Byaliv i Vitå

Årsstämman i Vitå Folkets Husförening (VFH) genomförd

Igår den 8 mars hölls årsstämman i VFH. Fritt taget ur minnet så var följande saker, utöver de  sedvanliga formalia -agendapunkterna, uppe för behandling/diskussion.

Bidrag om 5000 kronor beslöts av årsstämman att komma Fritidsgården Vitå till del för inköp av utrustning/leksaker till vinterns och sommarens uteaktiviteter.

Sommarfetsen, en medlemsfest för VFH och den enskilt största aktiviteten för föreningen. Vi diskuterade hur vi vi ska kunna öka deltagarantalet på VFHs sommarfester. Ifjol krockade sommarfesten med några större evenemang (bröllop mm) i byn med omnejd, vilket ledde till ett ovanligt lågt deltagarantal. Vi funderade också kring musiken, ska vi satsa på ett band som kan spela musik för alla åldrar eller försöka hålla oss i ”mittfåran”? Frågorna och ideerna var många kring detta men inget definitivt bestämdes. En gemensam uppfattning bland alla närvarande var att det känns som om vi behöver förnya konceptet sommarfesten. Hur vi ska göra det återstår att se.

Alla som har goda ideer eller uppslag eller har tankar och synpunkter på verksamheten är välkomna att kontakta någon i styrelsen som under år 2012 består av;

Lars Nilsson, ordf

Kjell Nyholm, v.ordf

Malin V Andersson, sekr

Anna Eriksson, kassör

Johan Andersson, ledamot

Malin Andersson, ledamot

Linda Kristoffersson-Skog, ledamot

Marika Lundin, ledamot

Not: Av presentationen ovan framgår inte vilka av ledamöterna som är ordinarie och vilka som är icke ordinarie. Detta eftersom vi endast vid beslutande omröstningar skiljer mellan ordinarie och icke ordinarie (som inte har rösträtt, så länge den ordinarie ledamoten finns på plats). I alla andra avseenden räknar vi dessa som jämlikar. 

Byaliv i Vitå, Filosofi, Etik och Samhälle, Jaktfrågor

Om rätt och rättigheter

Ett inslag på radions P1 häromdagen fångade min uppmärksamhet. Man pratade om en utredning kring ”Allemansrätten” som hade kommit. Denna ”Allemansrätt” är en rätt som jag i hela mitt liv tagit för given och nyttjat, vid skogspromenader, för korvgrillningsutflykter och exempelvis bärplockning.

I USA, där jag bott, möts man överallt av skyltar som informerar en om att man är på annans mark och det får man inte utan markägarens tillstånd.  ”You are trespassing” eller ”Private property keep out” var exempel på sådana skyltar. Jag förstod då vilken unik och fantastisk möjlighet/rättighet vi har här i Sverige. Men, som med alla rätter och rättigheter så krävs det att de nyttjas med förstånd och respekt.

Inom LRF driver man just nu frågan kring hur man ska forma den ganska luddigt utformade ”Allemansrätten” så att kommersiellt utnyttjande av annans mark inte ska kunna ske utan markägarens tillstånd. Man kan tycka olika saker, och det gör man, i denna fråga.  Kärnpunkten för mig med att diskussionen nu uppkommit är att rätten överutnyttjas av vissa personer och företag. Detta utan att markägaren kan göra något åt det.

Vad menar jag då? Jo, en rätt oavsett vad den avser kan bara hållas intakt om den nyttjas sparsamt och med eftertanke. När man driver bärplockningsföretag på annans mark menar jag att man gått över denna gräns och alla vi som plockar för vårt eget behov riskerar stängas ute från denna rätt. Man skulle kunna dra parallellen att du har en maskinhall med utrustning som du upplåter för folk att komma och laga sina fordon i. Om du efter ett tag finner att några av nyttjarna har börjat laga bilar åt andra, ta betalt för detta och du som hall- och utrustningsägare inte får någon ersättning för detta. Då skulle du ganska snart dra öronen åt dig och stänga din hall för andra att nyttja, eller åtminstone för de som använt hallen för kommersiella ändamål.

