Igår kväll hade Rånekretsen av Jägareförbundet sin årsstämma. Eftersom jag inte är medlem i Jägareförbundet deltog jag inte – ens som observatör vilket så här i efterhand kanske var dumt.

Till mötet kom enligt uppgift ett betydande antal ”nya medlemmar”, så nya att bläcket på deras kvitto om betald avgift nästan inte hade torkat. Som föreningsmäniska ska man väl vara glad om man får ett antal nya medlemmar.  Nu visade det sig, enligt vad jag fått mig berättat, att det fanns en dold agenda med dessa nya medlemmar.

Vid punkten på dagordningen som heter ”ny styrelse” för kommande år aktiverade sig dessa människor tillsammans med samma personer som är drivande i det s.k. jaktbråket i Vitå. Man ville avskaffa den hittills varande styrelsen, åtminstone ordföranden som man uppenbarligen hyser ett stort agg till,  och ersätta den med en ny (inom parentes så är det samma person som också varit ordförande i Vitå Viltvårdsområde i många år). I den sittande styrelsen har man det största förtroendet för sin mångåriga ordförande och accepterade inte stillatigande den kupp som var på gång. Som en följd av detta avsade sig hela styrelsen sina uppdrag och mötet slutade i någon sorts kaos. Ett nytt årsmöte för hela kretsen måste således till.

Vad spelar det för roll kan man som icke initierad fråga sig, att man byter ut folket i en styrelse? Svaret är egentligen ganska uppenbart. Jägareförbundet är en tung nationell remissinstans i jaktfrågor och har de senaste åren i olika fora drivit att jägarna ska få större inflytande över jaktliga frågor. Det har gått så långt att LRF (som representerar markägare) och de stora skogsbolagen  kommit att uppleva sin bestämmanderätt över den egna skogen hotad. Som motvikt mot de nationella förbundet och dess agerande har kretsarna hittills haft stor trovärdighet hos markägare och skogsbolag eftersom det sitter människor i dessa kretsstyrelser med lång jakterfarenhet och en god portion av sans och förnuft.

Man frågar sig osökt om de aktiva personerna på mötet igår hellre skulle se att de stora skogsbolagen tog sin ”Mats ur skolan” och istället organsierar sin årliga älgjakt på så sätt att man bara säljer jaktkort till utländska jägare, för dyra pengar. Skulle det gynna de högröstade marklösa jägarna? Ja, svaret inses utan större analys.

Vad kan då göras? I det första läget får man väl precis som vid alla demokratiska val försöka aktivera de egna styrkorna att komma och lägga sin röst. Detta för att motverka att Rånekretsens alla jägare blir styrda av personer med en dold agenda. Personer som i lönndom agerat för att få nya medlemmar med ”rätt” åsikt att gå med i Jägareförbundet och delta vid årsstämman igår. Det är såvitt mig bekant samma personer som i jaktbråket i Vitå sagt sig vilja verka för ”öppenhet och demokrati”.

Det är viktigt, för demokratin, att så många av Rånekretsens medlemmar som möjligt deltar, åtminstone vid årsmöten, för att förhindra  kupper och för att bibehålla en trovärdig Rånekrets av Jägareförbundet.

Det ha nu nått mina öron att bl.a en på byn känd företagare i schaktbranschen liksom en inköpare för ett skogsbolag kallat några av de markägare som anslutit sig till Vitå Jaktvårdsförening för tjuvar. Andemeningen i detta är att markägarna ska ha orättmätigt tagit i anspråk de värden som ”jägarna” skapat skapat i form av 4-hjulingen och slaktboden, när man betalt in kostnaden för årskortet. Det känns speciellt svårförståeligt att två s.k. entreprenörer går i bräschen för en sådan förtals- och byasplittringskampanj! De om några borde väl veta att ett årskort i en förening inte per automatik ger en delägarskap i företagets/föreningens substans, dvs bolags/föreningstillhörigheter.  Vem kräver att få delägarskap i Luleå Hockey bara för att man löser ett årskort i föreningen? Ska man kanske kräva att få äga 1/5000 del av senaste spelarförvärvet! Jag säger bara trams och jävla skitsnack är vad det handlar om.

