Ordet ”höst” är ett mycket gammalt ord som betyder skördetid. Finns kvar i denna betydelse som ordet inhösta = få sig till del.

För oss är väl hösten alltjämt skördetid för frukt, bär och svamp. Pratar man med en jägare så ser denne framför sig början på årets jakt av fågel och älg. För en fiskare här i Norrbotten så är 22 september höstens startdag för löjfisket och resultatet, som numera skyddats under namnet Kalix löjrom, är en läckerhet för oss löjromsälskare. På ett tunnbröd med finhackad rödlök och med en sky  från svartpepparkvarnen blir det himmelskt gott. Till detta en skummande öl,  så går man i spinn.

Vart fjärde år är hösten ett evigt tjat fram till valet av Riksdagsledamöter, Landstings dito och Kommunala pampgänget. Det där sista låter kanske lite elakt, men om man tittar efter,  så är det samma styrande klan (Socialdemokraterna) som styrt och alltjämt styr snart sagt varje kommun i Norrbotten liksom Landstinget. Hur är då läget i ”sosseland”?  Enkla svaret är ”inte bra”. Skolorna  i Luleå har man försökt decimera till några få gigantiska enheter, till skada för eleverna och dit lärare inte vill söka sig. Det kommunala bostadsbeståndet säljer man ut, vårdcentraler och sjukhus i länet lever farligt nära nerläggning. Samtidigt som Landstinget lägger ner akutsjukvården i Kiruna (besparing 5 Mkr) så öppnar de en flyglinje från Luleå till Tromsö (Norge kostnad 5 Mkr) så att våra Norrbottniska  sjuksköterskor och läkare ska lättare kunna nyttja sin rätt att jobba i Norge, medan vi här får njuta av ”stafettläkare” som när man träffar dem visar sig åtmninstone kunna läsa innantill i gamla journaler. Någon egentlig sjukvård hinner de inte med på den mkorta tid de är i länet och vem förlorar på det då? Jo, alla vi som behöver en kompetens på andra sidan bordet när vi besöker vårdinrättningar. Jag är också övertygad om att dessa sgtafettläkare behärskar åtminstone en egenskap – de kan skriva en faktura, vanligtvis som löjrommen – välsaltad.  Man kan med fog försynt undra om det jobbar en massa Quislingar i Landstinget, med uppdrag att förse vårt lilla broderland med välutbildad arbetskraft!? Till råga på allt håller dessa, ja vad passar väl bättre som epitet än clowner, på med att slå samman de fyra nordligaste landstingen till ett stort. De har väl läst någonm matematisk grundkurs och fått sig till livs att två negationer upphäver det negativa och produklten blir positiv. Fyra negationer (landsting med dryga underskott i driften) borde med samma logik bli åtminstone två plus…. eller!?  För mig så står det uppenbart att fyra tomma plånböcker blir inte välfyllda med pengar bara för att man lägger dem i samma hög. Måste vara någon ny form av ekonomi, kallad Landstingsmatematik kurs 1.

Vår gamle Haffi, en isländsk pålle, som nu är 26 år ser med glädje fram emot hösten speciellt dagarna efter de första frostnätterna, för då försvinner, eller åtminstone avsevärt decimeras, luftens stickande och bitande otyg. En stor suck kommer ur denne gentleman när så sker. Annars vill han helst tillbringa sommarens myggdagar inne i stallets dunkel om han får välja. Vi har försökt alla huskurer och antidoter mot mygg, knott och svidon och faktiskt hittat något som åtminstone begränsar obehaget. Det är sorgligt att se honom stå och klia sig till blodvite inträder mot någon plankstump eller träd.

Förr, så såg man också fram mot sensommarens/höstens kräftfiske och surströmmingsskivor. Det var alltid lika roligt att slänga i kräftburarna i Råneälven efter att ha köat för att få köpa ett fiskekort.

För småknattarna innebär slutet av augusti att de börjar skolan och får träffa alla blivande klasskamrater första gångerna. Det egna barnbarnet ska börja ”nollan” dvs sexårsskloan. Han var grymt förväntansfull och lyste av förväntan när vi ”facetimade”, dvs pratade via dator med ord och bild, för någon vecka sedan.

Tänker på att när man var liten/ung så var varje dag en evighet, speciellt om man väntade på något. För mig idag som nybliven pensionär känns varje år som en dag. Man pratar om något och tänker javisst ja det var ifjol och sedan får man höra att ”det är ju sju år sedan” det !

Det var bättre förr, ju förr desto bättre.

I väntan på Godot heter en känd bok/teaterpjäs, där i princip inget händer under hela teaterpjäsen – man väntar. Ibland kan det kännas så, speciellt när man sitter och tittar ut genom fönsterrutan och regnet det bara öser ner.

I år fick vi en fin Midsommarafton med sol och dryga 20 grader i luften. Ankracet i Vitån vid badplatsen vanns av ännu en okänd anka och ansvariga meddelade att endast 5 st hade smitit mot friheten i Vitåfjärden.

Själv väntar jag på att få se ”the Boss”, Bruce Springsteen och hoppas att han bland andra av sina låtar ska spela och sjunga ”waiting for a sunny day”.

Det blir jag och 70.000 personer till på Ullevi. Reflekterar över det faktum att förra gången på samma plats så noterade jag att det fullkomligt ”vimlade” av poliser, summa summarum 2 st. På fotbollsmatcher på samma stadion understiger det sällan hundratalet poliser för att hålla bråkstakarna i schack.

Tänk så olika det kan vara.

Apropå olika så känner jag en familj som är helt integrerade och välanpassade i bygden här uppe. De två barnen pratar flytande svenska och är mönsterelever i sina klasser. Pappan jobbar och mamman är på väg ut på arbetsmarknaden. I dagarna fick de besked att de inte fick stanna utan måste återvända till Bosnien och därifrån söka nytt arbetstillstånd mm mm. Sådan svensk tokigkrati kan göra mig ursinnig, för om det är nåt vi, speciellt här i Norrbotten, behöver så är det människor som vill bo här och leva sitt liv här med arbete och i samklang med oss andra. Detta att jämföra med alla de människor som utan pass eller fastställd ålder (ensamkommande barn?!) kommer hit med en snedvriden syn på speciellt kvinnor, men försedda med en stor insikt i vad det svenska samhället förväntas förse dem med för rättigheter och möjligheter, men de är samtidigt helt rudis på det svenska samhällets förväntan på vad de ska bidra med. Ofta figurerar de i kriminalstatistiken över våldsbrott. De enradiga tidningsinformationerna brukar avslutas med att relatera åklagarens önskan om att efter avtjänat straff ska de utvisas ur Sverige, något som sällan verkställs.

Men ärliga hårt strävande människor som inte har ”nog med skäl för att få stanna” de ska bara ut alldeles oavsett att de är en fungerande del av den sociala verklighet de lever i, har en människosyn som står i överensstämmelse med vår och i övrigt gemensamma värdegrunder som oss svenskfödda svenskar. De bidrar på många sätt till samhället. Jag skäms över detta och avslutar min dagsblogg med en önskan om att de ska lyckas få svenskt arbetstillstånd och kunna bli varaktigt en del av vårt samhälle och gemenskap.