglig ockupation. Det behövs inte i ett land som Sverige, såvida man inte planerar att ta över vårt land militärt.

Ni Hamas-supporters har under lång tid nu, gjort er ökända för att inte respektera svenska umgängesregler i det offentliga utrymmet. Ni har gjort er lika ökända för att utnyttja oss andra över alla civiliserade gränser.

Personligen förstår jag inte att ni inte allihop är åtalade för störande av ordning!

Göteborg, Uppsala, Stockholm och flera andra platser har fått nog av ert vrålande och hotande.  Ni verkar verkligen hata ALLT med såväl demokrati, svenskar som Sverige. Så kan det ju inte vara resten av era liv. Eller våra.

Medan övriga svenskar jobbar och betalar skatt, står ni dagarna i ände och visar missnöje över konflikter som ingen Agneta, Lennart, Sören eller Kristin kan göra det minsta åt. Inte heller välintegrerade Ali, Miranda, Aisha och Mohamed.

Konflikterna ni skriker oss i örat om, tillhör inte oss. Den hör hemma i era födelseländer som oftast ligger i Mellanöstern! Inte i ett land där polarcirkeln gör sin entré.

Vi beklagar verkligen allas tragik. Vi omnämns globalt som empatiska och välkomnande mot invandrare, men vi KAN verkligen inte göra något åt aggressionerna som frodas i era ursprungsländer. Vi har bara öppnat vårt land, så att ni ska få lugn och ro i vardagen. Ni har fått ta del av välfärd, som vi infödda och våra föräldrar har jobbat ihop till!

Ni fick alltså en fristad här. Ni tog med, och utvecklade hatet HÄR, i lugna Sverige. Gatans anarki.

Ni tog med våldet, respektlösheten och oförmågan att njuta av ett demokratiskt och jämställt land.

Gör er själva därför en tjänst. Gör oss i Sverige en tjänst: LÄMNA SVERIGE.

För alltid.

Åk till era hemländer / landet ni drömmer om, och försök omsätta era aggressioner i verkligt arbete på plats istället. Kanske ni lyckas bättre med det mesta genom att ägna tiden åt reformarbete där sådant behövs.

Här håller ni nämligen på att totalförstöra Sverige och mala ner den generositet och tolerans för invandrare som svenskar har haft så mycket av.

Jag har fått nog.

Och jag är inte ensam, det garanterar jag.

Vi som har arbetat och verkat FÖR en fungerande stat, för utveckling och fred, för att asylsökande ska välkomnas, vi har fått nog. Det är ni Palestina-HAMAS-anarkister, som har varit the tipping point, som Sverige har legat på sedan 2014-2015.

Aldrig mer en valröst på ett parti, som INTE genomför återkallande av medborgarskap, vid beteenden som vi har sett av er,  Palestina-Hamas-folket,  i Sverige under de senaste åren.

Aldrig mer en valröst på ett parti som INTE utvisar på livstid, störande människor med förvärvade medborgarskap, och i total avsaknad av vandel.

Vi måste rädda demokratin Sverige. Då måste de destruktiva personerna bort härifrån.

Åk hem igen. Ta med er som volontärer, de förvirrade svenskfödda anarkisterna också.

Ord från hjärtat,

Lykke B

Tage Danielsson, ena halvan av Hasse&Tage, som var en stor tänkare och humorist, skrev en apostrof på dikten av Gustaf Fröding;

Strunt är strunt, och snus är snus,

om än i gyllne dosor

men rosor i ett sprucket krus

är ändå alltid rosor  

till vilket  Tage lade till

Ack ändå illusionen brast,

för rosor i ett sprucket krus,

kan vara utav plast

 

Med tanke på den senaste tidens verklighet, vill jag gärna bidra med en egen tänkenotis;

Jag är själv ingen känslostreber,

men rosor på ett svullet ben,

gav mig en veckas feber

 

För andra gången på kort tid har jag blivit hemsänd utan åtgärd från akuten på Sunderby sjukhus. -Vadå, är du en sån där hitte-på-sjuk; invänder du kanske . Nej, så är inte fallet.

