Byagemenskap – ett åtagande för oss alla.

Alla markägare/medlemmar i Vitå Viltvårdsområde kallas, som jag nämnt i en tidigare blogg, till möte för att som en sista åtgärd i VVOt innan den likvideras, besluta om hur det överskott och övriga tillgångar som finns ska hanteras/fördelas. Förutom kassatillgångarna finns en 4-hjuling (ATV) som köpts in samt en slaktstuga som byggts med gemensamma och frivilliga krafter och som står på byagemensam mark.  Den majoritet av markägare som beslutade avskaffa VVOt och som utgör stiftarna i Vitå Jaktvårdsförening har uttalat en tydlig mening att man fortsättningsvis bör kunna dela användningen av denna slaktstuga med Vitå Jaktsällskap. Vad markägarna i den senare klubben tycker vet jag inte eftersom jag vare sig vet vilka som är stiftare för denna eller vad de kan tänkas tycka i frågan.

Jag önskar och hoppas att avslutningen av VVOt kan ske under ordnade och värdiga former samt att alla deltagare, oavsett de väljer att ingå i Vitå Jaktvårdsförening, Vitå Jaktsällskap eller fortsättningsvis stå utanför, såväl före som efter mötet kan ta varandra i hand och lova att verka för en god jakt, bra byaanda och respekt för varandra.

Jag vill lyfta fram några tankar och reflexioner som jag fått från de hittillsvarande månadernas jaktbråk.

Barn gör som bekant inte som man säger utan som man gör.

-Hur ska vi trovärdigt kunna förklara för våra barn att man löser tvister på ett bra sätt genom att tala med varandra, där man inte förutsätter att den andre/motparten ska bryta sitt ord eller agera illojalt efter en fattad överenskommelse? Detta mot bakgrunden av att man på det senaste ”informationsmötet” gång på gång lyfte fram att i och med VVOts avskaffande så finns ingen överklagningsrätt. I detta uttalande ligger, som jag ser det, ett misstroende mot att överenskommelser och regler inte kommer att respekteras och hanteras juste. Jag funderar då hur man löste regelbrott och försummelser före VVOts tillkomst?

Enligt en samstämmig kör av uttalanden så skedde älgjakten i Vitå ”tidigare” i god sämja. Nog bröts det mot regler även då, men som det sägs, man tog sitt straff och sedan var saken utagerad. Kan det vara så att de jägare som tillkommit under de senaste tio åren eller så, avspeglar ett annat synsätt på jaktbegreppet, där jakten för kött i frysen blivit viktigare än älgjakt i sämja och trivsam gemenskap? Det skulle då för mig kunna förklara varför man högröstat från ett fåtal jägares sida insisterat på att ALLA TILLDELADE ÄLGAR SKA SKJUTAS och att man överklagar påföljden av regelbrott som utdelats av VVOts styrelse till Länsstyrelsen hänvisande till teknikalitetsskäl.

Jag menar vidare att man alltid måste skilja på sak och person.

Byns invånare består till ca 2/3 av kvinnor och barn som vill umgås och barnen leka och utöva sina sporter tillsammans utan att behöva välja sida i en jaktkonflikt som de endast perifert berörs av.

Nog är det väl fan, på ren svenska sagt, om vi agerar så lågt att vi låter en jaktkonflikt smitta av sig på andra byagemensamma aktiviteter, att folk slutar heja på varandra, att man låter förstå att man kanske kommer att dra in sitt stöd till en idrottsförening för att någon tongivande i idrottsföreningen beslutat ansluta sig till ”den andra sidan” i jaktkonflikten  osv!

– Låt oss män visa oss vara vuxna karlar och bra förebilder för våra barn, respektera andras val och sätt att tänka och agera som sådana och inte som tjuriga, bortskämda barn.

För det är väl om de här ”pojkarna” som hela bråket gäller, eller…?

Januaribilder o tankar

 

 

Även för en frusen själ känns det att dagarna nu blir längre och det går ganska fort. Ännu sover äppleträdet (Transparente Blanche) som i höstas gav mig nästan 20 äpplen att smaska på.

 

 

 

 

 

 

 

Vintern har hittills inte varit speciellt kall utan snarare åt det varma hållet, vilket ger snön nästan tuggummiliknande egenskaper, där den spektakulära soluppgången färgar himlen varmt apelsinröd.

 

 

Arbetskamraten, en Volvo BM 2200 vilar ut efter senste snösvängen och har lite rimfrost i skägget. Men vad gör det, man behöver bara titta på en skidåkare som närmar sig mål för att förstå att starka typer får rimfrost på sitt väsen.

 

 

Mina hästar struntar i det mesta, så länge de har mat och vatten att tillgå. Ibland kan husse ge dem någon morot och något äpple, som en liten humörsuppiggare.

 

 

 

Så här i årets första mörka och skälvande månad skulle vi alla behöva en liten inombordsvärmare. Tack och lov, snart kommer vårsolen med takdropp och frusna näsor som vänder sig mot den härliga vårsolens värmande strålar. Suck.

ATV med bandsats – om att få leka och bli 15-åring igen

Provkörde idag en fyrhjuling med bandsats, en Honda 500, i Luleå.  För mig som kört snöskoter och har kvar en av de första som fanns på marknaden, en SkiDoo Bombardier 9,9 hk, så var det en kul upplevelse att köra 4-hjuling i snön. Lite fegt närmade jag mig första drivan bakom Delfinen hallen (Coop Arena) och tog ett djupt andetag och gasade på över plogkarmen ut i den lösa djupsnön. Någonstans tänkte jag att ”säljaren på Honda får väl hjälpa mig lös ifall jag fastnar”, men det gjorde jag inte. Maskinen sjönk ner ca 15-20 cm i lössnön men gled hur enkelt som helst fram över den snötäckta marken. Den känslan var fullt jämförbar med den man fick när jag 1965 första gångerna körde min SkiDoo. Med röda kinder och ett leende återlämnade jag maskinen till Honda-säljaren efter att ha gjort piruetter runt om i djupsnön och noterade med en suck att prislappen för en ny ATV med bandsats är ca 170.000 kr. Jag har sedan några år tillbaks en ATV (fyrhjuling), som jag använder för diverse arbetsändamål (kör ut material i hästhagarna osv). Problemet är att när snön blivit djupare än 25-30 cm så fungerar det inte med 4-hjulingen för dessa ändamål, alternativet är då snöskoter.

