Under två magiska dagar har man fått tillfredsställa sina behov av ohämmad glädje och delaktighet. Källan till glädjestunderna stavas Charlott Kalla och hennes lagkamrater i det kvinnliga stafettlaget, liksom Markus Hellner och hans lagkamrater. Båda två betraktar vi som genuina norrbottningar, Kalla född och uppvuxen här medan Hellner flyttade in från Västergötland och blivit kvar.

Herr ”stortrut”, dvs Norges Petter Northug och hans lag hade inte en chans mot de svenska kämparna, som vann snart sagt varenda sträcka. I sann nordisk anda skyllde norrmän och norskor på skidorna och de som vallat dem, inte en stavelse om att de själva hade något ansvar för den dåliga prestation de levererat. Northug slängde ur sig en sedvanlig ganska rolig undanflykt där han påstod att med de skidor svenskarna hade så hade till och med Zlatan lyckats köra ifrån dem. Ganska roligt, samtidigt som det speglar hur en nation av självgoda medgångsspelare inte klarar av att ta en motgång. Var och en som tittade på TV kunde inte undgå att se att norrmännen och norskorna hade lika bra eller dåligt glid som alla andra, men det var som om de just nu saknar den extraväxel som behövs för att vara med och nå vinnarcirkeln. Precis samma sak har svenska skidåkare genom årens lopp upplevt men istället för att skylla på alla andra så har de oftast konstaterat att ”jag hade inget flyt idag” eller ”jag är nog lite ur form just nu”.

För att återvända till våra två guld och Norge som blev utan så är det gamla talesättet sant för många att ”egen lycka är nog bra men tacka vet jag andras  olycka”. Själv tycker jag det är synd att norrmännen och norskorna har dålig form för jag skulle gärna vilja se när våra svenska hjältar spöade skiten ur dem vilket de med dagens form hade gjort. Men tills dess får jag nöja mig med att glädjas åt de fenomenala insatser som vår skidtrupp presterade.

Läs inte ”Braennarens blogg” för då tjänar han på det. Så har jag fått mig förtalt  att en som är fullt sysselsatt med att förtala mig far runt och påstår. Detta för att nyttja den svenska avundsjukan och förmå människor att inte läsa min blogg.

För, om man nu inte kan beslå mig med att ha fel, ljuga eller andra negativa saker, så kan man alltid spela på folks avundsjuka även om det är sin egen avund man exponerar – tänk på det Bosse!

Jodå, det finns bloggare som tjänar en hel del på sina bloggar, en del har till och med miljoninkomster på sina bloggsidor. Men, då måste man släppa in annonsörer på sin sida och sedan är karusellen igång.

Som ni ser så finns det inga annonser på min sida och jag skriver inte om sånt som tonåringar föredrar dvs yta och fåfänga utan försöker plita ner mina tankar om högt och lågt, klokskap och dumhet, kvinnor och män, ensamhet och gemenskap.

Alltså har jag inga inkomster av min blogg.

Snarare är det en liten årlig avgift om några hundralappar som det kostar att ha sin egen hemsida. Sedan får man lägga till det den tid man lägger på att skriva sin inlägg samt tiden för ”research” (faktainhämtning).

Men, jodå det är både kul och kittlar ens fåfänga lite grann att ha sin egen hemsida – kan förstå hur de som skriver böcker känner det när de får sin bok förlagd.

Till skillnad från författare till böcker är det mera sällan som skrivare på hemsidor blir offentligt kritiserad, men man kan vara ganska säker på att det finns de som både har en uppfattning och som uttrycker den – oftast bakom ens rygg.

Sluttanke: -När gav du spontant en i din närhet en komplimang eller positiv kritik senast?

Glad alla hjärtans dag på er alla!

Den 27 februari, efter att OS är slut  😉 så kör vi i Vitå en kurs i Hjärt Lung räddning, s.k.  HLR-utbildning. Platsen är Vitå Folkets Hus och kursen startar kl 18.30.

