I de gammeldags klansamhällena i olika delar av världen var det ett livsvillkor att tillhöra en viss klan för att få skydd mot en grym och farlig omvärld. I vissa delar av världen är denna klanvärld alltjämt i allra högsta grad levande, med allt vad det innebär av ojämlikhet mellan man och kvinna (patriarkaliska samhällen), blodshämnd och s.k. hedersvåld. I vårt land och de flesta länder i västvärlden har vi lagar som ersätter klanens skydd med statens och lagarna utgår från alla människors lika värde och individens rätt att själv välja livsväg och partner. Vi har ett välfärdssystem som baseras på skatteintäkter.
Här i Sverige lever grupptillhörighetstanken kvar på så sätt att man är med i olika föreningar, för att manifestera sitt intresse eller tillhörighet. En del människor väljer förening utifrån ett behov, exempelvis att sjunga i kör eller spela schack, andra väljer att vara med i olika sammanhang utifrån den prestige som föreningen eller företeelsen innebär. Sådana exempel hittar man bland annat inom golfvärlden, en sport som förr idkades av den högsta samhällseliten. De som utövar golfsporten är människor som använder stor del av sin arbetsfria tid till att umgås på en golfbana. Om man gör det utifrån att man ”fastnat” för den svåra konsten att slå och putta en boll i ett hål på en finklippt gräsmatta, så har jag som ”icke-troende” inga synpunkter på detta.
Andra föreningar med samma nästan religiösa förtecken är jaktföreningar, kanske för att det ger oss en känsla av mänsklighetens ursprung, där en lyckad jakt innebar klanens välfärd eller åtminstone dess överlevnad. Skickliga jägare hade mycket hög status i stammen. Så var det en gång, men idag fyller jakten andra behov än rent överlevnadskritiska. Många umgås och pratar snart sagt bara jakt under en stor del av året och sedan idkar man jakt under pågående jakttid.
Mellan jaktlag förekommer inte sällan en rivalitet och ett behov av att klanka ner på det andra jaktlaget och dess medlemmar, som liknar striden om jaktmarker som de klaner av urbefolkning som finns på Borneo och i Amazonas djungler sysslar med. För urfolken handlar tillgången till ett bra jaktområde om klanens överlevnad. I vårt Sverige handlar det om…? Ja, kanske finns det alltjämt många människor som ser sitt liv på samma sätt som klanmänniskan på Borneo eller i Amazonas, en fråga om överlevnad.
Även i svenska nationella sammanhang kan man se samma behov av kategoriseringsdjävul visa sitt fula tryne. Låt oss anta att du är en person som vid senaste valet lagt din röst på Socialdemokraterna, Moderaterna eller någon av de andra politiskt korrekta partierna och vid en samlad bedömning av situationen finner att Sverige tar emot alldeles för många asylsökande.
Om du sedan uttalar din tveksamhet mot de rådande tingens ordning och i strid med vad som för stunden är politiskt korrekt, så tag dig i akt, innan du vet ordet av tystnar samtalen när du kommer in i ett rum, de politiskt korrekta tittar bort eller sneglar på dig genom sina cyklopglasögon, domen över dig är klar och har fastlagts i diskussioner bakom stängda dörrar.
Om sedan den tveksamme är en offentlig person så har media genast en klar åsikt liknande den huggreflex som en orm uppvisar vid störande intryck, personen ifråga är en främlingsfientlig rasist och säkert en kompis med Sverigedemokraterna. Alltså en person man kan racka ner på och förakta. Att sedan samma person i sin privata sfär tar sig an människor som kommer till vårt land och tar sitt ansvar för att få denne immigrant att trivas och komma in i det svenska samhället, det räknas liksom inte för det stämmer inte med medias och folks fördomar om vilka åsikter man ska företräda och som är de för tillfället politiskt korrekta. Utrymmet för enskilt tänkande är synnerligen begränsat, konsekvensanalys och att man dessutom nyttjar rätten att uttrycka sina egna åsikter utan repressiva aktioner, en rättighet som står inskriven i grundlagen, är av underordnat värde för i kafferummet räknas klantillhörigheten, flockmentaliteten och enögdheten högre – suck.
Nå, vart vill jag då komma med mitt resonemang?
Jo, jag menar att vi i vårt moderna samhälle med allt vad det innebär av vackra skrivningar i lagen idag alltjämt lever, åtminstone delvis, kvar i klansamhället. Vi hugger inte huvudet av den som inte tycker eller agerar som vi, som de som lever efter Sharia-lagar gör, men vi har kvar levande rudiment av klansamhället och verktygen från detta. Istället för att döda eller lemlästa kroppen så lemlästar vi personens själ genom baktalan, ryktesspridning och genom att vi vänder oss bort när vi ser personen ifråga.
Innan vi slår oss för det egna bröstet och prisar oss själva ska vi kanske granska oss själva med lite större självkritik och innan vi dömer en flykting ska vi kanske ”gå en stund i dennes skor”.
Men, precis som senator Cato vid det forna Rom som avslutade varje anförande med orden ”för övrigt anser jag att Khartago ska förstöras”, så avslutar jag min dagskrönika med att påpeka att innan vi fortsätter ta emot fler asylsökande så måste vi först skapa rutiner och finna vägar att ta hand om dem som redan kommit och vi beslutat ska få stanna.
