månadsarkiv: maj 2012

Byaliv i Vitå, Filosofi, Etik och Samhälle, Jaktfrågor

Bäverjakt i Vitån i reservatet – är det jakt det?

Som gammal jägare känner jag en avsmak för och har synnerligen svårt att förstå hur man på en landremsa som uppgår till knappt en kilometer, och där en liten lokal population av Bäver finns, kan prata om jakt av dessa djur.  I söndags samlades ett femtontal ”jägare” för att längs Vitåns nedersta del utöva ”gemensamhetsjakt”. Och, enligt egen uppgift på sällskapets hemsida så fällde de ett antal bävrar. Analogin med att ett femtontal ”jägare” skulle samlas för gemensamhetsjakt av varg på Skansen i Stockholm ligger nära till hands.

Under många år har byns ”Bäver Olle”, som han gemenligen kallas arbetat med naturinformation och iordningställt en naturstig som varje skolklass i Vitå fått gå och där barnen fått ta del av bäverns liv och leverne på nära håll, utefter nederdelen av Vitån. Han har satt upp informationsskyltar för att alla intresserade ska kunna själva eller med sina vänner gå längs med naturstigen och berika sig på kunskap. Man frågar sig nu om de Vitå-bor, som deltog i gemensamhetsjakten för några dagar sedan, sov på de dagar som skolan gjorde utflykter till Bäverstigen.

Till yttermera visso har startskylten/anslagstavlan för Bäverstigen, dvs skylten vid bron över Vitån vält(s) ikull.

Kulturskymning

 

Närbild

 

Men är inte bävrar stora skadedjur på naturen? Jodå, de avverkar en del lövträd utmed vattendraget de bor i, men där konkurrerar de väl inte med någon annan än markägaren som går miste om ett eller annat lövträd. Dessutom vad jag kunde se när jag gick en bra bit efter ”bäverstigen” idag så var det förvånansvärt liten skada/avverkning de åstadkommit.

Skogsarbete á la Bäver

 

Åter till ”gemensamhetsjakten” som Vitå Jaktsällskap kallat till.  De stackars bävrarna som varsnar jägaren och försöker fly kan ju inte hålla andan och befinna sig under vattnet hur länge som helst. Är ”jägarna” bara tillräckligt många så kan man tämligen enkelt utrota hela bäverpopulationen tämligen raskt.  Speciellt om de skjuter föräldraparet för då svälter ungarna mest troligt ihjäl under den kommande vintern. Av Vitå Jaktsällskaps hemsida där de skroderar över jaktresultatet så framgår inte om man skjutit bara årsungar (som är det man rekommenderar även från Sv. Jägareförbundet) eller om även föräldraparet strukit med, men det vet nog inte skyttarna heller.

Som framgår av informationstavlan, som alltjämt sitter uppe en bit ner efter ån, så lever bävrarna i familjer med årsungar och fjolårsungar tillsammans med föräldraparet.

Information för fåkunniga

Under decennier har bävrarna varit borta från de flesta vattendragen i stora delar av Sverige. Genom ett idogt utplanteringsarbete har en liten men överlevnadsduglig stam börjat etableras. Som jägare och naturmänniska känns det för mig mycket sorgligt och upprörande att höra försvar från ”jägarnas” sida, för att de bedriver den här jakten, med argument av typen ”jamen de finns ju där och det är tillåtet att jaga bävrar fram till 15 maj” och ”det finns så gott om bävrar här i Vitån”.

Jag förstår att man behöver ha en viss avskjutning av olika vilt för att hålla en balans och lagom stor stam av respektive art. Men, själv har jag två kriterier på det jag jagar; att det ska finnas en stark stam av viltet ifråga som tål en avskjutning/skattning och att jag sedan äter upp det jag skjutit.  Jag hoppas att dessa ”jägare” tycker att bäverkött smakar bra. Enda undantagen från ovanstående kriterier för mig är när man fäller djur som ett led i en ”skyddsjakt” eller avfångning av skadade individer.

Om man tittar på det lagliga i det hela så undrar jag i mitt stilla sinne dessutom om de bedrivit en laglig jakt. Visserligen är jakt på bäver tillåten till den 15 maj, men eftersom Vitå Viltvårdsområde (där byns vattendrag ingick) har upphört så kan man inte jaga under dess hägn utan det måste rimligtvis vara genom tillstånd/upplåtelse av respektive markägare längs med ån. Den samfällda marken/vattnet ingår inte i någon gemensamhetsjakt utan tillhör byns markägare som inte tillfrågats  eller vid byastämma gett sitt medgivande till denna jakt. Vad jag förstått så har man förutom i Vitå även satt upp affischer om gemensamhetsjakten i Råneå och Högsön, där det inte kan finnas många markägare av Vitå-mark men kanske desto fler medlemmar i Vitå Jaktsällskap!

Sammantaget – en mycket olustig historia som tyvärr visar, menar jag, att Vitå Jaktsällskap inte fyller de krav som man ska ställa på en seriös och ansvarstagande jaktförening. Tankarna i den nu relaterade frågan går för min del närmast till filmen jägarna och det är ingen association jag tycker vi ska behöva göra vad gäller jakt och jägare från Vitå.

