Kategoriarkiv: Jaktfrågor

Att göra rätt för sig del 3. – Nya stolligheter

Nu är de igång – igen. Det har förstås kliat i fingrarna på de i lilla laget.  Del 1 och 2 av följetongen har nu fått sitt tredje kapitel – och lika felaktigt och stolligt som de tidigare två. Det hjälper inte att man klär granen med kulörta kulor om julen redan passerat.

Vad menar jag med det? – Jo, en liten förklaring för de som inte är insatta i frågan liksom för de som har svårt med läsförståelsen.

På VJS hemsida (http://vitajaktsallskap.blogspot.se/) dök igår upp ett nytt inlägg; ”Att göra rätt för sig Del 3”,  där man lagt in länkar till flera olika dokument, bl.a. lagen om samäganderätt från år 1904. Därmed menar lilla laget att det finns ett samägande av VVOs slakthus och övriga tillgångar. Denna hänsyftning är felaktig av följande orsak(er).

I Lagen om samägande, paragraf 6 står det; 6 § Envar delägare i samfällt gods, varom i 1 § sägs, äge, där ej annorledes är mellan honom och övriga delägare avtalat, hos rätten söka, att godset för gemensam räkning utbjudes till försäljning å offentlig auktion; dock må förordnande om utbjudande ej meddelas, där annan delägare visar synnerliga skäl för anstånd.

Vad betyder det? Jo det betyder att;

  1. om det inte funnes ett stämmobeslut i VVOt som förordnade hur man skulle hantera de tillgångar som fanns, så kunde man eventuellt (jag är osäker om samägandelagen har precendens över samfällighetslagen) som sakägare  ha ansökt hos tingsrätten om att tillgångarna ska ut på offentlig auktion.
  2. Men, nu finns det ett stämmobeslut i VVOt avseende hur tillgångarna ska hanteras och fördelas.
  3. Mot detta beslut, som fattades på en lagenligt utlyst extrastämma i VVOt, inför avslutning av VVOt, fanns ingen sakägare (dvs markägare) som själv eller genom ombud reserverade sig (begärde att till protokollet skulle tas en anmärkning om skiljaktig mening) eller skriftligen framförde en anmärkning mot beslutet.

Således blir det en rent hypotetisk fråga huruvida samägandelagen har precendens över samfällighetslagen, eftersom det finns ett i laga kraft vunnet beslut hur tillgångarna ska hanteras och var och ens del ska utskiftas.  Återigen är man i det lilla laget ute och försöker skotta den snö som föll ifjol.

Dessutom, kan man ju undra hur man från lilla lagets sida anser att man ska kunna nå framgång och samsynthet ifråga om sjöfågeljakt och andra tvistiga frågor mellan jaktföreningarna (vid de diskussioner som precis börjat) om man hela tiden slänger bensin på den eld som var på väg att falna. Ren och skär idioti är min konklusion (=slutsats) av de nya skriverierna från lilla lagets sida.

Det förefaller dessutom som om styrelsen och dess ordförande för lilla laget, för att uttrycka sig på gammalt indianvis ”talar med kluven tunga” när de tillåter skrivelser som den åsyftade, efter det att man inför medlingskommittén lovat vara återhållsam med utfall på enskilda medlemmar och markägare som valt det stora laget som sin jaktförening.

Mitt enda skäl för föreliggande inlägg är att lilla lagets felaktiga påståenden inte ska få stå oemotsagda, för då kan det börja uppfattas som om de sade sanningen – och det gör de ju inte.

 

Att ”Göra rätt för sig – den korrekta storyn”

I samband med att del 1 av ”Att göra rätt för sig” dök upp på Vitå Jaktsällskaps hemsida, kände jag mig föranledd att klargöra och tillbakavisa den historiebeskrivning av Vitå Viltvårdsområdes upplösande som Vitå Jaktsällskap basunerade ut. Upplösningen av VVOt skedde under år 2012. Se tidigare blogg i frågan.