Första gången var i december 2024 när jag efter väntan ca 2 veckor på en medicinsk (el-konvertering) åtgärd, pga det förmaksflimmer som startat och som inte ville återgå i sinusrytm. Det normala i sjukvården är att 1. betrakta olika hjärtåkommor med största allvar och snarast möjligt. 2. genomföra en el-konvertering ”Porjus-grill” för att återställa hjärtats sinusrytm.

Jag hade i början när flimret satte in kontaktat och fått en tid hos och fått en remiss av ”min hjärtläkare”, sedan denne konstaterat att jag hade flimmer och haft så i flera dagar.  Efter flera dagar, när jag inte hört något från Sunderbyn, tog jag initiativet att på hjärtmottagningens telefontid ta kontakt med hjärtavdelningen på Sunderby sjukhus och möttes då  av beskedet att vi kan inte hitta någon remiss och när jag sedan tillställt dem en kopia av remissen möttes av beskedet att, ”tyvärr har vi inte tillräckligt med resurser, vi sätter upp dig på en väntelista.  Efter nästan en vecka ytterligare gått och inget hörts från hjärtmottagningen och flimret sög musten ur mig så  åkte jag in på akuten för att se om de kunde göra något åt detta. Sjukhusets vårdpersonal bemötte mig med det allvar och yrkesskicklighet  nman kan förvänta sig och tog alla erforderliga prover. Men, efter dryga timmen kom akutläkaren tillbaks till mig och meddelade att kardiologen som han pratat med sagt att de inte hade resurser att genomföra el-konvertering utan jag erbjöds piller som skulle lindra flimmerverkningarna. Jag ställde mig naturligtvis frågande till hur man på ett länssjukhus kunde ha sådan knapphet i resurser att man inte kunde genomföra en, i sammanhanget tämligen enkel åtgärd, som en el-konvertering innebär. Efter ytterligare dryga veckan genomfördes så el-konverteringen på hjärt-dagvården vid Sunderby sjukhus. Sammanlagt gick jag med konstant flimmer under mer än tre veckor, med en hjärtfrekvens om ca 120 slag/minut, dvs samma som man har vid medeltung träning, men då tränar man ju normalt aldrig mer än någon timme, sedan får hjärtat gå ner i vilopuls om ca 60 slag/minut.

Efter ca en och en halv månad , de första dagarna i februari 2025 återkom flimret och jag kontaktade min kardiolog som skickade en remiss pss som, tidigare. Synd att säga, men man skulle kunna göra ”copy-paste” på föregående flimmerutbrott, samma avsaknad av konkreta snabba åtgärder, samma hemskickande från akuten efter ca 2 veckors flimrande, samma väntelista för el-konvertering, med avsett genomförande nu den 19 februari (efter ca 3 veckors flimrande).

Om jag gör en dragning i minneskanalerna så hade jag under åren 2010-2013 regelmässigt förmaksflimmer och man sökte häva det med olika medicinska åtgärder utan framgång liksom även el-konvertering, så länge det fungerade. Så småningom resignerade man och försökte inte ens elkonvertera eftersom flimret återkom  tämligen omgående.

År 2013 fick jag till slut en remiss till Arytmicenter på Södersjukhuset (SÖS) där man specialiserat sig på s.k. ablation vilket innebär att man går in med en sond i ljumsken och denna följer sedan stora kroppspulsådern upp till hjärtat där man i hjärtats vänstra förmak bränner eller ”kylbränner” området där lungvenerna går in i förmaket så att man så att säga elektriskt isolerar förmaket, där flimmerstötarna uppstår, inte kan nå hjärtmuskeln och därmed förhindras flimmeruppkomst. Ablationen genomfördes på Valborgsmässoafton 2013 och efter några timmars vila, där man säkerställde att inga blödningar i ljumsken skulle ställa till det, fick jag åka hem till mina nära och kära som bor i Stockholmsområdet.

