Så kom då årsskiftet. Man kunde ju hoppas att det skulle innebära att vi alla kunde lämna all skit, skitsnack och missunsamhet efter oss , när vi nu kliver in i det nya och oförstörda året 2014. Runt hörnet väntar ett vinter OS för oss sportintresserade.
Tyvärr blev det sista inlägget på båda Vitås jaktföreningars hemsidor präglade av den motsättning som finns. Olle A gav en personlig skildring av de skyttegravsattacker han utsätts för från tongivande ”sällskapare”. Hans skrivelse ”besvarades” av personer från sällskapet som i årets sista skälvande timmar hade samlat sig till en generalattack mot honom. Det mesta de skrev och påstod var en vattvälling på tidigare mer eller mindre lögnaktiga eller sanningsförvridna påståenden och utspel. Till råga på allt så avslutade de sin skrivelse med att påstå att Olles inlägg skulle vara skriven av en virrig och bitter person.
Jag känner Olle såväl i hans agerande som jaktledare, otroligt kunnig naturmänniska, rakryggad och rättskaffens person och personlig vän. Tyvärr är det nog så att virrigheten bättre passar som karakterisering av ”sällskapets” skribenter. Om han är bitter så beror det nog på att han av sällskapet utsätts för en ständig, i avundsjuka grundad, förtalskampanj av honom som person.
Om Olle hade varit av samma skrot och korn som några av undertecknarna av skrivelsen på sällskapets sida så hade han kanske i sin redovisning av bakgrundsfakta inte avstått från att framhålla att Johan Öhman (en av undertecknarna) för några år sedan gjorde sig skyldig till jaktbrott, när han utan jaktkort och med inbjudna kamrater, likaledes i avsaknad av jaktkort, jagade sjöfågel på Vitåvatten. Detta iakttogs bland annat av en närvarande jaktkamrat, som hade löst jaktkort.
Inte heller har vi sett Olle bedriva någon affischkampanj mot sällskapet. På samma sätt som Anders Nilsson kunde han ha farit runt och satt upp skrivelser på alla anslagstavlor i bygden till exempel om när och hur BoGunnar Öhman (en annan av undertecknarna av skrivelsen) likaledes gjorde sig skyldig till synnerligen dåligt omdöme, när han sköt längsefter en trafikerad väg mot älg på mer än 300 meters avstånd och sedan genomförde ett ”oinspirerat” eftersök.
Istället har han, utifrån vad jag fått klart för mig efter samtal med ett antal markägande jägare, agerat ansvarsfullt, återhållsamt och med omsorg om Vitås goda rykte och image. Detta kan tyvärr inte anses karakterisera ”sällskapets” agerande.
Oavsett vad ”sällskapets agitatorer” påstår, skriver eller bara skvallrar om, så var upplösningen av Vitå Viltvårdsområde ett krav från en stor majoritet av markägare/sakägare, som hade ledsnat på dessa s.k. jägares avsaknad av respekt för skrivna och oskrivna regler och i övrigt oegentliga beteenden. Att peka på Olle som den skyldige för denna upplösning av VVOt är fullständigt befängt. Han hade inget egenintresse av detta bl.a eftersom han saknar jaktgrundande marker. I likhet med Bo-Gunnar Öhman, hans närmaste granne, äger han endast en villatomt om ca 2 ha. Bo-Gunnar har i strid med praxis i jaktstadgan räknat in sin villatomt i ”sällskapets” jaktmarker, medan Olle inte försökt få sin villatomt att räknas in i jaktområdet för VJF. Olle arrenderar 50 ha mark för sin jakt och var vald till ordförande i kraft av sin stora kompetens och goda ledarstil.
Men, i hans roll som ordförande i VVOt så ålades han, på samma sätt som en VD i ett bolag ansvarar inför ägarna, av sakägarna i VVOt att vara sammankallande och exekutiv aktör för en upplösning av viltvårdsområdet.
Noterade slutligen att det var tolv män som hade skrivit under skrivelsen på sällskapets hemsida. Talet tolv får mig att tänka på att det var tolv lärjungar som samlades runt Jesus vid den sista måltiden. En av dessa förrådde honom och sålde honom till Romarna (dåtidens ockupationsmakt) för trettio silverpenningar och en annan förnekade honom tre gånger innan hanen gol. Vem av undertecknarna i VJS skulle det kunna vara som passar in på denna allegori?