Kategoriarkiv: Byaliv i Vitå

Byagemenskap – ett åtagande för oss alla.

Alla markägare/medlemmar i Vitå Viltvårdsområde kallas, som jag nämnt i en tidigare blogg, till möte för att som en sista åtgärd i VVOt innan den likvideras, besluta om hur det överskott och övriga tillgångar som finns ska hanteras/fördelas. Förutom kassatillgångarna finns en 4-hjuling (ATV) som köpts in samt en slaktstuga som byggts med gemensamma och frivilliga krafter och som står på byagemensam mark.  Den majoritet av markägare som beslutade avskaffa VVOt och som utgör stiftarna i Vitå Jaktvårdsförening har uttalat en tydlig mening att man fortsättningsvis bör kunna dela användningen av denna slaktstuga med Vitå Jaktsällskap. Vad markägarna i den senare klubben tycker vet jag inte eftersom jag vare sig vet vilka som är stiftare för denna eller vad de kan tänkas tycka i frågan.

Jag önskar och hoppas att avslutningen av VVOt kan ske under ordnade och värdiga former samt att alla deltagare, oavsett de väljer att ingå i Vitå Jaktvårdsförening, Vitå Jaktsällskap eller fortsättningsvis stå utanför, såväl före som efter mötet kan ta varandra i hand och lova att verka för en god jakt, bra byaanda och respekt för varandra.

Jag vill lyfta fram några tankar och reflexioner som jag fått från de hittillsvarande månadernas jaktbråk.

Barn gör som bekant inte som man säger utan som man gör.

-Hur ska vi trovärdigt kunna förklara för våra barn att man löser tvister på ett bra sätt genom att tala med varandra, där man inte förutsätter att den andre/motparten ska bryta sitt ord eller agera illojalt efter en fattad överenskommelse? Detta mot bakgrunden av att man på det senaste ”informationsmötet” gång på gång lyfte fram att i och med VVOts avskaffande så finns ingen överklagningsrätt. I detta uttalande ligger, som jag ser det, ett misstroende mot att överenskommelser och regler inte kommer att respekteras och hanteras juste. Jag funderar då hur man löste regelbrott och försummelser före VVOts tillkomst?

Enligt en samstämmig kör av uttalanden så skedde älgjakten i Vitå ”tidigare” i god sämja. Nog bröts det mot regler även då, men som det sägs, man tog sitt straff och sedan var saken utagerad. Kan det vara så att de jägare som tillkommit under de senaste tio åren eller så, avspeglar ett annat synsätt på jaktbegreppet, där jakten för kött i frysen blivit viktigare än älgjakt i sämja och trivsam gemenskap? Det skulle då för mig kunna förklara varför man högröstat från ett fåtal jägares sida insisterat på att ALLA TILLDELADE ÄLGAR SKA SKJUTAS och att man överklagar påföljden av regelbrott som utdelats av VVOts styrelse till Länsstyrelsen hänvisande till teknikalitetsskäl.

Jag menar vidare att man alltid måste skilja på sak och person.

Byns invånare består till ca 2/3 av kvinnor och barn som vill umgås och barnen leka och utöva sina sporter tillsammans utan att behöva välja sida i en jaktkonflikt som de endast perifert berörs av.

Nog är det väl fan, på ren svenska sagt, om vi agerar så lågt att vi låter en jaktkonflikt smitta av sig på andra byagemensamma aktiviteter, att folk slutar heja på varandra, att man låter förstå att man kanske kommer att dra in sitt stöd till en idrottsförening för att någon tongivande i idrottsföreningen beslutat ansluta sig till ”den andra sidan” i jaktkonflikten  osv!

– Låt oss män visa oss vara vuxna karlar och bra förebilder för våra barn, respektera andras val och sätt att tänka och agera som sådana och inte som tjuriga, bortskämda barn.

För det är väl om de här ”pojkarna” som hela bråket gäller, eller…?

Januaribilder o tankar

 

 

Även för en frusen själ känns det att dagarna nu blir längre och det går ganska fort. Ännu sover äppleträdet (Transparente Blanche) som i höstas gav mig nästan 20 äpplen att smaska på.

 

 

 

 

 

 

 

Vintern har hittills inte varit speciellt kall utan snarare åt det varma hållet, vilket ger snön nästan tuggummiliknande egenskaper, där den spektakulära soluppgången färgar himlen varmt apelsinröd.

 

 

Arbetskamraten, en Volvo BM 2200 vilar ut efter senste snösvängen och har lite rimfrost i skägget. Men vad gör det, man behöver bara titta på en skidåkare som närmar sig mål för att förstå att starka typer får rimfrost på sitt väsen.

 

 

Mina hästar struntar i det mesta, så länge de har mat och vatten att tillgå. Ibland kan husse ge dem någon morot och något äpple, som en liten humörsuppiggare.