Men, med tanke på prislappen på en ny ATV med bandsats och vad jag skulle få lägga mellan vid inbyte av min, får man konstatera att om det blir någon affär i den här frågan, så får det bli på enbart bandsatsen som bara den kostar nästan 50.000 kr. Då slipper man å andra sidan köpa en ny eller bättre begagnad snöskoter som bara kan användas ca 2-3 månader/år och kostar ungefär samma pengar som en ny ATV med bandsats.

Hittade några klipp på youtube som visar hur bra den går i snö; http://www.youtube.com/watch?v=ce9ezQRUMvg&feature=related

 

Informationsmöte i Vitå Jaktvårdsförening

Igår kväll hade Vitå-borna inbjudits till en informations- och frågestund av Vitå Jaktvårdsförening och som moderator agerade byaålderman Arne Andersson.

Cirka 40-50 personer hade mött upp, mestadels markägare, arrendatorer och jägare men även någon enstaka ickejagande Vitåbo.

Uno J inledde med en information om förutsättningarna för den nya föreningen samt även orsak och bevekelsegrunder till markägarnas beslut att agera och upplösa Viltvårdsområdet, VVOt. Därefter tog frågestunden vid och Arne Andersson uppmanade alla att försöka ”tänka framåt” och med ansvar om allas väl. Han pekade på att konflikten annars kan sprida sig och leda till andra delar av byalivet utanför jakten. Det framfördes också från en kvinnlig deltagare att byns kvinnor och barn, där de flesta inte är jägare eller inblandade i konflikten, alltmer riskerar dras in i denna till stor skada för alla. Mycket förståndiga och tänkvärda argument, världen och vår by består ju till lika delar av kvinnor och barn som inte är betjänta eller intresserade av ”de stora tjurarnas kamp mot varandra” utan vill leva i harmoni och gemenskap i byn.

Trots dessa vädjanden började diskussionen med att tidigare argument om upplevda felaktigheter, avsiktliga och oavsiktliga, som hade begåtts från olika håll ventilerades ytterligare ett antal gånger. Från grupperingen kring jaktsällskapet under bildning framfördes gång på gång den rättslöshet man menade blir följden om VVOt läggs ner och ersätts av en jaktvårdsförening, i och med att överklagningsrätten försvinner.

Efter ca 1½ timmes debatt satte Arne streck för debatten och uppmanade oss alla att försöka tänka framåt och lägga fram förslag på hur man skulle kunna återskapa förtroende, samarbete och gemensam jaktglädje. Några egentliga konstruktiva förslag framkom inte, utan man menade från ”sällskapets” sida att den enda lösningen var en återgång till ett VVO, något som  såväl Arne Andersson som representanter från Jaktvårdsföreningen bedömde som ett orealistiskt alternativ. Ungefär där slutade mötet. I mindre grupper samtalade man en stund efter mötet innan var och en styrde kosan mot hemmet.

Spontant kan jag dock tycka att öppningar, om än små, finns för att skapa den efterfrågade gemensamhetsjakten. Troligtvis måste VVOt först även formellt avvecklas och detta kan tidigast ske efter att VVOts extrastämma för fördelning av tillgångar genomförts och redovisats för Länsstyrelsen. När sedan ”fait accomplis” råder dvs inget VVO finns att hänvisa till återstår för ej anslutna markägare egentligen tre möjligheter:

1) Ansluta sina marker till Vitå Jaktvårdsförening,VJVF, och alla kan jaga på i huvudsak samma villkor som i det forna VVOt.

2) Avstå från att ansluta sina marker och ev. söka älglicens på den egna marken eller avstå från jakten

3) Tillsammans med de övriga icke anslutna markägarna ansöka om licenser och jaga på den mark som ”Sällskapet” uppbådat.

Alternativet 1) innebär att man stärker licensansökan, och rimligtvis kan få en större tilldelning av älg än om två separata föreningar söker licenser medan alternativen 2) och 3) försämrar möjligheten till en adekvat tilldelning. Dessutom får man alla de problem som uppstår med att färdas över ”det andra gängets” marker i samband med jakten.

Som jag nämnde som ett möjligt delförslag för de som känner sig otrygga i förhållande till VJVF, så kan de jägare som så vill skapa en ”intressegrupp” inom föreningen och på sedvanligt demokratiskt sätt arbeta för att VJVF blir en ännu bättre förening för alla jägare. Jag kan inte tänka mig att man som icke-markägare inte skulle ha yttrandereätt i frågor som rör jakten inom VJVF,  även om man de facto saknar formell besluts-/rösträtt.

Om man ska försöka sig på ett slutreflexion efter gårdagens möte så skulle det väl kunna bli att Vitås befolkning inte består av ett gäng dumskallar men att byn har fått sig till del mer än behövligt av tjurskallar.

Mitt förslag är att lägga allt, såväl principiellt som personligt, groll (som uppenbarligen i en del fall funnits under mycket lång tid) åt sidan och verka för att dagens jägare kan lämna över till de kommande släktena i Vitå en väl fungerande och i bästa mening trivsam jaktorganisation.