Är du sjuk?

Man kan med rätta fråga sig om inte det topptunga norrbottniska landstinget, med förstetuppen i topp, skjutit sig mer än vanligt i foten. Jag menar, här kommer LKAB och säger att vi ser det som nödvändigt att det finns en akutkirurgi i Kiruna, vår största verksamhetsort, och vi är beredda att betala kostnaderna för en sådan.

Hörde ni jublet från Landstingshuset? Nä just det, Kent Ögrens kompis, det v-märkta landstingsrådet, klev fram och uttryckte bara negativismer över LKABs generositet. Hon menar väl att ”vi ska inte vara beroende av företag för att driva allmän vård”. Hennes partikollega boendes i Kiruna uttryckte inte samma negativa inställning utan pekade på att LKAB är statsägt och levererar varje år ett antal miljarder till statskassan. Om några miljoner av dessa öronmärks och används för att säkra akutvården för Kiruna-borna så vore det väl ändå en Gudi behaglig gärning istället för att akutvården och i förlängningen hela sjukhuset läggs ner i Kiruna.

Själv tycker jag att de neddragningar som Landstinget ska göra, nödvändiga enligt egen utsago, skulle börja med att reducera antalet Landstingsråd. En landsända med mindre än 250.000 innevånare kan väl rimligen inte behöva två Landstingsråd!? Och, då har jag inte räknat det stora antalet landstingsledamöter där de flesta verkar vara både döva och stumma, de trycker snällt precis som klanens överhuvud Ögren säger till dem att göra. Behöver vi verkligen en massa nickedockor i detta parlament? Om de inte gör som Ögren & Co bestämmer, så utesluts de från vidare deltagande i partigruppens/klanens inre arbete – kallas det för demokrati? Vi har sett hur det går för några rakryggade och modiga ledamöter som fronderat mot sina partier och framfört sina väljares åsikt i olika frågor. Detta är ju demokratins grundval,  att föra fram den vilja som de som valt dem tyckar att de ska framföra.

För någon tid sedan valsade tvättsåporna i media, där landstingsråden lade sig i upphandlingsarbetet vilket i förlängningen ledde till att det betalades ut mer i skadestånd från Landstinget än vad eventuella besparingar skulle ha gett. Jag är övertygad om att det finns många fler, ännu okända, exempel på maktmissbruk och feltänk i Landstinget.

På TV visade de i helgen den avslutande grenen på inomhus-VM, 4×400 m stafett. Här i Norrbotten lever vi varje dag med en stafett där nya läkaransikten möter de sjuka i en pågående stafett, eftersom Landstinget i grunden misslyckats med att skapa ett bra arbetsklimat för våra specialister. Där borde Landstinget lägga ner sina resurser -att skapa förhållanden som innebär att vi kan slippa stafettläkare (till dubbelt så stora kostnader för Landstinget som motsvarande ordinarie läkare kostar).

Så för att svara på rubriken ”Är du sjuk?” så är svaret nej, för så sjuk som hela den norrbottniska sjukvårdspolitiken är , så sjuk blir inte många människor.

Årsstämman i Vitå Folkets Husförening (VFH) genomförd

Igår den 8 mars hölls årsstämman i VFH. Fritt taget ur minnet så var följande saker, utöver de  sedvanliga formalia -agendapunkterna, uppe för behandling/diskussion.

Bidrag om 5000 kronor beslöts av årsstämman att komma Fritidsgården Vitå till del för inköp av utrustning/leksaker till vinterns och sommarens uteaktiviteter.

Sommarfetsen, en medlemsfest för VFH och den enskilt största aktiviteten för föreningen. Vi diskuterade hur vi vi ska kunna öka deltagarantalet på VFHs sommarfester. Ifjol krockade sommarfesten med några större evenemang (bröllop mm) i byn med omnejd, vilket ledde till ett ovanligt lågt deltagarantal. Vi funderade också kring musiken, ska vi satsa på ett band som kan spela musik för alla åldrar eller försöka hålla oss i ”mittfåran”? Frågorna och ideerna var många kring detta men inget definitivt bestämdes. En gemensam uppfattning bland alla närvarande var att det känns som om vi behöver förnya konceptet sommarfesten. Hur vi ska göra det återstår att se.

Alla som har goda ideer eller uppslag eller har tankar och synpunkter på verksamheten är välkomna att kontakta någon i styrelsen som under år 2012 består av;

Lars Nilsson, ordf

Kjell Nyholm, v.ordf

Malin V Andersson, sekr

Anna Eriksson, kassör

Johan Andersson, ledamot

Malin Andersson, ledamot

Linda Kristoffersson-Skog, ledamot

Marika Lundin, ledamot

Not: Av presentationen ovan framgår inte vilka av ledamöterna som är ordinarie och vilka som är icke ordinarie. Detta eftersom vi endast vid beslutande omröstningar skiljer mellan ordinarie och icke ordinarie (som inte har rösträtt, så länge den ordinarie ledamoten finns på plats). I alla andra avseenden räknar vi dessa som jämlikar. 

