Det finns många som kallar sig jägare och slår sig trosvisst för bröstet, så att vi alla ska förstå hur bra de är. Även vår lilla by befolkas av sådana.

Själv undviker jag epitetet ”jägare” på mig själv, trots det faktum att jag sedan späda barnsben har följt med min pappa och min storebror på jakt, så snart det gavs tillfälle till det.  I början fick jag följa med bara som åskådare, för att senare få börja delta aktivt i jakten på ripor, tjäder och orre. Jag tycker att ordet ”jägare” ska sparas för de som lever av jakten och inte som vi använder jakten som en rekreation, har det som ett friluftsintresse.

De regler för jakt som man fick sig inpräntat förmedlades av äldre, mer erfarna jägare, regler om vad man fick göra, skulle göra och absolut inte fick göra, när det gällde jakten och vistelsen i skog o mark. Till exempel var det så att om man inte hade säkert och fritt skottfält, så skulle man inte skjuta. Alla regler inpräntades och upprepades ofta och med mycket stor tydlighet och man värnade gemensamt om stamfåglarna som skulle ge nästa års jakt en möjlighet till nya jaktbyten. Man var del av en lång tradition av jägare som hade jagat med samma omsorg och långsiktigt tänkande och agerande. För tidigare generationers jägare hade jakten varit en viktig del i kampen för överlevnad. När jag växte upp hade detta inte längre sin tillämplighet, utan man jagade och fiskade för rekreationens skull. Idag gäller detta i ännu högre grad.

Med risk för att göra mig ovän med en stor del av den nuvarande svenska älgjägarkåren så har jag svårt att förstå hur det kan anses så stort att kunna skjuta en ”storoxe”, dvs en älgtjur som är på topp i sin livscykel och som är utrustad med en stor hornkrona som den ska använda i kampen med konkurrenter om korna. I affärernas tidningshyllor finns ett antal jakttidningar och läser man i dem så vittnas det gång på gång och visas foton på lyckan som Kalle si eller Gustav så känner över att de skjutit en ”monstertjur” eller ett ”guldhorn”.

För mig som inte jagat älg känns det hela lika logiskt som att man vid slakt av sina djur från den egna kobesättningen, på den egna lantgården, skulle gå ut och triumfatoriskt först nedlägga gårdens avelstjur, den som under flera år var avsedd att ge gårdens kobesättning ett bra genmaterial. Eller, att slakta en av kon Rosas kalvar, hon som alltid ger tvillingkalvar och uppenbarligen är en första rangens avelsko. För mig känns det självklart, på samma sätt som i den egna gårdens slakt,  att välja ut ungtjurar och kvigor liksom gamla gall-kor som mål för älgjakten.

Jag lever i tron/tanken att en älg oavsett kön, och storlek, ålder etc gör ungefär lika stor skada på den uppväaxande skogen. Om det är så, så borde en bra älgavel ta utgångspunkt i ovanstående resonemang och inte jägarens behov att få kokettera med en stor hornkrona på väggen hemma. Men,  jag kanske har missat någon viktig poäng i det hela?

Idag på en ”gå-ut-med-hunden-promenad” såg jag en ”sann jägare”, en som garanterat är helgjutet hängiven jakten på sina byten varje dag, året runt. Han satt och kurade, liksom väntande (det kan också ha varit en hon – vem vet), väntade på att bättre jaktförutsättningar ska komma.

Han bevärdigade först mig inte en blick, tittade bort, när jag kom gående vägen fram. Jag passerade honom där han satt och skyndade mig hem efter kameran, för vem vill inte få chansen att föreviga denne inbitne jägare.

Jag tror, nej jag vet, att han struntar blankt i alla de av oss instiftade reglerna och vill inte heller vara med i någon av de jaktgrupperingar som finns här i Vitå. En typisk ensamjägare således.

Det finns inte så många av hans sort, synd tycker en del, bra tycker andra. Själv känner jag en viss andakt inför denne skogarnas man som knappt bevärdigar mig en blick, där jag går på vägen fram med min hund i kopplet.

Efter en stunds väntan med kameran i högsta hugg vände han så på huvudet och tittade outgrundligt ner på mig och rassel, rassel jag fick chansen att ”knäppa” honom.

Nu är ni allt bra nyfikna på vem jag talar om, vem är det?

Jo, det är en bland naturvänner känd Vitå-bo. Jag vet inte i hur många generationer hans släkt vistats här men jag har sett honom på avstånd då och då, sedan några år tillbaks. Och, så här ser han ut i all sin glans.