För en kort tid sedan dog en person som kommit att stå mig och mina barn mycket nära – en extrafarmor på sätt och vis. När jag i början på 80-talet byggde min stuga i Rörbäck så råkade det sig så att näst-nästa grannen som var Ingrid och hennes Harald fick se sitt hem nerbrunnet till grunden – nästan inget hann räddas ur elden. Harald som var sjuklig avled kort efter att de fått sin nybyggda 1-plansvilla på plats. Ingrid saknade körkort och hennes barn, som var från min ålder och något yngre, var alla snart utflugna, så det föll sig ganska naturligt att svänga förbi och efterhöra om det var något hon behövde från stan när jag nu ändå pendlade in varje dag med mina flickor.

Med tiden växte en stark vänskap fram utifrån ett gemensamt tagande och givande, Ingrid plockade bär så det räckte även åt mig, tittade till barnen när det var behövligt och jag skottade taket och fixade de småreparationer och justeringar som behövdes på hennes hus. Att ”svänga in på en kaffe hos Ingrid” blev ett stadigt och ständigt återkommande tema för mig och mina barn. Jag försökte hålla henne någorlunda skadeslös genom att köpa något kilo kaffe  och annat smått och gott som jag visste hon behövde. Det faktum att hon bara hade lägsta pensionen man kan få att leva på, viftade hon bara bort med att ”nog har jag rå att bju dig på en kaffe pojk”. Ja, hon kallade mig medelålders flerbarnsfar för det familjära ”pojk” och jag gillade det. Det fanns både en vänlighet och en stramhet i detta uttryck.

Efter ett antal års boende och pendlande från Rörbäck blev det svårt för mig att som ensam pappa med barn fortsätta och jag minns Ingrids ledsenhet när vi sa att vi skulle flytta in till en lägenhet i stan. Vi fortsatte att vara så ofta vi bara kunde i stugan i Rörbäck och jag ”svängde in på en kaffe” så ofta jag bara kunde.

Åren gick och boende och familjestorlek förändrades men inte min vänskap med Tant Ingrid. ”Jag flyttar aldrig från Rörbäck” var ett löfte hon återkommande upprepade – som om någon skulle tvivla. Så för något år sedan började det hårda slitet tidigare under livet ta ut sin tribut och hon kunde inte längre gå ut i skogen att plocka bär eller bara vara där, till stor sorg för henne, en sorg som hon dolde väl för hon var en riktig kämpe denna lilla, drygt 1½ m korta tanten.

Nu är hon borta, lekamligen, och saknaden smärtar mig rent fysiskt. Den akuta sjukdomsfasen blev ändå ganska kort och det känns bra, mitt i all bedrövelsen. Vi var inte så många i kyrkan, för i dödsannonsen angavs ”endast för familjekretsen”. Eftersom jag räknar mig som hennes ”pojk” sedan mer än 25 år tillbaks så var jag självklart där.  Kistan var där men du Ingrid du hade redan dragit vidare – i mitt ljusa minne bevarad.

Det gick en gammal odalman och sjöng på åkerjorden. Han bar en frökorg i sin hand och strödde mellan orden för livets början och livets slut sin nya fröskörd ut.

Han gick från soluppgång till soluppgång. Det var den sista dagens morgon. Jag stod som harens unge, när han kom. Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!

Då tog han mig och satte mig i korgen och när jag somnat, började han gå.

Döden tänkte jag mig så.”

Bo Setterlind