Fler exempel, ta exempelvis ”strejkrätten”, en annan rätt som förutsätter att man nyttjar detta ”vapen” med eftertanke och förstånd. Om alla fackföreningar skulle nyttja strejkrätten vid varje återkommande förhandling skulle den andra parten snart ledsna och söka vidta åtgärder för att begränsa denna rätt.

Såvitt jag kan förstå fungerar det med rätter och rättigheter så, snart sagt oavsett vad rätten avser,  att tillgången till den förutsätter ett sparsamt och förståndigt nyttjande.

Om man lämnar filosofin och går till livet och omständigheterna i vår egen lilla by, så vet många att det sedan en tid föreligger en konflikt i jaktfrågor, mer specifikt älgjaktfrågor. En av grunderna för denna konflikt utgörs av ett antal människor som hävdade ståndpunkten att det nu avskaffade Viltvårdsområdet skulle vara kvar, för då hade man rätten att överklaga beslut som fattas inom VVOt till Länsstyrelsen och dess jurister. Även där menar jag måste en sådan rätt nyttjas med sans och förstånd och inte som ett forum för missnöje när ett beslut gått någon emot. Tyvärr har samma personer som ville hävda VVOts kvarblivande på grunden att de vill behålla överklagningsrätten varit de som flitigt överklagat beslut som gått dem emot och när gemensamt fattade regler, sådana som de själva varit del i tillkomsten i eller dessförinnan inte ifrågasatt, drabbat dem för någon förseelse de gjort.

Effekten idag är att vi ser ett avskaffat VVO eftersom de som utgör basen för dess befintlighet, markägarna, ledsnat på alla dessa ifrågasättanden, ledsnat på att man använder överklagningsrätten vid alla de tillfällen som ett beslut gått dessa personer emot. Det är min starka övertygelse att om de personer som begått fel, enligt det regelverk man själv varit delaktig i tillkomsten av, istället för att överklaga och ifrågasätta skulle tagit av sig kepsen och tagit straffet/påföljden som en ”man” så hade såväl VVOt som den gemensamma jakten alltjämt funnits, till gagn för alla byns jägare.

Idag ser jag istället framför mig en fortsatt strid, en strid där alla är förlorare oavsett ens markägarstatus. På samma sätt befarar jag att det kommer att ske med allemansrätten, att den kommer att begränsas och skapa många strider, på grund av att ett fåtal personer/företag missbrukat och alltjämt missbrukar denna rätt. Och, de stora förlorarna är du och jag som inte missbrukat eller överutnyttjat rätten/rättigheten – ironiskt va!?

Filosofi, Etik och Samhälle

Sann Glädje

För inte så länge sedan var jag ute på Kallax, flygfältet strax utanför Luleå (jo jag vet den heter inte så längre utan har fått något tjusigt anglifierat namn -men det skiter jag i, för mig är det Kallax flygplats även i fortsättningen). Stod där vid foten av trappan och, liksom något dussin andra, väntade på att anhöriga från planet skulle komma nerför rulltrappan.

Hade kikat lite försiktigt på en herre i mycket stram uppsyn som verkade liksom sluten i sin egen värld, funderade vem han kunde vara och vem han väntade på. Tänkte en liten hädisk tanke att ”den där gubben väntar nog på ett kvastskaft, så uppsträckt som han ser ut”. Så började rulltrappan rulla, de första passagerarna ställde sig på den för nerfärd.

Och då såg jag ljuset tändas i ögonen på den gamle mannen, såg hur hela figuren liksom mjuknade, det strama ansiktet sprack upp i ett leende mot en kvinna med två små barn som kom åkandes nerför trappan. ”Morfar” ropade en av barnen och mannen bredvid mig vinkade glatt, nästan barnsligt. Snart förenades de alla i en gruppkram och barnen pratade i munnen på varandra för att berätta för morfar om alla spännande detaljer som de just varit med om. Jag såg hur han försökte se ut som han lyssnade men han var alldeles för uppfylld av mötandets glädje för att hinna med om alla detaljer.

Tänk så fel man kan ha om människor ibland och vad bra det känns när man har fel på nyss beskrivet sätt.

