Vi lider just nu under detta Covid-19 virusets pågående pandemiska härjningar, dagligen kallad ”Coronan”. Vi är många som önskar att den värsta krisen snart ska vara över, att livet ska återgå till som det var innan Coronakrisen slog till.

Svenska epidemiologer varnar och understryker att det inte kommer bli så.

För att skaffa mig mer kunskap om detta tog jag mig före att läsa vad en amerikansk auktoritet, tillika svenskättling, Dr Michael Osterholm  vid ”University of Minnesota’s Center for Infectious Disease Research and Policy” har att säga om dagens situation i USA.  Osterholm har allt sedan 2005 varnat för att vi måste rusta oss för att kunna möta och mota en virusbaserad pandemi som han förutsåg skulle komma. Han förnyade sin varning 2017 men hans varningar klingade för döva öron, hamnade på hälleberget, världen var ju mera intresserad av att följa och kommentera hur aktiekurserna bara steg och steg!

Nu har han gjort en bedömning  av den amerikanska situationen och vad vi/amerikanska folket kommer att få räkna med, han säger såhär i en CNN-intervju;

There are 320 million people in the United States. If half of them get infected in the next 6 to 18 months, that’s 160 million people. The 50% rate of infection over the course of the pandemic is at the low end of my colleagues’ consensus on what we can expect to see given the infectiousness of this virus.

Based on what we know from Asia, from the European Union and from the United States, about 80% of these cases will have asymptomatic, mild or moderate illness but won’t need professional medical care. About 20% of infected people will seek medical care. That’s 32 million people.

Of those, about half will be hospitalized. That’s 16 million people. Of those who are hospitalized, about half will actually require some form of critical care. That’s 8 million people. About 0.5 to 1% of the total number of 160 million infected people will die. So you have the possibility of at least 800,000 deaths in the US over the next 18 months. This is the number of deaths I’m expecting.

I Sverige är vi tillsammans ca 10,3 miljoner invånare. Så under de närmast kommande 6-18 månaderna och där 50% av den svenska befolkningen smittats så kommer, om man använder samma beräkningsgrund på Sverige, vi att under de närmaste 18 månaderna få se att 500.000 personer kommer behöva intensivvård och av de som smittats så kommer 25.000-50.000 personer att dö av sjukdomen.

Detta är den verklighet som vi kan se framför oss, och sluta att tala om ”social distansering” vi behöver byta detta förskräckliga uttryck mot det betydligt rimligare ”fysisk distansering, mänsklig närhet”.

Källa: https://edition.cnn.com/2020/04/21/opinions/bergen-osterholm-interview-two-opinion/index.html

Vi svenskar skryter med, eller åtminstone hävdar vi inför andra, vår självbild om ett land befolkat av toleranta och fritt debatterande debattörer. Men, så känns inte som det, numera, är fallet. Jag saxar ur en artikel i Göteborgsposten av Alice Teodorescu där hon skriver följande;

Men mångfald handlar i dessa sammanhang sällan om sådant som spelar roll för utfallet – alltså åsikter, perspektiv, tankar och värderingar – utan alltför ofta om irrelevanta och opåverkbara faktorer som en människas kön, etnicitet eller sexuella läggning.

Men en förutsättning för att det ska finnas någon mångfald, alltså grunden för att alls kunna ”gilla olika”, är naturligtvis dels att alla inte tycker likadant, dels att alla vågar uttrycka vad de egentligen tycker. Bara så uppstår reell mångfald, bara då uppstår behov av tolerans.

Tankegången går igen på flera områden: I den svenska skolan ska eleverna tränas i förmågan att tänka kritiskt. Det är sannerligen en väsentlig förmåga som förutsätter en stor dos faktisk ämneskunskap. Men inte bara. I ett land som Sverige, där samförståndsidealet utgör hjärtat i den svenska modellen, räcker det inte att kunna tänka kritiskt och självständigt, eller ens att tänka rätt, om man inte också är bekväm med att vara obekväm.

