Kategoriarkiv: Sagor för stora och små

Filosofi, Etik och Samhälle, Sagor för stora och små

Prinsessor och prinsar på ärten

Om man saknar uppslag att göra inlägg om så ska man läsa en sida som drivs av ett litet jaktsällskap. Där står det mesta att läsa och innehållet påminner i de allra flesta fall om de bruna bollar som jag mockar upp efter mina hästar dagligen. Således, van som jag är att gräva i skit så ska ni få en liten provkarta på innehållet i denna s.k. hemsida, rättare vore att kalla den för vad den är ”ett elektroniskt klotterplank där obscena gester inte saknas”. Vad som dock saknas är en ansvarig utgivare – men vem fan vill ståta med sitt namn som ansvarig för all denna skit och lögnaktigheter, som där förekommer?

På senare tid har där förekommit ett tjogtal inlägg eftersom undertecknad på min blogg skrev om hur de föranstaltat om upplogning av en väg som inte är deras. För att dölja sina egenmäktiga handlingar hade de skyldiga börjat ploga ca 200 meter in från den allmänna vägen. Istället för att anklaga och sakföra den skyldige inom de egna leden så försöker hela gänget, ledd av jaktledaren, peka finger på alla andra och allt annat.

Vid några tillfällen har jag under kommentarsfältet på deras klotterplank dristat mig att svara och besvara påhopp som där förekommer under anonymitetens hägn. I två av de fyra eller fem inlägg jag gjort så har dessa inte ansetts  intressanta nog att publiceras av deras s.k. IT-råd. I åtminstone två fall har mina signerade inlägg plockats bort kort efter det att de publicerats och i ett fall återkom det efter det att jag påpekat tingens ordning i ett inlägg på min sida.

I min senaste kommentar, när det varit extra många  osakliga utfall mot det jag skrev , så svarade jag och skrev ungefär som så att ” de reaktioner som alla dessa anonyma kommentatorer/familjen Wirén’are och andra påhittade personligheter gör ”, påminner om den reaktion man får om man med en pinne rör om i en myrstack – mycket myrpiss och ilsket surr”. Denna av mig likaledes undertecknade kommentaren fann uppenbarligen inte nåd hos ”IT-rådet” på deras hemsida.

När jag läser inläggen på deras (VJS.nu) sida går mina associationer alltid till en dåligt fungerande dagisgrupp – alla skriker i munnen på varandra, när man frågar vem som hittat på det senaste ofoget pekar alla på varandra eller andra (oklart vilka) som skyldiga. Vi som är vuxna får väl inte döma dessa omogna personer i vardande alltför hårt, för de har fortfarande sin infantilitet att kämpa mot.

 

Nu har de av mig fått de fem minuter av uppmärksamhet eller ”five minutes of fame” som Andy Warhol menade att var människa kan/ska få. I dagens mediautbud så har inflationen reducerat dessa fem minuter till en minut, så därmed har jag gett dem långt mer uppmärksamhet än de förtjänar.

Byaliv i Vitå, Filosofi, Etik och Samhälle, Sagor för stora och små

Om att våga stå för det man anser – med namn och allt

På ett litet jaktsällskaps hemsida ”rasar”, för att uttrycka sig journalistiskt, åter igen sympatisörer och medlemmar mot den stora jaktvårdsföreningen i vår lilla by. Snart sagt bakom varje buske anar de en fiende eller motståndare. Någonstans kan jag känna en sorgsenhet över att människor förminskar sig själva så till den milda grad att de inte förmår sätta ut sitt riktiga namn för de åsikter och påståenden de torgför, men inte står för.

På samma sätt som ett klassiskt verk är uppbyggt med en ouvertyr följt av flera satser, så börjar varje smutskastning på det lilla lagets hemsida med en ouvertyr (inledning) ägnat att legitimera den fortsatta sagoberättelsen. Sedan i 1:a akten kommer kören in och sjunger falskt. Dirigenten, en liten glasögonprydd jeppe, liksom producenten kan bara anas bakom kulisserna. Sedan stämmer alla musikanterna in på Dirigentens order – och spelar likaledes falskt.

Ni vet hur det är när den lille pojken eller lilla flickan ska lära sig spela på exempelvis fiol, det låter gnisslande illa – öronens lidande. Som någorlunda tonsäker och musikälskande skulle man nog protestera om ett antal ”vuxna” musikanter ställer sig upp och spelar falskt som bara fan på en scen för att alla ska få se och höra. Bara en mamma eller likasinnad kan njuta av sådant hantverk. Om de bara kunde öva sig i samkväm och låta alla andra slippa höra på deras trestämmiga falsksång.

Tacka vet jag Näktergalens sång eller älgtjurens lockrop – inget falskt där inte.

Filosofi, Etik och Samhälle, Sagor för stora och små

Dagens Limerick – nr 1

Om man är uppfylld av något eller vill kommentera något i dagens mediatäta värld så skriver många ett inlägg på twitter. Där begränsas inläggets längd till 140 tecken. Ett sätt att komprimera inlägget (förhoppningsvis) till det bättre.