Byaliv i Vitå, Jaktfrågor

Jordugglan har anlänt

PÅ cykelturen idag såg jag ett par ugglor som jag med lite hjälp av kunnig person kunde identifieras som jorduggla. Man hoppas bara att de kan hitta tillräckligt med sork för att deras kommande häckning ska lyckas. Jag såg uggleparet i närheten av södra infarten till Isigårdsvägen.

För dig som vill se hittade jag ett klipp på youtube som visar ugglans karakteristiska flykt.

 

Filosofi, Etik och Samhälle

Polar Prize – ett ljudligt men tandlöst pris

En av mina ungdomshjältar på viskonstens altare, Paul Simon, fick idag det svenska Polarpriset, instiftat av Stig ”Stikkan” Andersson genom en donation på många miljoner.

Stikkan Andersson var skolläraren som gick över till musiken på heltid och har skrivit tonvis med schlager på svenska för snart sagt alla svenska artister. Men, världskänd blev han nog när Waterloo framförd av ABBA vann musikschlager festivalen. Min minnesbild av tävlingen, jo jag såg den på den svenska monopolkanalen, var när Stikkan på ett närmast narcissistiskt vis trängde sig fram på scenen för att mottaga mängdens jubel. Jag minns att jag kände mig mycket generad av detta burdusa exponeringsbehov.

Idag är exponeringsbehovet för artister och kompositörer snart sagt omättligt. Kolla bara in en fotbollsspelare som gör ett mål på en bra passning från en medspelare. ”På min tid” sprang målskytten genast och kramade om sin lagkompis som serverat honom ”mackan”. Idag springer målskytten mot publiken under det att han utför diverse rituella dansbeteenden, närmast likt tranornas dans på Hornborgasjön, och när passningsgivaren kommer springande för att krama om honom blir han närmast bryskt avknuffad eller ignorerad. Kanske är det ett tidens tecken – ”allt ljus på mig” beteendet.

Nåväl, Polar priset är i sig ett synbarligt tecken på samma företeelse. Skolläraren som blev multimiljonär på sina trallvänliga låtar instiftade priset och det delas sedan ut av H M Konungen till diverse redan etablerade och stenrika musiker som oftast är i sin karriärs nedan och där prispengarna snarast blir något perifert. Polarpriset blir ett tack för lång och trogen tjänst, närmast motsvarande Oscar prisets ”for a life time achievement” som ges till skådespelare och regissörer som har ena foten i graven och vanligtvis slutat producera och kör ”da capo” på sina sedan 20-30 år gamla och för alla kända visor och melodier.

Inget ont om artisterna som fått och får Polarpriset, men nog skulle ett pris, eller kategori, för exceptionella talangers utbildning och etablering i mina ögon, och öron, känts betydligt lättare att svälja och tillskynda. För då skulle priset kanske kunna bidra till att talangen ifråga kan blomma ut och ge oss framtida musikupplevelser av högsta klass.

Filosofi, Etik och Samhälle

Angående tankens och kroppens flykt

Så här med snöflingor som fyller luften den 5 maj är det lätt att hemfalla till gnällighet över tingens ordning – men jag ska försöka stålsätta mig. Så det får bli den vanliga blandningen av gnälliga synpunkter och försök att hitta nya lösningar på problem som gått i stå.

Läste i dagens tidning om en mamma med barn från Eritrea som fått vänta mer än tre år på besked om uppehållstillstånd. Kvinnan har på egen hand lärt sig svenska och pratar ett halvdussin andra språk – vilken tillgång för vårt svenska samhälle. Samtidigt kommer det unga män, en hel del slynglar, från Gud vet var och hävdar skyddsbehov.

Tyvärr för de legitima flyktingarna så kommer en del av dessa att bidra till att skapa ett s.k. ”främlingsfientligt klimat” bland svenska befolkningen. Detta genom att de visar sig vara rent kriminella med knark, organiserade inbrott och grova våldsbrott på agendan, snarare än skyddsvärda flyktingar.  Självklart ska en rättsstat som Sverige ta itu med dessa kriminella och efter rättegång och avtjänat straff, gärna på så sätt att vi hyr platser för dem i deras hemlands fängelser, förvisa dem ur landet och förbjuda dem att återvända till Sverige.

Varje dygn på anstalt kostar det gemensamma över 2000 kr av våra skattepengar.  Så ett treårigt fängelsestraff kostar 2000 x 2/3 x 365= 487 000 kr dvs nästan en halv miljon kronor, utöver de kostander de åsamkar brottsoffer och rättsväsendet för att lagföra dem. Detta utifrån antagandet att de släpps fri efter 2/3 av strafftiden.

Tänk att istället kunna använda denna summa för att hjälpa igång en inkommande familj så att de blir en del av samhället!

Vad vi behöver är familjer som vill bli en del av vårt samhälle och bidra till vårt framtida välstånd, inte alla dessa ensamkommande män i 18-40 årsåldern som i många fall visat sig vara mycket svåra att inkorporera i samhället. Ge familjerna uppehålls- och arbetstillstånd utifrån en lägre grad av skyddsbehov och ge dem en chans att komma in i vårt samhälle istället för att förtvina på någon flyktingförläggning.