För några år sedan beskrev Mats Alvesson, professor i organisationsforskning, fenomenet ”Funktionell dumhet” (SvD 7/7-2018). Enligt Alvesson är en svag förmåga till reflektion och kritiskt tänkande den kanske viktigaste formeln för karriär i arbetslivet. ”Man är anpasslig och lydig. Man håller sig inom etablerade tankeboxar och agerar med väl utvecklat tunnelseende kompetent inom ramen för dessa. Man krånglar inte till det för sig själv eller omgivningen genom att ifrågasätta konventioner, önsketänkande eller tomma floskler. /…/ Man är pålitlig och kompetent – och uppskattas av omgivningen.”

I skrivande stund vet ingen, varken anhängare eller kritiker, hur det kommer att gå med den svenska smittbekämpningen. Men en sak borde ena falangerna: vägen mot den oundvikliga flockimmuniteten bör inte gå via en oreflekterande flockmentalitet. Det är totalitärt och djupt kontraproduktivt.

Människors ifrågasättande, diskuterande och analyserande, alltså resultatet av det kritiska tänkandet, kan därför aldrig vara ett problem i ett fritt samhälle. Tvärtom utgör just dessa komponenter själva fundamentet i en demokrati. Även om de skapar dålig stämningen – eller kanske just för att de skapar dålig stämning.

Intressanta tankar och iakttagelser. En annan man, en satiriker som heter Lindström har snart sagt dagliga strippar där han fångar den aktuella situationen i Sverige och världen. Hans teckningar är både burleska och elakt kritiska, på gränsen till absurd ibland, men ofta precis på pricken.

 

Så här i Corona-tider upplever man ett underförstått concensus om att man inte ska kritisera Regering eller myndigheter och deras sätt att hantera den verklighet vi lever i. Den som framför kritik eller följdfrågor på de dagliga ”informationsstunderna” som Regeringsmedlemmar och myndighetspersoner håller, den personen blir sedd som en illvillig person trots att personen ifråga egentligen bara gör sitt jobb som reporter nämligen att kritiskt granska makten. En besvärande tystnad breder ut sig bland övriga i journalistflocken och det mumlas om ”vem är det där som ställer så otrevliga frågor?”.

Själv hävdar jag att det som verkligen manifesterar ett demokratiskt samhälle är att det både finns människor som tycker olika OCH har möjlighet att hävda denna rätt utan att stigmatiseras eller dum/rasistförklaras. 

Jag läste häromdagen ett sådant inlägg som jag efter genomläsning bedömer som såväl trovärdigt som varande en aktuell skildring av vissa delar av Sverige och dito delar av ”dagens svenska samhälle”.

Jag saxar personens inlägg, han heter Jack Nilsson och är från Helsingborg. Såhär skriver han;

Helsingborg, en tidigare vacker och välkänd stad som på senare år har blivit ett ghetto. När jag bodde på landet och hemma hos mina föräldrar så tog jag bussen in varje helg, dels för att vara ute på stan (och på krogen) men också för att bara hänga där då det var en mysig sommarstad – nära till hav, till Danmark och till fina tjejer. Jag kunde gå ute ensam på nätterna, full som nykter i vad som idag är mångkulturens högkvarter, GA torg. 2014 jobbade jag dessutom på tågen och gick av 05 varje morgon – där fanns inte ett endaste gäng på knutpunkten under nätterna. Idag kryllar det av gäng, narkotikaförsäljning, rånare, våldtäktsmän, bilar med tonade rutor som kör runt och patrullerar samt stirrar surt på befolkningen, bomber, skottlossningar och allt annat än det svenska språket. När du är här så känner du dig som utomlands. Jag har bott här de sista fem åren och det kulminerade samma år jag flyttade in (i slutet på 2015/början på 2016). Jag har fått det att fungera med gängen och med de som bor här men har fått min beskära del av vansinnet – bland annat fått ge några på käften som försökt råna mig, stoppat våldtäktsförsök samt duckat för bomber för det har smällt ordentligt här.

Idag var det återigen dags för Helsingborg att få känna på ytterligare en bilbomb – denna gången i det trygga Laröd. De fick in larmet vid 02.30 där en bil stod i lågor och var totaldemolerad efter en detonation.