Barnbarn, livets oemotståndliga efterrätt, något att glädjas åt och ta in med öppna spjäll.

Filosofi, Etik och Samhälle

En ren-hets-fråga

Imorse, liksom ett antal dagar dessförinnan, fann jag när jag kom ut på morgonen flera renar som stod och försåg sig av det torrhö som jag satt ut till mina hästar. Tidigare hade jag den öppnade balen med torrhö utanför hästhagen för att i någon mån spara på höet, få det att räcka lite längre. Sedan renarna började komma och förse sig, trampa ner höet, pissa och skita i detsamma, så har jag flyttat in höbalen till hästarna i hagen. Allt i akt och mening att hålla renarna utanför. Imorse fann jag att renarna hade rivit sönder stängslet för att komma åt hästarnas hö. Som tur var hade mina hästar inte ”dragit” från hagen utan stod snällt kvar. En intressant fråga uppstår dock. Om mina hästar som en följd av renarnas sönderrivande av stängslet hade sprungit ut på vägen och orsakat en  trafikolycka, vem är då ansvarig? Är det jag som djurägare, eller är det renarna och deras ägare (renarnas aktion har i så fall fått samma konsekvens som det vissa djurrättsaktivister utan omdöme åstadkommer).

Samtidigt som jag lider med djuren – renarna, som har det svårt att gräva fram mat under årets djupa snötäcke med ett ganska färskt lager skarsnö ovanpå, så retar det mig att dagens renskötare uppenbarligen har så dålig koll på sina djur. När jag växte upp i Kiruna så följde dåtidens renskötare sina hjordar, vaktade djuren mot rovdjur och höll dem samlade under vinterbetet. Idag verkar man närmast anlägga ett helikopterperspektiv på det hela, både bildligt och bokstavligt talat. Renarna samlas ihop med användning av helikopter, körs ner mot kusten på lastbilar och släpps sedan fria att gå och beta där de finner lust och kan.  Inte så sällan sker det i folks trädgårdstäppor eller på gårdarnas gräsmattor som ägarna med stor möda under sommaren lagt ner timmar för att hålla välansad och fin eller som i mitt fall förser sig renarna av den föda som är avsedd för den egna boskapen.

Om jag betedde mig likadant med mina ”tamdjur” (hästarna) som de renskötande och renägande personerna gör med sina ”tamdjur” (renarna), så skulle det dröja max en dag innan grabbarna o tjejerna på ”djurskyddet” på Länsstyrelsen ryckte ut och gjorde en granskning. Sedan skulle jag snabbt som ögat få ett föreläggande om att åtgärda tingens ordning.

Det känns som att likheten inför lagen upphör någonstans där.

Jag är också förvånad över att ingen, inte ens någon av alla dessa vanligtvis högröstade djurrättsaktivister som, vanligtvis nattetid, olovligen tar sig in på lantgårdar och släpper ut ”de stackars djuren” – konstigt att inte de gjort sak eller företagit aktioner i renfrågan. De renar som äter av mina hästars mat är inte vare sig välnärda eller har lätt att hitta föda, för då vore de inte på min gårdsplan.

Dessutom, något för oss alla att reflektera över och rikta åtgärder mot. Varje år dör tusentals renar av påkörningsolyckor efter vägarna, ett stort antal dör svältdöden i brist på mat och ett antal överlever genom att förse sig av det foder som är avsett för verklig tamboskap. Var är djurskyddet, vad gör ni för att skydda dessa ”tamdjur” renarna?

Filosofi, Etik och Samhälle, Sagor för stora och små

Fler leksaker till ÖB – för ca 60 miljarder kronor !

Läste att ÖB vill anskaffa och uppgradera försvarets JAS Gripen för den otroliga summan ca 60 miljarder kronor – 60 tusen miljoner kronor!!

Mitt förslag är att försvaret gör en studieresa till herr Lindroth i vår by och gör en uppstigning med hans ”helikopter” istället. Hans plan startar på en landremsa inte större än en bowlingbana, kan flyga även vid lufttryck på 1060 hpa (ett lufttryck där JAS’en fick startförbud för några veckor sedan för instrumenten var inte designade för att avläsa sådana höga lufttryck). Herr lindroths ”helikopter” å andra sidan är i bästa mening ”stridsdugligt” även om det inte är tänkt för strid utan för att bese Vitådalen och andra vackra vyer uppifrån. 

