Har funderat en del över de krav som ”marknaden” och ”börsen” förefaller ställa på företag, nämligen att de ska överträffa föregående kvartals resultat och helst med mer än börsen redan räknat med  för då stiger aktien. Men, var går gränsen mellan en sund och en osund kapitalism? Under mer än 50 år har vi här i Sverige levt med en långsiktigt ansvarstagande kapitalism som gjort sunda affärer genom en produktion och företagsledning som funnits här i landet och till stor del ägts av svenska kapitalister.

Idag i vår globaliserade värld kan företagsägarna nästan inte identifieras, de representeras av en postlåda i ett lågskatteparadis med starka sekretessregler, eller så finns huvudkontor och ägare i något avlägset land med mycket begränsad kunskap och intresse för de svenska arbetarna. Titta bara på Astra-Zeneca som nyligen meddelade att de lägger ner sin forskning i Sverige och därmed gör mer än tusen kvalificerade forskare arbetslösa. Så har vår svenska företagspärla först genom uppköp och ingående i Zeneca-koncernen näst intill försvunnit ur den svenska myllan. Nästa logiska steg är att man flyttar även produktionen av läkemedel till något asiatiskt land.

Kan det verkligen vara förenligt med sund kapitalism och samhällsbyggande att fenomenet kvartalskapitalism tillmäts så stort fokus. För, jag menar de bygger inga samhällen eller bidrar till ett folkligt välmående. Eftersom kvartalskapitalismen mer eller mindre kräver att företagen hela tiden minskar kostnaderna och ökar intäkterna så måste det så småningom börja märkas här i vårt land att fler och fler förlorar sitt arbete eftersom de upplevs som en kostnad snarare än en tillgång. Någonstans når vi en brytgräns där det stora flertalet människor dels har fyllt varje rum i sitt hem med en relativt ny LED-TV och   en kinesisktillverkad skruvdragare och dessutom står inför en oviss framtid vad gäller det egna arbetet.

Javisst, så länge företagen kan flytta sin produktion till låglöneländer med en befolkning som befinner sig i samma ekonomiska uppsving som vi var här i Sverige efter 2:a världskriget, så kan företaget få avsättning för sina produkter där. Men, hur går det i förlängningen med arbete och välstånd här i Sverige? En växande andel av ungdomsgenerationerna här i landet ser i sin hopplöshet ingen utsikt att få ett arbete. I Norrbotten lever vi sedan några år tillbaks med ett uppsving av stora proportioner och har ett jättesug efter utbildat folk, detta tack vare jätten gluff gluff i form av Kina som köper alla råvaror de kan komma över för sitt samhällsbyggande.

Vi har i hela världen skapat en så stark koppling mellan vårt välstånd/våra pensioner och aktiemarknaden att om korthuset börjar skälva eller rasa så kommer vi alla att stå i samma situation som rådde på 1930-talet, när människors besparingar över en natt blev värdelösa. Det känns som ett mycket olustigt skräckscenario som tornar upp sig.

Med anledning av en hälsokontroll på Sunderby sjukhus slog det mig åter hur (ursäkta uttrycket) jävla idiotiskt man placerat detta.

Låt mig också direkt säga att jag alltid blivit mycket väl omhändertagen och professionellt bemött av personalen – ingen skugga över dem.

Min återkommande irritation är hur man kunde låta lokala partipolitiska hänsyn då för drygt 10 år sedan avgöra en 2 miljarders investering. Placering – på ett fält med kända byggnadstekniska problem??  För oss som inte var socialdemokratiska politiker, Bodensare eller boende i Kiruna m.o. var det självklart att det skulle placeras i anslutning till dåvarande Tekniska Högskolan, nuvarande Tekniska Universitetet i Luleå, på Porsön. Jag är född och uppväxt i Kiruna, men har aldrig förstått den oförsonlighet som fanns och alltjämt finns i Malmfälten mot Luleå.

Om, vi tänker oss om sjukhuset hade placerats på Porsön i Luleå så hade vi, precis som i Umeå, haft ett stort sjukhus direkt i anslutning till ett Universitet, kunnat få symbioseffekter av närheten, kanske en medicinskteknisk universitetsutbildning av yppersta internationella klass! Istället har vi den läkartätaste flyglinjen i Sverige (Kallax-Arlanda) med stafettläkare som bordar plan i båda riktningarna, till en personalkostnad för Landstinget som är minst dubbelt så hög som den för ordinarie läkare. Detta leder till att andra verksamheter puttas ut av gökungen -stafettläkarna. Dessutom, vi får ingen kontinuitet i vården och ordinarie läkare pekar på den orimliga arbetsbördan som faller på deras lott i och med stafett-glassarna. Vi riskerar i slutänden (ganska snart) att de trogna läkarna som sliter häcken av sig ledsnar och inser att de kan tjäna lika mycket genom att ansluta sig till glassgänget. Som ”kräkmedel på moset” har vi dessutom ett självbelåtet landstingsråd, ointaglig för synpunkter som inte stämmer med hans egna och vars ambition verkar sträcka sig till att rationalisera bort så mycket av vård och omsorg som bara är möjligt från resten av länet. Alla ska drabbas, dvs alla utom Piteå sjukhus, för där verkar Anders Sundström ha fått genom ett undantag för all framtid i och med att han ”sydde ihop” sjukhuslösningen med Sunderby sjukhus lika långt från Luleå som från Boden.

