Alla markägare/medlemmar i Vitå Viltvårdsområde kallas, som jag nämnt i en tidigare blogg, till möte för att som en sista åtgärd i VVOt innan den likvideras, besluta om hur det överskott och övriga tillgångar som finns ska hanteras/fördelas. Förutom kassatillgångarna finns en 4-hjuling (ATV) som köpts in samt en slaktstuga som byggts med gemensamma och frivilliga krafter och som står på byagemensam mark. Den majoritet av markägare som beslutade avskaffa VVOt och som utgör stiftarna i Vitå Jaktvårdsförening har uttalat en tydlig mening att man fortsättningsvis bör kunna dela användningen av denna slaktstuga med Vitå Jaktsällskap. Vad markägarna i den senare klubben tycker vet jag inte eftersom jag vare sig vet vilka som är stiftare för denna eller vad de kan tänkas tycka i frågan.
Jag önskar och hoppas att avslutningen av VVOt kan ske under ordnade och värdiga former samt att alla deltagare, oavsett de väljer att ingå i Vitå Jaktvårdsförening, Vitå Jaktsällskap eller fortsättningsvis stå utanför, såväl före som efter mötet kan ta varandra i hand och lova att verka för en god jakt, bra byaanda och respekt för varandra.
Jag vill lyfta fram några tankar och reflexioner som jag fått från de hittillsvarande månadernas jaktbråk.
Barn gör som bekant inte som man säger utan som man gör.
-Hur ska vi trovärdigt kunna förklara för våra barn att man löser tvister på ett bra sätt genom att tala med varandra, där man inte förutsätter att den andre/motparten ska bryta sitt ord eller agera illojalt efter en fattad överenskommelse? Detta mot bakgrunden av att man på det senaste ”informationsmötet” gång på gång lyfte fram att i och med VVOts avskaffande så finns ingen överklagningsrätt. I detta uttalande ligger, som jag ser det, ett misstroende mot att överenskommelser och regler inte kommer att respekteras och hanteras juste. Jag funderar då hur man löste regelbrott och försummelser före VVOts tillkomst?
Enligt en samstämmig kör av uttalanden så skedde älgjakten i Vitå ”tidigare” i god sämja. Nog bröts det mot regler även då, men som det sägs, man tog sitt straff och sedan var saken utagerad. Kan det vara så att de jägare som tillkommit under de senaste tio åren eller så, avspeglar ett annat synsätt på jaktbegreppet, där jakten för kött i frysen blivit viktigare än älgjakt i sämja och trivsam gemenskap? Det skulle då för mig kunna förklara varför man högröstat från ett fåtal jägares sida insisterat på att ALLA TILLDELADE ÄLGAR SKA SKJUTAS och att man överklagar påföljden av regelbrott som utdelats av VVOts styrelse till Länsstyrelsen hänvisande till teknikalitetsskäl.
Jag menar vidare att man alltid måste skilja på sak och person.
Byns invånare består till ca 2/3 av kvinnor och barn som vill umgås och barnen leka och utöva sina sporter tillsammans utan att behöva välja sida i en jaktkonflikt som de endast perifert berörs av.
Nog är det väl fan, på ren svenska sagt, om vi agerar så lågt att vi låter en jaktkonflikt smitta av sig på andra byagemensamma aktiviteter, att folk slutar heja på varandra, att man låter förstå att man kanske kommer att dra in sitt stöd till en idrottsförening för att någon tongivande i idrottsföreningen beslutat ansluta sig till ”den andra sidan” i jaktkonflikten osv!
– Låt oss män visa oss vara vuxna karlar och bra förebilder för våra barn, respektera andras val och sätt att tänka och agera som sådana och inte som tjuriga, bortskämda barn.
För det är väl om de här ”pojkarna” som hela bråket gäller, eller…?