Kursledare är Lisbet Svanberg och hon har av utbildningsskäl sagt att vi måste begränsa antalet deltagare till ca 10 st. Så det innebär att först till kvarn …

Du som vill gå kursen anmäl dig till

Anna Eriksson mobiltel: 070-549 7935

Kursen är kostnadsfri

eu

Lars Nilsson
Föreningen Vitådalen

Det blev ett välbesökt möte, drygt femtio deltagare hade hörsammat inbjudan. Båda jaktföreningarna var väl företrädda medan de icke älgjagande var i minoritet.

Eftersom mötets initiativtagare hade påbjudit att inga återblickar skulle få ske så blev det också en lugn tillställning. Så många förslag på hur man skulle ”gå framåt” fanns inte. En deltagare framförde tanken/visionen att man skulle skapa en ny övergripande styrelse där inga av de framträdande figurerna i respektive förening skulle få ingå och sedan skulle man jaga i två olika lag, på den sammanlagda mark som markägarna tillsammans äger och med byns marker därtill.

Man ska inte ta ifrån människor deras drömmar, men det måste finnas realistiska möjligheter att förverkliga dem för att de ska tas på allvar.

Vad som saknas i förhållandet mellan de två jaktföreningarna är förtroende/tillit för varandra. Majoriteten av markägarna, dvs VJFs medlemmar, litar inte på att ”sällskapet” ska/vill följa givna överenskommelser och regler. Om man sneglar lite grann i backspegeln och drar sig till minnes händelser och incidenter de senaste två jaktåren så förstår åtminstone jag deras skepsis.

Låt mig illustrera hur stark misstron från VJFs sida (den förening jag är medlem i) är gentemot VJS (sällskapet). Jag förslog på mötet igår, i min ärliga naivitet, att jaktledarna inför respektive jaktdag skulle kunna informera varandra om vart det egna laget avser att jaga, för att undvika incidenter och öka jaktsäkerheten.

Efter mötet var det några som kom fram till mig och helt nyktert konstaterade att ”om sällskapet får information var vi ska jaga så ser de det som ett fritt fram att bete sig på de delar av våra marker som vi inte jagar på”  och ”om vi sedan skulle ändra oss på grund av väder/vind/jaktförhållanden i allmänhet, så riskerar vi att öka risken för vådaskjutning av några sällskapare som är ute och travar på våra marker”.

Påpekandet illustrerar att det finns en djup och väl grundad misstro mot ett begränsat antal sällskapare från VJFs sida och det förefaller osannolikt att man i den närmaste framtiden ska kunna överbrygga denna misstro. -För som vi alla vet så är förtroende något man förtjänar och inte något man får.

Ytterligare ett förslag om att försöka byta mark de två lagen emellan, för att öka de sammanhängande markerna för framförallt sällskapet, mottogs med stor skepsis.  Som någon sa så finns det ju inget som hindrar de ”neutrala”, dvs de markägare som inte har sin mark med i någon av de två föreningarna, att dela upp sina marker så att de passar in i de två föreningarna om markägaren nu har marker i anslutning till de båda föreningarnas marker. Att byta marker mellan föreningarna föreföll däremot inte vara aktuellt  eller lagligt möjlig i dagsläget.

Så, vad blev då kontentan av gårdagens möte?  För egen del så ser jag inte några utsikter till en samjakt med VJS inom de närmaste åren. Varje förening får jaga på sin mark enligt sina förutsättningar, svårare än så är det inte.

Jag vill avslutningsvis gärna vilja framhålla Tage J’s förslag om att en första förbättring skulle kunna vara att man åtminstone genom att säga HEJ till varandra när man möts,  kan bejaka att vi alla finns. Jag noterade att det var flera som kom in i lokalen och hade ”tunnelseende”, under mötet aldrig mötte ens blick och inte heller såg en när de avlägsnade sig från lokalen efter mötet. Så Tages önskemål har största relevans för förhållandet oss bybor emellan.

För annars kan man ju tänka som så att; -om man inte anses värd att ens heja på så kan man väl i konsekvens därmed inte därefter anses vara värd att bli tillfrågad om det är tillåtet att jaga exempelvis sjöfågel, småvilt eller älg på våra byagemensamma marker – eller vad tror du?