Brott och Straff

Det är en ganska märklig värld vi lever i kan tyckas. Just nu ”rasar” (för att tala skandalblaskarubriker) alla media över mäns beteende i den s.k. #metoo – rörelsen. Olika kändisar har över en natt fått se sina liv rasa samman sedan de hamnat i det mediala drevets fokus. Martin Timell, en person som genom åren gett oss många mysiga byggrelaterade program visade sig vara… Ja, vad har han egentligen visat sig vara? Raden av personligheter/kändisar som anges ha betett sig på olika sätt kränkande eller trakasserande mot kvinnor, ökar för varje dag.

Det börjar bli en intressant lista av verifierade och påstådda s.k. kändisar som plockats bort från scenen. En var en känd ”feminist” på Aftonbladet, som häcklat och tokförklarat alla som inte var politiskt korrekta feminister. Men så öppnade sig #metoo floden och i denna spolades herr Virtanen, f.d. politiskt korrekt med, när han visade sig vara en riktig snuskgubbe istället för den snövita oskulden.

Visst kan det vara så att det anas ett litet smil av skadeglädje hos många när så många celebriteter får stå till försvar inför gatans parlament.

Men, vi ska inte glömma att i rättsstaten Sverige är man inte skyldig förrän man dömts av en svensk domstol.

Flera av dessa ”fall” är nu föremål för brottsundersökningar, även om jag och många med mig, tvivlar på att det kommer att leda till fällande domar, mer än i något enstaka fall. I sociala media och bland folk är de alla redan dömda – utan rättegång. Konsekvenserna av detta är långtgående för de utpekade männen, de förlorar i många fall sin arbetsidentitet och sin utkomst, de blir paria i det samhälle som nyss omhuldat dem, frun lämnar i många fall dem. Vi har, för män, återfått den offentliga skampålen som inte varit aktiv de senaste åtminstone hundra åren.

Jamen, om de är skyldiga då, kanske du invänder!?

Javisst, kanske är de skyldiga, men för dessa gäller inte proportionalitetsprincipen, dvs att brott och straff ska stå i paritet med varandra. Låt oss anta att en man på en fest slänger ur sig till en kvinna att ”fan va du är läcker skulle inte vi kunna …?” eller liknande dumma uttalanden. Om han sedan blir påkommen och medialt uthängd för detta så riskerar han allt som han med stor möda kan ha byggt upp under decennier. I en del av fallen som fått stor medialt fokus anges att männen ifråga även har våldtagit en eller flera av de kvinnor han/de mött. Detta är naturligtvis fruktansvärt och ska självfallet utredas av Polisen.  Samtidigt så är det så att Aftonbladet, Expressen och de andra tabloiderna tjänar stora pengar på lösnummerförsäljningen av dessa ”kändisfall”. Ingen personanonymitet där inte. Allt detta sker på medias första sidor, medan en ung okänd flicka/kvinna som anmäler en brutal våldtäkt omtalas i en liten enspaltare på sidan 17 el dyl och får se sitt ”fall” avskrivas av Polisen, med vändande post. Kanske måste hon rentav fortsätta möta sin förövare varje dag i skolan eller på jobbet. För henne finns ingen #metoo rörelse som bistår.

För mig som enskild person med en viss distans såväl geografiskt som analytiskt till allt detta, så framstår, och nu förstår jag att jag i likhet med Alexander Bard retar mäktiga kvinnor-makt-koncentrationer, men för mig framstår många av dessa  angivna ”kändistrakasserier” som tämligen hanterbara eller borde vara det. Min upplevelse är i detta fall att, med undantag av grova fysiska kränkningar som våldtäkt, misshandel och handlingar av typ stalkning, så blåser man i många fall upp ganska klumpiga men likaledes förhållandevis oskyldiga eller oavsiktliga manliga beteenden till astronomiska proportioner.

Som förälder har jag alltid inpräntat i mina döttrar att ”stå på dig, annars gör någon annan det” och om du upplever att någon beter sig konstigt eller uttrycker sig konstigt, så ställ denne omedelbart till svars med frågan ”hur menar du?”.