Stridsduglig var annars ett honnörsord bland militärer när jag gjorde ”lumpen”en gång för länge sedan, så icke mer uppenbarligen. Man frågar sig osökt vilka fler tekniska tillkortakommanden som finns med dessa JAS ”flygplan”. JAS Gripen är ju Sveriges, eller åtminstone ÖBs och försvarshögkvarterets, stolthet nu när vi skrotat värnplikten och sålt ut vår försvarsmöjlighet på ”Blocket” i alla dessa Försvars-auktioner där nästan oanvända lastbilar, traktorer och annat sålts till en bråkdel av det faktiska substansvärdet, mycket till utlandet. Det riktiga försvaret – det med gröna gubbar, gevär och kanoner som avsågs stoppa ryssen finns inte mer, oavsett vilka läpparnas bekännelser som alla med eklöv på kragen för fram avseende dagens försvarsmöjligheter.

Tänk er att ca 40 miljarder, dvs vår nuvarande försvarbudget, i princip inte räcker till mer än några JAS-plan som flyger runt i världen och fotograferar (som nu senast i Libyen) men som inte kan fungera i vårt svenska klimat. Jag trodde i min enfald att ordet ”försvar” var en avledning av begreppet ”att försvara” i betydelsen det egna territorit mot eventuella elaka fiender som vill åt vår malm och vår naturresurser genom invasion. Med ytterligare JAS Gripen som av en eller annan anledning visar sig inte kunna flyga, så har vi de facto skrotat vårt försvar. Men, vi vanliga människor, som inte vet bättre,  tror alltjämt att Sverige har ett starkt försvar.

Historien upprepar sig. Vid krigsutbrottet för det andra världskriget hade man också till väsentliga delar skrotat det svenska försvaret . Vad gjorde man då? Jo, för att avskräcka den lede fi  beordrade man uppställning av stridsvagnar längs med den svenska sydkusten, det var bara det att dessa stridsvagnar och kanoner var byggda av kartong, men från det ockuperade Danmark skulle tysken som spanade hungrigt mot Sverige tro att vi var en igelkott beredda att försvara vårt fädernesland till sista man, eller rättare sagt sista biten kartong.

Man tar sig osökt för huvudet över de rådande tingens ordning. Notera att vårt östliga grannland Finland, som ju haft besök av sin granne i öster mycket mer nyligt än vi, har en försvarbudget i paritet med den svenska, ca 40 miljarder kr. Men, för den summan har de alltjämt råd att ha ett komplett försvar med värnplikt, markförsvar, moderna stridsvagnar, modernt flyg mm mm.

Osökt inställer sig frågan om vi inte borde låta försvarshögkvarterets epåletter göra ett studiebesök till Finland och lära sig lite om försvarpolitik i praktiken istället för att som nu i sällskap med ”försvarsminister” Tolgfors mingla och äta snittar på industrigruppen-JAS inbjudningar, för att sedan lägga ytterligare order på fler gökungar JAS Gripen. Men, det är väl inte så glamoröst att flänga runt i ändmålsenlig fältuniform.

Mitt förslag är: Istället för ett antal nya och uppgraderade JAS Gripen som ändå inte kan flyga, låt tillverka och lägga i förråd ett antal kartong-JAS som vi kan ställa upp vid behov att skrämma lede di. Dessutom, de kan väl ändå inte kosta en halv miljard styck , inte ens om man ställer kartong-JAS efter hela svenska kusten kan man komma upp i en kostnad av en halv miljard – priset på en obestyckad JAS.

På 1980-talet föreslog den danske politikernMogens Glistrup, då avseende det danska försvaret, att man skulle ersätta detta med en telefonsvarare som på ryska sa ”vi ger oss”. Som det nu ser ut i det svenska försvaret så förefaller det nästan som om man redan genomfört Glistrups tankar här i Sverige – det är bara det att svenska folket ännu inte är medvetna om detta.

Nyheter och Tankar från en man på vischan