Om rätt och rättigheter

Ett inslag på radions P1 häromdagen fångade min uppmärksamhet. Man pratade om en utredning kring ”Allemansrätten” som hade kommit. Denna ”Allemansrätt” är en rätt som jag i hela mitt liv tagit för given och nyttjat, vid skogspromenader, för korvgrillningsutflykter och exempelvis bärplockning.

I USA, där jag bott, möts man överallt av skyltar som informerar en om att man är på annans mark och det får man inte utan markägarens tillstånd.  ”You are trespassing” eller ”Private property keep out” var exempel på sådana skyltar. Jag förstod då vilken unik och fantastisk möjlighet/rättighet vi har här i Sverige. Men, som med alla rätter och rättigheter så krävs det att de nyttjas med förstånd och respekt.

Inom LRF driver man just nu frågan kring hur man ska forma den ganska luddigt utformade ”Allemansrätten” så att kommersiellt utnyttjande av annans mark inte ska kunna ske utan markägarens tillstånd. Man kan tycka olika saker, och det gör man, i denna fråga.  Kärnpunkten för mig med att diskussionen nu uppkommit är att rätten överutnyttjas av vissa personer och företag. Detta utan att markägaren kan göra något åt det.

Vad menar jag då? Jo, en rätt oavsett vad den avser kan bara hållas intakt om den nyttjas sparsamt och med eftertanke. När man driver bärplockningsföretag på annans mark menar jag att man gått över denna gräns och alla vi som plockar för vårt eget behov riskerar stängas ute från denna rätt. Man skulle kunna dra parallellen att du har en maskinhall med utrustning som du upplåter för folk att komma och laga sina fordon i. Om du efter ett tag finner att några av nyttjarna har börjat laga bilar åt andra, ta betalt för detta och du som hall- och utrustningsägare inte får någon ersättning för detta. Då skulle du ganska snart dra öronen åt dig och stänga din hall för andra att nyttja, eller åtminstone för de som använt hallen för kommersiella ändamål.

Fler exempel, ta exempelvis ”strejkrätten”, en annan rätt som förutsätter att man nyttjar detta ”vapen” med eftertanke och förstånd. Om alla fackföreningar skulle nyttja strejkrätten vid varje återkommande förhandling skulle den andra parten snart ledsna och söka vidta åtgärder för att begränsa denna rätt.

Såvitt jag kan förstå fungerar det med rätter och rättigheter så, snart sagt oavsett vad rätten avser,  att tillgången till den förutsätter ett sparsamt och förståndigt nyttjande.

Om man lämnar filosofin och går till livet och omständigheterna i vår egen lilla by, så vet många att det sedan en tid föreligger en konflikt i jaktfrågor, mer specifikt älgjaktfrågor. En av grunderna för denna konflikt utgörs av ett antal människor som hävdade ståndpunkten att det nu avskaffade Viltvårdsområdet skulle vara kvar, för då hade man rätten att överklaga beslut som fattas inom VVOt till Länsstyrelsen och dess jurister. Även där menar jag måste en sådan rätt nyttjas med sans och förstånd och inte som ett forum för missnöje när ett beslut gått någon emot. Tyvärr har samma personer som ville hävda VVOts kvarblivande på grunden att de vill behålla överklagningsrätten varit de som flitigt överklagat beslut som gått dem emot och när gemensamt fattade regler, sådana som de själva varit del i tillkomsten i eller dessförinnan inte ifrågasatt, drabbat dem för någon förseelse de gjort.

Effekten idag är att vi ser ett avskaffat VVO eftersom de som utgör basen för dess befintlighet, markägarna, ledsnat på alla dessa ifrågasättanden, ledsnat på att man använder överklagningsrätten vid alla de tillfällen som ett beslut gått dessa personer emot. Det är min starka övertygelse att om de personer som begått fel, enligt det regelverk man själv varit delaktig i tillkomsten av, istället för att överklaga och ifrågasätta skulle tagit av sig kepsen och tagit straffet/påföljden som en ”man” så hade såväl VVOt som den gemensamma jakten alltjämt funnits, till gagn för alla byns jägare.

Idag ser jag istället framför mig en fortsatt strid, en strid där alla är förlorare oavsett ens markägarstatus. På samma sätt befarar jag att det kommer att ske med allemansrätten, att den kommer att begränsas och skapa många strider, på grund av att ett fåtal personer/företag missbrukat och alltjämt missbrukar denna rätt. Och, de stora förlorarna är du och jag som inte missbrukat eller överutnyttjat rätten/rättigheten – ironiskt va!?