Det var bara några veckor sedan vi hade en annan bilbomb som var så kraftig att bilen flög upp i luften och motorhuven låg cirka 30 meter längre bort. En 15 årig tjej gick förbi när det smällde och skadades.

Nu har Helsingborgs undre värld steppat upp och vi har fått vägpirater där man under pistolhot tvingar ut människor ur sina bilar och kör iväg. Vi hade tre bilrån förra helgen – även ett fall där de väntade hemma hos offret och när han kom in på sin uppfart så kom de ur buskarna och knyckte bilen.

Polisen har i skrivande stund drönare runt om i stan som håller koll då befolkningen (och även poliser) blir attackerade. Vi har haft massor av raketattacker där man medvetet (inne på knutpunkten) riktat kraftiga raketer och fyrverkeripjäser mot ansiktet på folk. Det har brunnit ofantligt många bilar. Polisen gick för ett tag sedan ut med att man upptäckt bombfabriker i stan där dessa bomber varit så kraftiga att de kunde blåst ut hela lägenheter – polisen sa dessutom att det detonerat bomber varje vecka sedan September förra året. För tre månader sedan fick 18 lägenheter evakueras då man upptäckte 1,2 kilo militärt sprängdeg utanför en nattklubb – även fyra villor i det trygga Ramlösa sprängdes i bitar. Vi hade även drive-by´s här där man på mopeder öppnade eld mot folk som satt på uteserveringar. Polisen berättade dessutom att man kan hitta pistoler och ammunition på bakgårdar (bland annat på en bakgård bredvid vår högstadieskola)

För ett tag sedan sprängde man gymmet här nere, man sprängde dessutom socialförvaltningen här i stan, man har sprängt ofantligt många lägenheter och villor och nu har man gått över till bilar. Förra året hade vi nio rån inom loppet av fyra timmar och dessa rån har inte upphört. Våldtäkterna har heller inte upphört och våra kvinnor är väldigt otrygga här.

Jag såg tre blodpölar under min promenad förra veckan och de som bor här känner sig inte alls trygga.

Det har inte alltid varit såhär, trots att så många fortfarande blånekar och hittar på alla ursäkter för att slippa peka på det uppenbara – den kravlösa och slappa migrationspolitiken som våra politiker kör med och som fullständigt raserar det här landet och allt som tidigare generationer byggt upp.

Detta är ett område som består av 98 % utrikesfödda, jag bor här och vi vet vilka det är som sysslar med detta. Nu har det gått fem år sedan vansinnet sattes i rullning och detta är inte längre främmande för någon normaltänkande individ. Inga krav och inga direktiv göder kriminalitet.

Det är inte utlänningarna som förnekar vilka det är som begår brott (de skryter snarare – främst de som bor här) utan det är pursvenskar som in i det sista skall förneka och försvara – svenskar som själv inte bor eller ens skulle sätta sin fot i ett sånt här område.

Jag saknar det gamla Helsingborg och det gamla Sverige. Framförallt så saknar jag tryggheten.

Sverige var en gång i tiden känt för sin trygghet – idag varnar omvärlden för oss. Utländska nyhetskanaler pratar om oss hela tiden (om bomber, våldtäkter, mord, skottlossningar och gänguppgörelser).

Detta är på riktigt.

Förstår ni inte att Sverige håller på att utvecklas till ett nytt Mellanöstern? Det är inte bara vi som lever och verkar just nu som kommer få lida utan våra barn och barnbarn kommer få stå för notan för detta vansinne .. de kommer få stå för notan för att det svenska folket vägrade göra någonting åt situationen våra politiker ställt till med – vad Stefan Löfven ställt till med. Han måste avgå.

En fråga man ställer sig efter denna genomläsning och sammanfattning är -Hur ska vi vrida tillbaks utvecklingen , hur ska vi återskapa den grundtrygghet som vi kände för x antal år sedan?

Det är som sagt 10.000 kronorsfrågan.

Det hävdas ju ofta, som ett försvar från bl.a. Regeringen, att vi inte kan göra något åt människors rätt att söka asyl – det är en mänsklig rättighet, sägs det.