Det måste bli ett slut på alla denna smutskastning av folk i byn som tycker och agerar annorlunda än vad några tongivande i ”sällskapet” anser är riktigt. I annat fall tycker jag att man ska nämna dessa personers namn offentligt, de som smyger runt och sprider lögner, sår sin draksådd. Dessutom är det menar jag på sin plats att via en polisanmälan mot dessa personer om förtal, låta det bli rättsak av det hela. Nu får det vara nog, det hela har antagit proportioner som inte kan rättfärdigas av någon människa vid sina sunda vätskor.

Det är uppenbarligen så att älgjakt griper oss alla in i själen. Jag har fått ett antal inlägg på min blogg som visar på ett stort engagemang i frågan. Det senaste av Folke K om de faktiska förutsättningarna för oss alla att kunna jaga i byn var klarläggande i och med att han gav det historiska perspektivet och för så vitt jag vet första gången hittills också den ”andra sidans” (markägarnas) syn på det hela.

Vi glömmer kanske ibland att jakträttigheterna för ett markområde tillhör markägaren och inga andra. Sedan kan denne/dessa upplåta rättigheterna via arrende eller gemensamt besluta att andra (boende i byn) ska få delta i jakten. Jag tycker att det finns utrymme att känna en tacksamhet och glädje att markägarna i Vitå under alla år tillåtit alla fast boende i byn att delta.

Läs gärna Folkes inlägg (du hittar den under ” Recent Comments” i kolumnen på högra sidan av min bloggsida.

Ikväll hade man så samlats för att besluta om även de ekonomiska delarna, en nödvändighet för att slutligen avsluta Vitå VVO. Kvällens valde ordförande, Uno J, redogjorde för de tillgångar (likvida medel i bank och kassa) som finns, hur man låtit de som säljer fyrhjulingar värdera den föreningen tillhöriga ATVn (fyrhjulingen)  samt hur man hade kommit fram till en värdering av slakthuset. Därutöver hade övriga tillgångar upptagits till en mindre summa.

Om man lägger samman alla tillgångar och delar upp dessa på befintlig areal så blir utfallet att markägarna skulle få drygt 15 kr/ha.

Mot värderingen av slakthuset (30.000 kr) anförde personer med anknytning till Jaktsällskapet att detta var för lågt. Fakta att byggnaden står på ofri grund (byamark) och värdet därmed i praktiken utgörs av rivningsvärdet, accepterades inte av dessa.

Stämman beslöt efter diskussion, med stor majoritet, att acceptera de genomförda värderingarna och den ekonomiska redogörelsen samt förslag till utdelning till var och en markägare, som följer av detta. Därmed avslutades extrastämman.

I efterhand frågade Uno om de markägare, som utgör den stora majoriteten både vad gäller areal och antal, om de kunde tänka sig att avstå från att ta ut sina respektive andelar och istället föra in dessa som ingående balans i Vitå Jaktvårdsförening. På detta svarade man ett enhälligt JA.

Vad ska man då tänka om detta, att VVOt därmed upphör att existera, att vi framledes har två jaktsammanslutningar som ska jaga på förutvarande Vitå VVO?

-Ja, inte vet jag. Det känns lite som en skilsmässa där parterna först bråkar på och med varandra, kanske tar någon till ”juridiken” för att ”få rätt” och ser inte något bra hos den andra parten. Trösterikt, liksom i de flesta skilsmässor, är att vanligtvis så börjar man efter ett tag att prata med varandra, man har kanske barn tillsammans. På liknande sätt så har vi nu två parter som genomgått en skilsmässa och respektive part disponerar olika delar av den areal som utgjorde Vitå VVO. Men, vi kommer även framledes att bli tvungna till att försöka skapa en bra viltvård, om inte tillsammans så, i någon sorts samförstånd. Det kommer att finnas flera saker som måste klargöras som; hur färdas man över varandras marker, hur undviker man att vådaskott uppkommer dvs hur fördelar man tiden och fokuseringen för älgjakten inom respektive område? Samordning behövs.

I de sämsta skilsmässorna fortsätter parterna att ligga varandra i strupen långt efter man glömt varför. Låt oss hoppas att upplösningen av Vitå VVO inte leder till dessa konsekvenser.