Sann Glädje

För inte så länge sedan var jag ute på Kallax, flygfältet strax utanför Luleå (jo jag vet den heter inte så längre utan har fått något tjusigt anglifierat namn -men det skiter jag i, för mig är det Kallax flygplats även i fortsättningen). Stod där vid foten av trappan och, liksom något dussin andra, väntade på att anhöriga från planet skulle komma nerför rulltrappan.

Hade kikat lite försiktigt på en herre i mycket stram uppsyn som verkade liksom sluten i sin egen värld, funderade vem han kunde vara och vem han väntade på. Tänkte en liten hädisk tanke att ”den där gubben väntar nog på ett kvastskaft, så uppsträckt som han ser ut”. Så började rulltrappan rulla, de första passagerarna ställde sig på den för nerfärd.

Och då såg jag ljuset tändas i ögonen på den gamle mannen, såg hur hela figuren liksom mjuknade, det strama ansiktet sprack upp i ett leende mot en kvinna med två små barn som kom åkandes nerför trappan. ”Morfar” ropade en av barnen och mannen bredvid mig vinkade glatt, nästan barnsligt. Snart förenades de alla i en gruppkram och barnen pratade i munnen på varandra för att berätta för morfar om alla spännande detaljer som de just varit med om. Jag såg hur han försökte se ut som han lyssnade men han var alldeles för uppfylld av mötandets glädje för att hinna med om alla detaljer.

Tänk så fel man kan ha om människor ibland och vad bra det känns när man har fel på nyss beskrivet sätt.

Barnbarn, livets oemotståndliga efterrätt, något att glädjas åt och ta in med öppna spjäll.

En ren-hets-fråga

Imorse, liksom ett antal dagar dessförinnan, fann jag när jag kom ut på morgonen flera renar som stod och försåg sig av det torrhö som jag satt ut till mina hästar. Tidigare hade jag den öppnade balen med torrhö utanför hästhagen för att i någon mån spara på höet, få det att räcka lite längre. Sedan renarna började komma och förse sig, trampa ner höet, pissa och skita i detsamma, så har jag flyttat in höbalen till hästarna i hagen. Allt i akt och mening att hålla renarna utanför. Imorse fann jag att renarna hade rivit sönder stängslet för att komma åt hästarnas hö. Som tur var hade mina hästar inte ”dragit” från hagen utan stod snällt kvar. En intressant fråga uppstår dock. Om mina hästar som en följd av renarnas sönderrivande av stängslet hade sprungit ut på vägen och orsakat en  trafikolycka, vem är då ansvarig? Är det jag som djurägare, eller är det renarna och deras ägare (renarnas aktion har i så fall fått samma konsekvens som det vissa djurrättsaktivister utan omdöme åstadkommer).

Samtidigt som jag lider med djuren – renarna, som har det svårt att gräva fram mat under årets djupa snötäcke med ett ganska färskt lager skarsnö ovanpå, så retar det mig att dagens renskötare uppenbarligen har så dålig koll på sina djur. När jag växte upp i Kiruna så följde dåtidens renskötare sina hjordar, vaktade djuren mot rovdjur och höll dem samlade under vinterbetet. Idag verkar man närmast anlägga ett helikopterperspektiv på det hela, både bildligt och bokstavligt talat. Renarna samlas ihop med användning av helikopter, körs ner mot kusten på lastbilar och släpps sedan fria att gå och beta där de finner lust och kan.  Inte så sällan sker det i folks trädgårdstäppor eller på gårdarnas gräsmattor som ägarna med stor möda under sommaren lagt ner timmar för att hålla välansad och fin eller som i mitt fall förser sig renarna av den föda som är avsedd för den egna boskapen.

Om jag betedde mig likadant med mina ”tamdjur” (hästarna) som de renskötande och renägande personerna gör med sina ”tamdjur” (renarna), så skulle det dröja max en dag innan grabbarna o tjejerna på ”djurskyddet” på Länsstyrelsen ryckte ut och gjorde en granskning. Sedan skulle jag snabbt som ögat få ett föreläggande om att åtgärda tingens ordning.

Det känns som att likheten inför lagen upphör någonstans där.

Jag är också förvånad över att ingen, inte ens någon av alla dessa vanligtvis högröstade djurrättsaktivister som, vanligtvis nattetid, olovligen tar sig in på lantgårdar och släpper ut ”de stackars djuren” – konstigt att inte de gjort sak eller företagit aktioner i renfrågan. De renar som äter av mina hästars mat är inte vare sig välnärda eller har lätt att hitta föda, för då vore de inte på min gårdsplan.

Dessutom, något för oss alla att reflektera över och rikta åtgärder mot. Varje år dör tusentals renar av påkörningsolyckor efter vägarna, ett stort antal dör svältdöden i brist på mat och ett antal överlever genom att förse sig av det foder som är avsett för verklig tamboskap. Var är djurskyddet, vad gör ni för att skydda dessa ”tamdjur” renarna?