Historiebeskrivningen såsom den framställdes av Vitå Jaktsällskaps tillskyndare och, i en del fall, styrelse syntes ha lite att göra med den upplevelse av orsaker, genomförande mm, som det överväldigande flertalet hade.  Ett fåtal sakägare(markägare) och ett flertal missnöjda icke sakägare har på alla sätt och med snart sagt alla medel sökt förhindra denna lagenliga upplösning av VVOt. Man har i brevlådor, på anslagstavlor både i byn och i ett flertal andra byar och andra medier basunerat ut ”sin sanning”. Adolf Hitler lär ha sagt ungefär så att ”om man uttalar en lögn tillräckligt ofta och länge, så uppfattas den till slut som en sanning”. Utan andra jämförelser med Hitler så verkar de ha samma strategi som honom i detta fall. Så, för att ”sällskapets” version av ”sanningen” inte ska bli den enda och oemotsagda, tar jag reda på (genom att läsa dokument, lagen, fråga flera personer som varit med osv) och skriver sedan de slutsatser jag drar från detta. detta har irriterat en del ”sällskapare” , de som fiskar i grumliga vatten, medan andra som inte gör så, har uttryckt en uppskattning av mina bloggar.

Idag, 20 januari 2013 dök så del 2 upp på VJS hemsida, där man fortsatte i samma stil.

Jag har ibland fått kritik för att jag raljerar med ”sällskaparna” – mestadels från sällskaparna själva. I dagarna har en kommitté bildats i byn med enda uppgift att söka ”medla i det jaktbråk” som finns i byn. Med tanke på detta blir förekomsten av ”Del 2” på Vitå Jaktsällskpas sida mycket svårförstådd. Enda slutsatsen man rimligtvis kan dra av eposet idag är den att det finns inget intresse från Vitå Jaktsällskaps sida av att skapa en bättre atmosfär mellan de två jaktföreningarna.

Så, för att du som läser min och kanske Vitå Jaktsällskaps (VJS) hemsida inte enbart ska få dig serverad alla ”myterna” på VJS hemsida, följ med mig och döm själva;

__

Så här säger lagen om Viltvårdsområden (Lag 2000:592)

Ändring och upplösning av viltvårdsområde

34 § Länsstyrelsen kan besluta att viltvårdsområdet skall upphöra och viltvårdsområdesföreningen skall upplösas om
1. fler än en femtedel av fastighetsägarna, eller de fastighetsägare som äger mer än en femtedel av viltvårdsområdets areal, på en föreningsstämma uttalar sig för en upplösning,
2. viltvårdsområdesföreningen saknar styrelse, eller
3. viltvårdsområdesföreningen allvarligt missköter förvaltningen av viltvårdsområdet.

35 § Länsstyrelsen får förordna att frågor som avses i 31, 33 eller 34 § skall utredas vid förrättning innan länsstyrelsen beslutar.
För förfarandet vid sådan förrättning gäller 12-15 §§ i tillämpliga delar.

36 § Vid upplösning av en viltvårdsområdesförening gäller bestämmelsen i 62 § lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter.
Om en viltvårdsområdesförening är försatt i konkurs och denna avslutas utan överskott, är föreningen utan hinder av första stycket upplöst när konkursen avslutats.

En majoritet av fastighetsägarna i Vitå Viltvårdsområde ville och beslöt sedermera att upplösa VVOt. Länsstyrelsen vidimerade/fastställde detta beslut trots protester, där de protesterande till och med använde en jurist som biträdde dem. 

 

Lagen om Förvaltning av samfälligheter, Lag 1973:1150, §62 säger följande;

Upplösning av samfällighetsförening

62 § Samfällighetsförening får ej upplösas förrän alla dess skulder betalats eller de medel som fordras för betalningen nedsatts hos länsstyrelsen. I samband med upplösningen får kallelse sökas på föreningens okända borgenärer. Bestämmelserna i lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer äger därvid motsvarande tillämpning.
Överstiger vid upplösningen av föreningen dess tillgångar skulderna, skall överskottet skiftas mellan medlemmarna enligt grunder som föreningsstämman beslutat. Vad som nu sagts gäller ej, om annat föreskrives i stadgarna. Lag (1981:136).
63 § När samfällighetsförening upplösts, skall detta genom styrelsens försorg anmälas för registrering. Har skifte av tillgångarna skett, skall vid anmälan fogas bestyrkt avskrift av skifteshandlingen.