Blää. Och, ironin i det hela är att alla de Kirunabor som då ”skadegladdes” åt att Luleå inte fick som de ville idag får uppleva hur deras eget sjukhus krymper och demonteras bit för bit.

Egentligen har jag bara ett förslag. Förmå Reinfeldt och Regeringen att få nyttja de 5 miljarder som LKAB levererar in till staten för 2011 och använd dessa pengar till att bygga ett nytt sjukhus på Porsön. Då bör pengarna också räcka för att rekrytera läkare och sjukhuspersonal till ett antal fasta tjänster, till glädje för hela länets befolkning.

Gör om gör rätt och satsa istället för att återkommande göra fel och tvingas skära i resurserna hela tiden.

Under den jaktkonflikt som blossade upp för några månader sedan drogs honnörsordet ”byagemenskap” upp och de som ville avsluta  Vitå Viltvårdsområde sades vilja skade ”byagemenskapen”.

För mig finns det många olika gemenskaper inom vår by och alla har det gemensamt att den utövas av personer som har likartade intressen eller andra likheter, exvis ålder (PRO) som ger dem en gemenskap. Någon överordnad ”byagemenskap” har jag aldrig sett, stött på eller ingått i. Ta ett exempel – midsommarfestligheterna vid stora bron i Vitå. Till den söker sig årligen ett 50-tal personer för att under gemytliga former snacka om lite av varje medan man dricker kaffe och äter en inköpt smörgås. Vitå by består av i storleksordningen 250-300 individer. Någon tillställning som samlar alla har jag hittills inte bevistat och kommer sannolikt inte heller få bevista.

Vad är då min tes? Jo, att gemenskap i olika former skapas och formas av människor med likartade intressen och läggning och kan inte formaliseras fram. Jag tror mer på respekt gentemot andra människor och deras intressen och livsstil. Respekt som avspeglar sig i att jag hejar på de människor jag stöter ihop med eller passerar på min motionsrunda eller i andra sammanhang. Finessen med respekt är att jag inte behöver dela deras syn eller tro eller vara med i samma förening, jag kan ändå respektera deras rätt att utöva sin tro, livsttil eller vad det nu vara må, så länge detta inte innebär att de inte inskränker min eller andra människors fulla rätt att inom ramen för vår lag och kulturella sedvänjor göra detsamma. Ett synsätt eller sammanslutning som drev tesen att man till exempel ville förneka mina döttrar rätten till ett fullödigt och fritt liv, för att de är av kvinnokön,  är en  sammanslutning som jag inte kunde respektera.

För en kort tid sedan dog en person som kommit att stå mig och mina barn mycket nära – en extrafarmor på sätt och vis. När jag i början på 80-talet byggde min stuga i Rörbäck så råkade det sig så att näst-nästa grannen som var Ingrid och hennes Harald fick se sitt hem nerbrunnet till grunden – nästan inget hann räddas ur elden. Harald som var sjuklig avled kort efter att de fått sin nybyggda 1-plansvilla på plats. Ingrid saknade körkort och hennes barn, som var från min ålder och något yngre, var alla snart utflugna, så det föll sig ganska naturligt att svänga förbi och efterhöra om det var något hon behövde från stan när jag nu ändå pendlade in varje dag med mina flickor.

Med tiden växte en stark vänskap fram utifrån ett gemensamt tagande och givande, Ingrid plockade bär så det räckte även åt mig, tittade till barnen när det var behövligt och jag skottade taket och fixade de småreparationer och justeringar som behövdes på hennes hus. Att ”svänga in på en kaffe hos Ingrid” blev ett stadigt och ständigt återkommande tema för mig och mina barn. Jag försökte hålla henne någorlunda skadeslös genom att köpa något kilo kaffe  och annat smått och gott som jag visste hon behövde. Det faktum att hon bara hade lägsta pensionen man kan få att leva på, viftade hon bara bort med att ”nog har jag rå att bju dig på en kaffe pojk”. Ja, hon kallade mig medelålders flerbarnsfar för det familjära ”pojk” och jag gillade det. Det fanns både en vänlighet och en stramhet i detta uttryck.