I forna tider (och alltjämt förekommande i mindre sällskap) fanns det ”Limerickar”, som ett förebud till twitter och dessa ”verbala” inlägg var rimmade enligt ett bestämt system. Limerick är en särskild form av skämtvers som uppkallats efter staden Limerick på Irland. En limerick ska ha fem rader och rimschemat A A B B A. Det innebär att på första raden presenteras en plats, vanligtvis slutar raden med detta geografiska namn. Innehållet bör vara ekivokt (fräckt) eller innehålla en oväntad knorr.

Antalet stavelser är inte givet, men den första, andra och femte raden har vanligen åtta, medan den tredje och fjärde har fem eller sex stavelser. Slutord på raderna 1, 2 och 5 ska rimma på varandra liksom raderna 3 och 4 slutändelse rimmar på varandra.

Med ojämna intervall avser jag skriva nya limerickar om sådant som jag finner tänkvärt. För att ge er en bra introduktion så återger jag komikerparet Hasse&Tages limerick, som gick sålunda;

Det bodde en kvinna i Gränna.
som sin stjärtmuskel så kunde spänna
att hon i detta hål
kunde strypa en ål
och till och med vässa en penna!

Mitt eget bidrag idag får bli följande;

Några polare i en by nära Luleå
tyckte livet var trist, inge kul så
ordna fest med bäverhojt
dan därpå var livet lojt
lilla frugan kände lukten och sa hu då.

Sagor för stora och små

Storleken har betydelse

Det var en gång en flock med elefanter som sökte sin föda på savannen. Varje kväll gick de ner till vattenhålet längsmed en uråldrig stig som hade anlagts av elefanter i tidens begynnelse.

En kväll när de som vanligt var på väg till vattenhålet noterade de att en liten myrstack höll på att byggas på stigen. Den gamla elefant som gick först blåste då med snabeln undan alla stickor o strån samt alla myror från stigen, detta i syfte att inte oavsiktligt råka trampa på någon myra.

Historien upprepade sig de närmaste dagarna, vilket ledde till att ledarelefanten, som alltid är en hona,  böjde sig ner och frågade myrorna varför de byggde bo på elefanternas gångväg.

Myrkungen, en liten satt myrperson med glasögon skrek då att de minsann hade rätt att bygga sitt bo på marken var de ville. Jamen, sa elefanten ni håller ju på med att bygga på vår stig till vattenhålet en väg som vi har anlagt och ägt sedan många generationer tillbaks.

Kan så vara skrek myrkungen, men vi är så många fler än ni är så därför så gäller demokrati och i dess namn så bestämmer vi över stigen. Jajamen, skrek alla eller nästan alla myror i myrsällskapet, som deras klan hette.

Elefanterna, som var fredliga djur bestämde då att de skulle göra en liten krök runt myrstacken så att man skulle kunna leva tillsammans i fred. Så de följande dagarna trampade de upp en liten stig i en krök runt myrornas stack.

En dag, en måndag tror jag det var, så hade myrorna börjat bygga en utökad del av myrstacken så att den gick in och täckte den krök som elefanterna trampat upp.

När så elefanterna frågade vad myrorna menade med detta, de hade ju kommit överens om att alla skulle få plats och dessutom tagit sin vattenpromenad i en krök runt myrorna för att inte skapa bråk. Den lille kungen för myrsällskapet steg då fram och sade frankt att de minsann hade rätt att bygga var de ville och dessutom var de fler än elefanterna.

Ledarelefanten som var en gammal klok elefant kallade då samman alla elefanter som nyttjade stigen till ett rådslag. -Vad ska vi göra? -Som jag ser det så kommer myrkungen med sina andra sällskapare hela tiden att utöka sina krav och så länge vi retirerar för deras krav och beteenden så ser de detta som att vi är svaga och att de har rätt. -Dessutom hörde jag av ett lejon att flera hyenor springer runt på hela savannen och påstår att myrkungen sagt att de minsann hade mer rätt till stigen än elefanterna. Hyenorna säger dessutom att om alla de andra djuren som använder stigen inte stöttar elefanterna, så kommer elefanterna få lov att sluta använda stigen.

Elefanterna förstod nu att de inte hade något annat val än att klargöra för den lille myrkungen och hans gelikar vad som gäller.

Dagen därpå när elefanterna gick stigen ner mot  vattenhålet och kom fram till myrboet så tog ledarelefanten till orda. -I kraft av vårt ägande av den här stigen kräver vi att ni flyttar ert bo till annan plats eller så gör vi det.

Högröd i ansiktet av ilska steg den lille myrkungen upp på en liten hög, hans ilska var så stor att glasögonen hade immat igen och myrorna hörde hur han skrek att här ska fan inte några myror rätta sig efter några elefanter utan det var de, elefanterna, som skulle rätta in sig i ledet.

Med en suck vred ledarelefanten på sig och några steg från stigen lade hon en hög med elefantbajs, färskt rykande. Sedan tittade hon på den lille myrkungen med sina visa ögon och blåste sedan hela högen av skrikande myror så de hamnade i skithögen.

