Började filosofera kring det faktum att s.k. riskkapitalister tillmäts så stort värde i vårt moderna samhälle. Såvitt jag kan förstå så har ingen av dem skapat något av värde för någon annan utan att först skapa ett avsevärt större värde för dem själva och där drivkraften är den egna girigheten. Jag skulle nog närmast karakterisera dem som parasiter på den samhälleliga kroppen. Tärande, aldrig närande. Detta till skillnad från de entreprenörer, egenföretagare och arbetande människor som tillsammans skapar och vidmakthåller vår konkurrenskraft och välstånd.

Bland politiker pratas det från tid till annan om behovet av ”riskvilligt kapital”.  Detta uttryck menar jag för att uttrycka mig på engelska är ” a contradiction in word” dvs själva uttrycket motsäger det det påstår sig uttrycka. Ta till exempel all utrealisering av vård och skola där det politiska budskapet sades vara för att åstadkomma en bättre vård för de gamla och en bättre skola för våra barn och ungdomar, ge entreprenörer en chans att åstadkomma bra skola och dito vård.  Hur blev det då? Jo, ganska omgående kände ett antal ”riskkapitalister” den omisskännliga lukten av riskfria inkomster och följden blev att de likt hyenorna flockades runt bytena och när röken nu börjar skingras ser man ett antal riskkapitalister som skrattar hela vägen till bankkontona/vinsterna på Channel Islands oåtkomliga för svenska politiker att beskatta.  Så, våra skattemedel går till en stor del rakt ner i ”riskkapitalisternas” rymliga fickor och dito samveten. Åldringarna fick i ännu lägre grad se personal som ska vårda och bistå dem, personalcheferna som har ansvaret för vården var del i ett bonusprogram och upptagna med att försöka räkna på vad den senaste besparingen på vårdpersonal skulle ge för bonusökning.

Inser plötsligt att ordet riskkapitalister kan delas upp i tre delar där vi allihop står för den första delen ”risk”,  räkmackseglarna på fina gatan i Stockholm och annorstädes handhar ”kapital” och det som återstår för barn och gamla är ”ister” en sinnebild för det som serveras på alla skolmatsalar och åldersdomshem – pannkakor som tillverkats på tvivelaktiga råvaror av den firma som hade lägsta budet, transporterat i halv- eller helfärdigt skick land o rike kring.

Borde vi inte, istället för att fylla parasiternas konton med våra skattepengar, återföra all skola och vård i gemensam ägo och därmed samtidigt kunna återföra det överskott som uppenbarligen finns att hämta ur vård och skola för att skapa en värdigare vård och en skola som bättre svarar mot de samhälleliga behoven, än den befintliga. Själv kan jag bara tänka mig att stödja tanken på friskolor om de har en speciell utbildningsprofil och drivs utan vinstsyfte för ägarna, i någon form av stiftelse- eller kooperativ form.

Så är veckans vanligtvis bästa dag kommen, fredag, med allt vad det innebär av förhoppningar på den stundande helgen. Till och med SMHI verkar ha fått fnatt och lovar skapligt väder dvs lagom kallt och med möjligheter från stund till annan av soligt/klart väder.

Det finns ett tornedalsuttryck som låter ungefär såhär ” ei se kanatta” och som på pitemål uttalas ”he lönsch int”, betydandes att det är ingen mening att försöka för det går åt helvete i alla fall. Låt oss hoppas att dessa talesätt kommer på skam och att det lönar sig att vara förhoppningsfull. För, det finns nog med pessimister, rättshaverister och allmänt negativa människor, utan att man själv behöver ansluta sig till den skaran.

En del av de människor jag mött den senaste tiden har uppvisat mycket färdiga åsikter och otrevliga beteenden som fått mig att associera till och att fundera kring hur svårt det är, snart sagt omöjligt,  att ta in en annan människas argument och faktaredogörelser, om du redan i förväg har bestämt dig för att han/hon har fel. Om man därtill inte bott i flera generationer i den by man vågar sig på att ha tankar kring och åsikter i, så blir man av en del bemött som något som katten släpat in. Är det verkligen det vi vill?