 

 

 

Så här i årets första mörka och skälvande månad skulle vi alla behöva en liten inombordsvärmare. Tack och lov, snart kommer vårsolen med takdropp och frusna näsor som vänder sig mot den härliga vårsolens värmande strålar. Suck.

ATV med bandsats – om att få leka och bli 15-åring igen

Provkörde idag en fyrhjuling med bandsats, en Honda 500, i Luleå.  För mig som kört snöskoter och har kvar en av de första som fanns på marknaden, en SkiDoo Bombardier 9,9 hk, så var det en kul upplevelse att köra 4-hjuling i snön. Lite fegt närmade jag mig första drivan bakom Delfinen hallen (Coop Arena) och tog ett djupt andetag och gasade på över plogkarmen ut i den lösa djupsnön. Någonstans tänkte jag att ”säljaren på Honda får väl hjälpa mig lös ifall jag fastnar”, men det gjorde jag inte. Maskinen sjönk ner ca 15-20 cm i lössnön men gled hur enkelt som helst fram över den snötäckta marken. Den känslan var fullt jämförbar med den man fick när jag 1965 första gångerna körde min SkiDoo. Med röda kinder och ett leende återlämnade jag maskinen till Honda-säljaren efter att ha gjort piruetter runt om i djupsnön och noterade med en suck att prislappen för en ny ATV med bandsats är ca 170.000 kr. Jag har sedan några år tillbaks en ATV (fyrhjuling), som jag använder för diverse arbetsändamål (kör ut material i hästhagarna osv). Problemet är att när snön blivit djupare än 25-30 cm så fungerar det inte med 4-hjulingen för dessa ändamål, alternativet är då snöskoter.

Men, med tanke på prislappen på en ny ATV med bandsats och vad jag skulle få lägga mellan vid inbyte av min, får man konstatera att om det blir någon affär i den här frågan, så får det bli på enbart bandsatsen som bara den kostar nästan 50.000 kr. Då slipper man å andra sidan köpa en ny eller bättre begagnad snöskoter som bara kan användas ca 2-3 månader/år och kostar ungefär samma pengar som en ny ATV med bandsats.

Hittade några klipp på youtube som visar hur bra den går i snö; http://www.youtube.com/watch?v=ce9ezQRUMvg&feature=related

 

Byn VITÅ – bjuder på ett förtrollande välkomnande

Har du tänkt på att vare sig man kommer från E4-hållet eller från Avafors-hållet, så välkomnas vi av en tavla av Vitås egen trollkonstnär, Lisa Andersson. Många byar har en välkommen-skylt av något slag, men jag vet ingen by i närområdet som har något lika fint och personligt välkomnande.

Hon arbetar för det mesta med att forma delmotiven på sina tavlor i näver, som hon omsorgsfullt nubbar upp på en träskiva och sedan bemålar. Hon jobbar även med traditionell olje-/akrylmålning. Hennes motiv är genomgående troll som ser ut som människor med svans eller är det kanske  troll med mänskliga utseenden?

Jag har frågat Lisa och fått besked att det är OK att publicera någon eller några bilder som hon gjort, på den här sidan. Själv är jag glad ägare till några stycken Lisa Andersson-trolltavlor.

Så håll till godo med tre tavlor av Lisa Andersson, Vitå;

Prinsessa med groda

Konstnär: Lisa Andersson, Vitå (Prinsessa med Grodprinsen)

 

Förlaga till Välkommenskylt VITÅ

Konstnär: Lisa Andersson, Vitå (Förlaga till Välkomstskylt Vitå by)

Prinsessan o Trollet

Konstnär: Lisa Andersson, Vitå (Prinsessan och Trollet)

En liten slutfundering; -Det bor nog ett litet troll i var och en av oss kantänka.

Postutdelning och fasta telefoner – en utdöende företeelse?!

Förr, på den gamla goda tiden, för något enstaka år sedan kunde man få post och brev i lådan före lunch varje veckodag. Idag förefaller utdelningen ske med häst och vagn (som på den gamla dåliga tiden) och när man kommer hem efter arbete i stan vid 17-18 tiden på förkvällen kan man i bästa fall hitta de sedvanliga fönsterkuverten tillsammans med gårdagens DN i lådan. Spontant funderar jag på om man inte borde byta namn till ”Kvällsposten” med tanke på tiden för service.

Kommer ni förresten ihåg, med undantag för julkorten, när ni senast fick ett handskrivet brev från någon vän/käraste? Numera kollar man mailet snarare än tar på sig kängorna och knatar ut till postlådan. Frågan är snarast när, snarare än om,  vi får besked om att man kommer sluta dela ut post i postlådorna. Med det växande antalet datorer i varje hem så har behovet av kommunikation skiftat fokus.