-Nu hamnade ni rätt, sa hon och sedan vandrade de ner till vattenhålet längs sin gamla stig.

-Dagen därpå när elefanterna återigen var på väg ner till vattenhålet efter stigen, hade myrkungen mobiliserat sina kumpaner och de låg i bakhåll för att attackera elefanterna.

På en given signal kastade sig alla myrorna över elefanterna och försökte bita och pissa på elefanterna. Ledarelefanten som inte märkt attacken, men tyckte det killade i örat skakade då på sig ungefär som en hund som badat. Då flög alla myror utom en av henne, ner till marken. Vi kan kalla denne myra som hängde i elefantens hakskägg för Fredrik. Myrkungen skrek då i desperation -Fredrik stryp den djävulen för fan!!

Där slutar sagan.

Sens moralen är: Som ni alla vet så förmår inte en liten myra, inte ens en gallskrikande satt liten myrkung med glasögon, eller en hel myrstack, övervinna en elefant eller ännu mindre en flock med elefanter. När det dessutom handlar om en hel elefanthjord som bestämt sig att inte låta någon trampa på deras uråldriga rättigheter, så blir det så. Djungelns alla andra djur vet vad som är sant och att det blir så. Hyenorna dessa kadaverätare utan heder, drog vidare till nästa konflikt i hopp om att få vara med och kalasa på någon annan svagare stackare. Elefanterna tyckte att det fanns anledning till att ha en fest och så blev det, man festade i dagarna tre. Även myrkolonin drog vidare och det var inte någon som sörjde detta.
SLUT

Byaliv i Vitå, Filosofi, Etik och Samhälle, Sagor för stora och små

Djurfarmen – en ögonblicksbild ur livet

Jag har 9 hönor och 5 tuppar. Ja, det bara blev så när vi köpte kycklingar. Det gick inte att könsbestämma kycklingarna – i alla fall kunde inte vi göra det. Hittills har det inte varit något problem med detta. Ordning och reda har rått tack vare att den gamle tuppen ställt det så och ungtupparna har skött sig någorlunda.

Den gamle tuppen, en röd och brun gentleman, är inte som tuppen i Cornelis Vreesvijks visa om hönan Agda, ding och utan sting, utan snäll och omsorgstagande vad gäller hönorna och alla andra djur på gården. Han ställer sig och kuttrar uppmanande till hönorna att komma när vi slänger ut diverse godsaker genom fönstret. Sedan väntar han till sist med att själv äta.

Så har vi de fyras gäng, eller sällskapet som vi kallar dem, de fyra ungtupparna. De skriker skränar och slåss sinsemellan och är först framme vid ”smörgåsbordet” när de får chansen. Fram till nu har den gamle hållit dem stången och i god räfst. Men, häromdagen såg jag hur den största gaphalsen tillsammans med en av de andra hang around’arna gav sig på honom och jagade undan honom. Sedan de gjort detta körde de iväg hönsen från mitt matställe och ställde sig och galade högt och ljudligt (undrar om de inte ropade ”öppenhet” och ”demokrati” – fast på tuppiska).

Alltnog, när jag som vanligt skulle kika in i hönshuset på kvällskvisten för att se om några ägg fanns att hämta blev jag till min stora förvåning plötsligt attackerad av gaphalsen från sällskapet. Det fick gå några dagar för att jag skulle se om det var bara en tillfällighet med attacken, men det utvecklade sig alltmer i oönskad riktning och hot och attacker så snart vi möttes. Framför familjens jakthund, en stående fågelhund ställde han sig dessutom utmanande och muckade. Som tur var, eller oturligt nog – beroende på hur man ser det, så lät sig inte hunden provoceras.

Mina små barnbarn är i ankommande och risk finns att elaktuppen skulle anfalla någon av småbarnen. Detta faktum liksom den atmosfär av illvilja allmänt dåliga stämning som tuppfan spred, gjorde att det kändes som om måttet var rågat för mig. Ett yxhugg senare så var gaphalsens tid som terrorist över.

Lugnet har nu lägrat sig, åtminstone tillfälligt och delvis. Oroande tecken finns för en av de andra tupparna i sällskapet har jag sett burrar upp sig och utmanar den gamle. Eftersom jag tycker att man ska premiera det goda ledarskapet, så riskerar också den nye agitatorn och bråkstaken sin nacke om han fortsätter på inslaget spår.

Mitt i allt detta kom jag att tänka på George Orwells ”Animal Farm” (Djurfarmen) där djuren förenar sig mot en diktator/bonden, därtill eggade av gårdens grisar.  Men kort tid efter det att de tagit över farmen formerar grisarna en härskarklan över de andra djuren och livet blir värre än det varit när bonden fanns. Så då tvingas djuren att återigen göra uppror, nu mot grisklanen.  Man frågar sig osökt och retoriskt om det var för att ersätta en diktator med annan härskarklan, som de andra djuren revolterade mot bonden?

Men sånt händer väl bara i sagorna, eller….?