__

På den stämma i VVOt där tillgångarna redovisades beslöt sakägarnas majoritet att godkänna den värdering av tillgångarna som förelåg. I avvaktan på att en i laga kraft vunnen dom erhållits från Förvaltningsrätten – eftersom tidigare beslut som Länsstyrelsen fattat överklagats via en skrivelse inskickad till Förvaltningsrätten – beslöts att Vitå Jaktvårdsförening, såsom varande den förening som hade de flesta av markägarna, skulle förvalta medel och tillgångar i det forna VVOt. Såvitt jag kan förstå så följder det lagen (1973:1150) om hur medel från ett överskott ska fördelas och hanteras ”

De som protesterat mot beslutet om upplösning som Länsstyrelsen tidigare fattat, valde, återigen med biträde av jurist, att överklaga Länsstyrelsens entydiga beslut. I slutet av året (2012) kom så Förvaltningsrättens dom där överklagandet avslogs till alla delar.

Domen i Förvaltningsrätten, där alla de överklagandes skäl avvisades av rätten, blev i laga kraft vunnen under slutet av december och nådde ordförande för det förutvarande VVO i början av januari. Som en konsekvens därav har de som valde att inte bli medlemmar i Vitå Jaktvårdsförening nyligen fått en skriftlig information om detta och på medsända blankett kan de som så önskar ange att de vill få sin del av VVOts tillgångar utbetalade.

På sin hemsida skriver idag (2013-01-20) Vitå Jaktsällskap att de ”För att få hjälp och vägledning har styrelseledamöter i Viltvårdsföreningen kontaktat Länsstyrelsen. För föreningen finns kvar till dess tillgångarna är fördelade och det har klubbats ett avslut tillsammans med bokslut.”

På vilka grunder i lagen 1973:1150 avseende upplösning av samfällighet har man gjort fel? Lagen säger; Överstiger vid upplösningen av föreningen dess tillgångar skulderna, skall överskottet skiftas mellan medlemmarna enligt grunder som föreningsstämman beslutat.

På precis det sättet gjordes det. Tillgångarna värderades, beslut om att och hur de skulle fördelas togs samt att den förening med majoriteten av det tidigare VVOts medlemmar, Vitå Jaktvårdsförening, skulle i avvaktan på domen i Förvaltningsrätten förvalta tillgångarna.

 

Vem på Länsstyrelsen man från Vitå Jaktsällskaps sida kontaktat framgår inte och inte heller hur denne person på Länsstyrelsen ”informerades” av dessa ”styrelseledamöter i Viltvårdsföreningen”. Oklart förresten om de menar styrelseledamöter ur den Viltvårdsområdesförening som inte längre existerar eller styrelseledamöter i Vitå Jaktsällskap.

Jag skulle bra gärna, mot bakgrund av utdrag från de lagtexter ovan som jag lagt in, veta vilken tjänsteman på Länsstyrelsen som frankt skulle uttala eller stödja det av ”sällskapet” påstådda. I beslutet som Länsstyrelsen fattade om upplösning av VVOt framgick att även Länsstyrelsens jurist deltagit i beslutet.

Alla som är någorlunda insatta vet att det i princip alltid blir ett tidsspann mellan en dom/ett beslut och tills dess att konsekvenserna av beslutet kan effektueras. En rimlig tidsutdräkt (fördröjning), som det heter på formaliaspråk skall inte ge upphov till något klander.

Länsstyrelsens hade tagit ett klart och entydigt beslut – att upplösa Vitå Viltvårdsområde. Det fanns en överklagan, till högre rätt (Förvaltningsrätten) och dessutom ett krav på inhibition av Länsstyrelsens beslut (dvs krav på att upphäva beslutet att avskaffa VVO, som Länsstyrelsen redan tagit). Alla dessa krav från de överklagande tillbakavisades.

Så min slutsats är att det upplösta Vitå Viltvårdsområdets styrelse och sakägare, liksom Vitå Jaktvårdsförening, VJF, (styrelse och medlemmar) handlat både korrekt och ansvarsfullt.

Alla talade och skrivna uttalanden som påstår annat  är rent förtal.

En liten fundering om första ”medlarmötet kring pågående sandlådebråk”.

Även om alla bybor var inbjudna kändes det av inbjudan som om man i första hand riktade sig till de som står utanför jaktbråket och inte var vare sig medlem i Vitå Jaktsällskap eller Vitå Jaktvårdsförening. I konsekvens därmed avhöll jag mig från att personligen deltaga. Enligt uppgift var mötet välbesökt av ”sällskapare”, några VJF’are och ett antal icke-inblandade, ca 45 deltagare.