Men, om man tittar på den lagliga verkligheten som gäller för Sverige såsom varande ett EU-land, så fanns vid tiden för Sveriges inträde i EU i jan 1995 en konvention som reglerar asylrätt och procedur för denna som heter Dublinkonventionen som tillskapades 15 juni 1990. I och med vårt inträde i unionen så inkorporerades denna i svensk lagstiftning. Senare ersattes den av den s.k. Dublinförordningen EU nr 604/2013.

Vad gäller då enligt dessa konventioner/förordningar?

Jo, asylrätten är oinskränkt, MEN asyl ska sökas vid EUs yttre gräns. Det vill säga att alla de båtflyktingar från Afrika och Syrien/Afghanistan/Irak för att ta några aktuella exempel, alla dessa ska söka asyl i Grekland/Italien/Spanien dvs där båtarna landar.  Att färdas genom hela EU fram till Sverige innebär att de också förlorar rätten att söka asyl i Sverige. Den enda lagliga asylsökande rätt som återstår vad gäller Sverige är de som kommer från Finland/Norge/Danmark dvs länder som gränsar mot Sverige alternativt att man i båt rundat hela sydeuropa mellaneuropa och brittiska öarna för att via Nordsjön anlända till svenskt territorium, då kvarstår eventuellt alltjämt asylrätt i Sverige. Om man på färden varit in och bunkrat i något EU-land så ska asylen sökas i detta land.

Vad innebär då detta?

Jo, Sverige och die Dumme Schweden, har alltså tagit på sig kostnader och möda för att härbärgera hundratusentals/miljontals människor, där kostnaden rätteligen borde delas mellan alla i EU. Men, är man social stormakt så är man tycks Stefan L anse och sprätter lite disträ på hängselstropparna i spenderbyxorna.

I sken av den nu löpande Coronakrisen ser man hur det växer fram ett liknande statligt handlingsmönster utan krav på mottagaren (som vanligt) och där effekten på ett mycket tydligt sätt påminner om hur pengar som under årtionden tidigare på ett oansvarigt sätt slösats ut för att bibehålla bilden av Sverige som välkomnande, nu grävs fram ur statens sedeltryckerier, denna gång för att stötta storföretag som i panik(!?) , säger upp personal samtidigt som de delar ut mångmiljardvinster till aktieägarna. Återigen saknas en ansvarsfull plan för hur, när och till vem stöd ska utgå.

Lägger man så dessa nya kostnader för det allmänna så förstår man hur mycket detta har kostat och kommer kosta oss alla när Coronan passerat, men som kommer att manifestera sig i form av avsaknad av framtidsberedskap liksom behövlig  lagerhållning, samt  ytterligare nerdragningar inom skola, vård och omsorg.

Ingen blomstrande framtid som skymtar runt hörnet precis.

 

 

En personlig reflexion såhär på fredagsförmiddagen handlar om dagens politik och mer specifikt den socialdemokratiska realpolitiken av idag.

Idag pratar politiker i (S) i hela kedjan från kommunal- till rikspolitiken om pengar. När jag var ung och aktiv pratade vi om SOLIDARITET, idag är ordet för dagen SOLIDITET. Efter nästa besparingsvåg blir det väl inte kvar mer än SOLD (och för alla ni lite äldre som ännu inte anammat engelska uttryck så betyder det ”såld”).

När jag var ung så pratade man alltjämt och agerade man alltjämt som att man ville förverkliga de ideal som en gång byggde och skapade det starka socialaldemokratiska partiet, ett land där alla bidrog efter förmåga och där begåvning och fallenhet betydde mer än pappas plånbok för möjligheterna att nå dit man ville.

Under det halva århundrade som gått sedan dess har det forna stora socialdemokratiska partiet succesivt minskat, vittrat sönder och gradvis anpassat sig till och även själva aktivt genomfört ”reformer” som till sin verkan inte varit av godo för det svenska folkdjupet.

