I Asien, exempelvis Kina, betraktas människor som så att man blir klokare med åren och därmed mer och mer aktningsvärd i andra människors ögon. I vårt land och många andra västerländska kulturer är förhållandet det motsatta. Så snart en person passerat ca 55 år så är han/hon/hen ”gammal” med betydelsen att då behöver man inte bry sig om vad denne säger/anser eller har för erfarenheter. Detta åldersförakt åtföljs ofta av en övertro på den egna kunskapen och kompetensen.
Men, om man skärskådar många av dessa självutnämnda ”besser-wissrar” så noterar man att de ofta inte ens kan uttrycka sig i tal och skrift. Det de säger saknar logik och konsistens och det de skriver är fyllt av syftnings- och stavfel och allmänt förvirrade påståenden.
Jag har med anledning av det påstådda jaktbråket i vår by läst många inlägg och åtföljande kommentarer speciellt på hemsidan för ett jaktsällskap i byn. Inläggen är legio där man hånar personer, inte för vad de säger, tycker eller invänder, utan för den ålder de uppnått. Med det vill ”sällskapet” uppenbarligen implicera att man är sämre ägnad att hantera olika företeelser beroende på den ålder man har uppnått.
I stort sett i ett enda avseende är jag beredd att hålla med ”sällskaparna”, man kan inte prestera lika mycket fysiskt vid 60 år, som man kunde vid 30 års ålder. Å andra sidan så har man samlat på sig erfarenheter om både situationer och människor, erfarenheter som gör att man kanske inte reagerar lika häftigt/barnsligt som man gjorde när man var ung och oerfaren. För att citera min egen son”farsan jag är smartare än dig” bemötte jag med att ”jo det kan nog vara så, men jag är klokare än du är”.
Och, för att citera Tage Danielsson; ”utan tvivel är man inte riktigt klok” – ett dubbelbottnat uttryck som det krävs en viss klokskap för att förstå och fundera över 😉