Efter ett antal års boende och pendlande från Rörbäck blev det svårt för mig att som ensam pappa med barn fortsätta och jag minns Ingrids ledsenhet när vi sa att vi skulle flytta in till en lägenhet i stan. Vi fortsatte att vara så ofta vi bara kunde i stugan i Rörbäck och jag ”svängde in på en kaffe” så ofta jag bara kunde.

Åren gick och boende och familjestorlek förändrades men inte min vänskap med Tant Ingrid. ”Jag flyttar aldrig från Rörbäck” var ett löfte hon återkommande upprepade – som om någon skulle tvivla. Så för något år sedan började det hårda slitet tidigare under livet ta ut sin tribut och hon kunde inte längre gå ut i skogen att plocka bär eller bara vara där, till stor sorg för henne, en sorg som hon dolde väl för hon var en riktig kämpe denna lilla, drygt 1½ m korta tanten.

Nu är hon borta, lekamligen, och saknaden smärtar mig rent fysiskt. Den akuta sjukdomsfasen blev ändå ganska kort och det känns bra, mitt i all bedrövelsen. Vi var inte så många i kyrkan, för i dödsannonsen angavs ”endast för familjekretsen”. Eftersom jag räknar mig som hennes ”pojk” sedan mer än 25 år tillbaks så var jag självklart där.  Kistan var där men du Ingrid du hade redan dragit vidare – i mitt ljusa minne bevarad.

Det gick en gammal odalman och sjöng på åkerjorden. Han bar en frökorg i sin hand och strödde mellan orden för livets början och livets slut sin nya fröskörd ut.

Han gick från soluppgång till soluppgång. Det var den sista dagens morgon. Jag stod som harens unge, när han kom. Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!

Då tog han mig och satte mig i korgen och när jag somnat, började han gå.

Döden tänkte jag mig så.”

Bo Setterlind

Började filosofera kring det faktum att s.k. riskkapitalister tillmäts så stort värde i vårt moderna samhälle. Såvitt jag kan förstå så har ingen av dem skapat något av värde för någon annan utan att först skapa ett avsevärt större värde för dem själva och där drivkraften är den egna girigheten. Jag skulle nog närmast karakterisera dem som parasiter på den samhälleliga kroppen. Tärande, aldrig närande. Detta till skillnad från de entreprenörer, egenföretagare och arbetande människor som tillsammans skapar och vidmakthåller vår konkurrenskraft och välstånd.

Bland politiker pratas det från tid till annan om behovet av ”riskvilligt kapital”.  Detta uttryck menar jag för att uttrycka mig på engelska är ” a contradiction in word” dvs själva uttrycket motsäger det det påstår sig uttrycka. Ta till exempel all utrealisering av vård och skola där det politiska budskapet sades vara för att åstadkomma en bättre vård för de gamla och en bättre skola för våra barn och ungdomar, ge entreprenörer en chans att åstadkomma bra skola och dito vård.  Hur blev det då? Jo, ganska omgående kände ett antal ”riskkapitalister” den omisskännliga lukten av riskfria inkomster och följden blev att de likt hyenorna flockades runt bytena och när röken nu börjar skingras ser man ett antal riskkapitalister som skrattar hela vägen till bankkontona/vinsterna på Channel Islands oåtkomliga för svenska politiker att beskatta.  Så, våra skattemedel går till en stor del rakt ner i ”riskkapitalisternas” rymliga fickor och dito samveten. Åldringarna fick i ännu lägre grad se personal som ska vårda och bistå dem, personalcheferna som har ansvaret för vården var del i ett bonusprogram och upptagna med att försöka räkna på vad den senaste besparingen på vårdpersonal skulle ge för bonusökning.

Inser plötsligt att ordet riskkapitalister kan delas upp i tre delar där vi allihop står för den första delen ”risk”,  räkmackseglarna på fina gatan i Stockholm och annorstädes handhar ”kapital” och det som återstår för barn och gamla är ”ister” en sinnebild för det som serveras på alla skolmatsalar och åldersdomshem – pannkakor som tillverkats på tvivelaktiga råvaror av den firma som hade lägsta budet, transporterat i halv- eller helfärdigt skick land o rike kring.

Borde vi inte, istället för att fylla parasiternas konton med våra skattepengar, återföra all skola och vård i gemensam ägo och därmed samtidigt kunna återföra det överskott som uppenbarligen finns att hämta ur vård och skola för att skapa en värdigare vård och en skola som bättre svarar mot de samhälleliga behoven, än den befintliga. Själv kan jag bara tänka mig att stödja tanken på friskolor om de har en speciell utbildningsprofil och drivs utan vinstsyfte för ägarna, i någon form av stiftelse- eller kooperativ form.