Ett exempel på hur man kan hantera dåliga mansbeteenden är den påstått sanna historien om för ca 25 år sedan när den urmanliga gruvmiljön i Malmfälten började befolkas även av kvinnor och vid det här tillfället stod den unga, i många mäns ögon, paranta kvinnan i en personalhiss då en man i mängden klappade henne på ändan och hävde ur sig att ”fint litet aschel, skulle nog kunna tänka mig att ge dig en omgång”. Kvinnan ifråga hade gott skinn på näsan och vände sig mot den flabbande mannen och tog ett bastant tag om dennes klockspel varpå hon uttalade så att alla andra i hissen hörde det ”om man har så liten kuk som du så ska man inte ens drömma om att få sätta på mig”. Efter att ha avslutat detta med en rejäl kläm av sagda organ klev hon ur hissen. Det blev tämligen tyst i skiftlaget och hon blev aldrig mer antastad och förövaren försökte heller aldrig sådant mera.

Vad lär vi oss av detta? Jo att det ligger på kvinnans ansvar att inte tåla trakasserier för att åratals efteråt ställa sig upp och yla med vargarna när någon hängs ut. Någon gång måste även ett sådant ”brott”  bli preskriberat.

Förstå mig rätt, en rättsstat och demokrati kräver att man ska ställas till svars för sina handlingar, men även att man har rätt att få chansen till en rättegång innan man döms.

Som vi kunnat läsa och höra de senaste året så är poliserna så överlastade med fel sorts arbete att många allvarliga brottsanmälningar, som gruppvåldtäkter och liknande vanligtvis mot unga eller ensamma kvinnor och flickor, läggs ner inom några dagar efter anmälningarna hamnat hos Polisen, trots att Polisen försetts med allehanda olika bevis och indicier. Dessa unga tjejer och kvinnor får sina liv förstörda och långvariga trauman drabbar dem, men där finns ingen #metoo-rörelse som ställer upp. Som privatperson undrar man naturligtvis OM det kan vara så att det faktum att förövaren/förövarna i en majoritet av dessa fall är asylsökande och/eller personer som fått uppehållstillstånd och att de uteblivna utredningarna beror på att det blir ”för utpekande” och politiskt inkorrekt att utreda dessa. Med tanke på att för de kändisar som nu är utpekade som förövare i mediastormen, för dem verkar det inte finnas någon resursbrist hos myndigheterna.

När det samtidigt sker att asylsökande (speciellt afghanska och somaliska män) begår sådana grova och gravt kränkande brott, som omedelbart läggs ner, så förstärks bilden och åsikten hos allmänheten att vi inte lever i en rättsstat och demokrati. För att citera boken ”Djurfarmen” av George Orwell, ”vi är alla lika, men vissa (grisarna) är mer lika än de andra djuren”. Man hör sansade människor som vanligtvis inte uttrycker sig alltför hårresande säga saker som  ”vi vill fan inte ha hit såna där gangsters” eller ”om det skulle drabba min dotter, så vet jag fan inte vad jag skulle göra”. Sådana uppfattningar är inte något som kommer utav människors främlingsfientlighet eller rasism, utan handlar om att många många börjat tappa tron på det rättvisa och ser handfallenheten hos det demokratiska svenska samhället. Ännu är detta hanterbart men naturligtvis drabbar denna syn alla, dvs majoriteten av asylsökande, som ju är människor som försöker följa lagar och vill leva som vanliga ”svenssons”.

På liknande sätt som metoo-rörelsen vuxit som en flodvåg riskerar vi att vanliga människor förvandlas till en lynchmobb när de ser att samhället står förlamat inför gruppvåldtäkter o liknande brott och tar ”lagen” i egna händer. Fortsätter vi på den nu påbörjade ”resan” mot ett otryggt samhälle, så kan vi befara att vi får ett samhälle där man i likhet med vad som sker på sina håll i USA, folk beväpnar sig och skjuter på befarade och verkliga förövare. Min fråga; -Är det ett sånt samhälle vi vill se växa fram?