Nu är det ju inte bara ”sossarna” som styrt Sverige under dessa 50-år, så ansvar ska naturligtvis även läggas de borgerliga partierna till last. Men, om man ser det utifrån de ”små” människornas perspektiv så blir man kanske inte lika upprörda när borgarna lägger fram och genomför den transformeringspolitik som gynnar de redan ”mätta” medan man blir saligt förbannad när man ser att de som säger sig stå på sin sida, sviker och ylar med i den borgerliga kören.

Den, som det visat sig, ansvarslösa politiken, som ”i namn av solidaritet”, kommit att leda till att 15-20% av Sveriges befolkning, i första eller andra generationen, har andra länder som sin födelseplats skulle kunna vara helt okay om det hade varit så att man, i likhet med tidigare invandringsvågor, i Sverige avpassat mottagandet till volymer och på sånt sätt att vi kunnat hantera och integrera de som vi bedömer ha motiv för att få stanna. Idag tär denna frånvaro av invandringspolitik hårt på våra gemensamma resurser utan att människor som vill komma in och bidra till välståndet ges rätta verktyg för det. Och, de som inte vare sig vill eller kan tvingas (socioekonomiska invandrare och kriminella), står samhället handfallna inför och enda svaret man verkar ha är att betala ut försörjningsstöd utan motkrav liksom att ropa med i den borgerliga kören av krav på fler poliser för att hantera strukturkriminaliteten.

När man sedan som enskild person tycker sig se att fler poliser inte betyder mer eller bättre brottsbekämpning, utan bara fler personer i uniform som befolkar skrivbord och vars huvudsakliga arbete syns vara att avskriva inkomna brottsärenden med motivering att ”brott inte kan styrkas”, utan att man gjort någon egentlig brottsutredning. Där vidare domstolarna som till slut dömer de kriminella ser mer till den kriminelles och dennes advokats bevekelsegrunder, än till traumatiserade brottsoffers och samhällets behov av lag och ordning, trygghet för folk. Och, där i förekommande fall förövaren är asylsökande eller redan fått uppehållstillstånd, inte kan utvisas med hänvisning till den ”risk” denne i så fall skulle löpa i hemlandet, leder till att brottsoffren, rånade och våldtagna, efter några månader i frivården för brottslingen, riskerar att stöta ihop med förövaren/förövarna i sin egen vardag.

Det jag befarar är att människor som fråntagits sin grundtrygghet, i brist på samhälleligt stöd, börjar inte bara som nu, REAGERA genom att stödja SD, utan även börjar AGERA genom att skapa medborgargarden för att komma tillrätta med otryggheten.

Många socialdemokratiska väljare, såväl svenskfödda som invandrare som integrerats i samhället och lever som medelsvenssons, har ledsnat på att knyta näven i fickan lämnat (S) och börjat aktivt uttrycka sitt stöd för Sverigedemokraterna. Samma väljare är i många fall också de som inte har sådan ekonomi att de kan ”rösta med fötterna”, dvs välja sitt boende långt från problemhärdarna.

Om Socialdemokraterna ska kunna återta sina kärnväljare och fortsätta att efter valet 2022 vara en politisk faktor i svensk politik, måste man sluta prata gallimatias och börja åtgärda problemen i samhället, kraftfullt, konsekvent och utifrån de lagar som redan finns på plats.

Lyckliga satar

Lyckliga satar skriver inga dikter
De bara ler fånigt och inåtvänt
Lyckliga själar bygger inga broar
De bara använder dem, som
vi med brutna hjärtan byggt

 

Fiskar

Fiskar vill inte ha någon temperaturförändring av sitt livsvatten
I alla fall inga hastiga svängar, som orsakar obehagliga tryckförändringar
Om betet verkar för bra – ja då är det väl det, så då låter man bli
Endast de starka hannarna simmar motströms ända upp till lekhålorna i älvens källsprång
Där väntar de starka, visa och utmanande honorna

 

Stenbock

Som Stenbock vet man att det är rädslan för språnget som är farligast, riskerar att lämna en kvar på klipphyllan att frysa till döds – en frusen själ, så vacker men så onödigt.

 

Riddarens bön
Du som kan, ge mig modet att våga,
styrkan att orka
och tålamod – att härda ut.