Efter drygt ett år återkom flimret och jag fick en ny remiss för att åtgärda detta ”läckage” av flimmersignaler. Ablation nr 2 genomfördes under allahelgonahelgen 2014.

Sedan dess har jag under 10 år varit i stort sett flimmerfri, enstaka flimmer har kunnat hävas med ett piller av betablockerare.

Men, så ifjol 2024 under sommaren återkom detta ihållande (persisterande) flimmer, som vid tre tillfällen kunnats åtgärdas med ovan angivna elkonverteringar.

Min kritik och mina funderingar riktar sig inte mot de i sjukvården verksamma, där har jag alltid bemötts med professionalism och omsorg om mig. Kritiken känner jag måste riktas mot det Landsting/Region som ska leda och utveckla vården för oss medborgare, men där man med en dåres envishet gång på gång genomför åtgärder som får som konsekvens att det blir allt sämre vård som dessa tappra sjukvårdsarbetare kan genomföra.

RESURSBRIST? 

Hur Fan, på ren svenska, kan man tillåta att detta sker. För, vad vi medborgare som inte sitter i Regionfullmäktige ser,  är en vård i moras samtidigt som den politiskt valda administrationen inte lever under motsvarande resursbrist. Och, skulle man händelsevis som politiskt vald fullmäktigemedlem behöva hjälp exempelvis med sitt alkoholberoende, så finns det privatkliniker i Skåne som direkt kan skriva in en och genomföra behövlig vård. Ingen resursbrist där minsann. 

Jag dristar mig till att kopiera och delge er delar av Lotta Grönings krönika i Epoch Times (2024-03-25) och Ann-Sofie Hermanssons i Göteborgsposten (2023-12-27).

Dessa två hoppets fyrar som blinkar i det svenska politiska mörkret. De sätter med sina krönikor fingret på situationen där vi numera de facto lever med ett överhängande hot mot vår hårt tillkämpade demokrati och yttrandefrihet.  

Som Ann-Soie Hermansson skriver i sin krönika i Göteborgsposten;

”Det är de goda människornas tystnad som är värst. Trots att övergreppen mot judar, fysiskt och verbalt, sker inför öppen ridå låtsas stora delar av såväl akademi, journalistik och politik som att det regnar. Var går gränsen för när vi moraliskt inte längre står ut med oss själva? När vaknar vi till sans och demokratin som vi känner den har dött av brist på civilkurage?

Det kan vara jobbigt att säga ifrån. Men nu är tid för klarspråk. Jag menar att judeförföljelserna är som kanariefågeln i gruvan. När den dör är vi alla som vill kalla oss anständiga medborgare i fara. Historien berättar för oss att det ofta börjar med judarna, men det slutar aldrig där. Antisemitismen är en sjukdom i samhällskroppen vi måste bekämpa. Demokratin kräver de civiliserade människornas moral. Den kräver vår solidaritet.”

Ikväll, till söndagsmiddag lagade jag en 10-minuters middag. Den bestod av;

2 Salciccia korvar (blandning av grisött, nötkött kryddat med vitlölk o timjan. Dessa delades på längden och jag skar flera snitt tvärs över korvarna. Tillagas i mikron 2 min på 900 W effekt.

2 st ägg saltas och peppras i speciella Tupperware muggar m lock som körs 1 minut på 900 W effekt i mikron. 

Sallad (Roman o Ruccola) efter behag som blandas med kvisttomater (körsbärs), paprikabitar samt två halvor av mogen Avocado.

Allt läggs upp på en stor tallrik och översprinklas med vitlöksdressing.

Avnjuts med en liten kall Zlatopramen (tjekiskt öl) samt surdegsbröd som bretts med min egna ”Braenngott” ett nyttigare alternativ till Bregott där Rapsoljan ersatts med Italiensk kallpressad virgin olivolja.

Braenngott görs såhär;  125 gram rumstempererat smör vispas ihop med 1/2 dl Olivolja och till detta tillsätts en rejäl nypa havssalt. Låt stå i kylen ca en timme så rätt konsistens erhålls.

BON APPETIT!