Jag vill därför slå fast att;

  • Det är bra att alla goda krafter försöker skapa en bättre atmosfär i byn.
  • Det är inte bra när en enskild ”sällskapares” högljudda ”synpunkter” på uttagningen av en enskild medlem av medlargruppen får genomslag, på så sätt att man viker undan för denne högljudda person. Att denne dessutom inte ens bor i byn, är en flitig ”synpunktare”, ”påståare” och eldare  för bråkets fortlevnad på VJS hemsida, gör inte situationen bättre.

Så, för att använda samma nivå på argumentationen som denne, man borde ha ”slängt ut” personen ifråga från mötet och låtit de goda krafterna börja arbeta i lugn och ro. Det är inte bra när folk som inte bor i byn kommer på mötet och ställer krav på hur mötesdeltagarna, folk i byn, ska välja medlemmar i kommittén, detta är inte ägnat att skapa ett bättre umgängesklimat i byn.

Som VJF’are betraktar jag detta tilltag som kontraproduktivt för medlargruppens arbete och ställer mig mycket tveksam till att bollklubben är det rätta forumet för att med integritet medla i jaktfrågorna. När det visar sig att man inte har auktoritet att avhysa sådana element som söker bråk redan vid första mötet, när man ska välja sina medlare, hur ska man då senare kunna trovärdigt ro skutan i hamn – jag tvivlar, tyvärr.

Om ”bläcktorka”

Bläcktorka?

En hemsida i omgivningen sägs ha skapats med syfte att beskriva ett nybildat jaktsällskaps jakterfarenheter och därmed relaterade jakthändelser.

I ett av de senaste inläggen reflekterar jaktledaren över det egna sällskapets jaktlycka och erfarenheter från årets jakt. Man citerar också ett blogginlägg på min blogg från i september, där jag i samband med älgjaktens start framförde en allmän förhoppning (utan att peka på någon person eller jaktlag) om att avskjutningen av älgarna under årets jakt (liksom alla års jakt) skulle komma att ske på det för djuren minst smärtsamma och ångestfyllda sättet.

Jaktledarens ägnar tyngdpunkten av sitt inlägg till att klappa sig själv och sitt jaktlag på axeln samtidigt som han anklagande pekar på andra laget.

-Vi har minsann skött oss helt i enlighet med mina framförda förhoppningar, framför han. Medan, samtidigt i det jaktlag som jag ingår i, skulle detta inte vara fallet.

Detta insinuerar han skulle vara orsaken till min förmenta bläcktorka.

Inget kan vara mer fel.

Till skillnad från vissa människor som verkar ha första älgjaktdagen som sitt nyår, har jag en mer varierad agenda. Detta innebär att jag har använt snart sagt all ledig tid utanför de älgjaktsdagar jag deltagit i, till att jobba på gården med förberedelser för den kommande vintern.  Min kommentar till honom och andra anonyma tyckare på hans hemsida är att det vore bra om de kunde skaffa sig ett liv.

Samtidigt är det noterbart att de verkar, åtminstone delvis, läsa mina bloggar och tillmäter mina synpunkter så stor vikt. Med delvis menar jag att de verkar tyvärr läsa mina bloggfunderingar som om det för mig inte skulle existera något annat än att syna vad de gör och inte gör. De läser mina bloggar, de som de är jaktrelaterade, som fan läser Bibeln. Så mitt förslag till dem är att -läs gärna alla de andra (de flesta) inläggen på min bloggsida som de facto handlar om annat än ”jaktbråk”, så får ni kanske en annan syn på mig, på ert liv och företeelser utanför er själva.

Min egentligen enda kommentar för övrigt till jaktledarens ”redovisning” är att det är ju jättebra att de genomfört en sådan bra och alltigenom lyckosam jakt. Hoppas att ni blir lika lyckosamma i jakten nästkommande år. 

När det gäller synpunkter kring jaktens etik och genomförande så är min absoluta förhoppning att man som jägare och i synnerhet jaktledare i alla lägen, och utgår från att alla andra jägare, precis som man själv, har ambitionen att så smärtfritt som möjligt avliva bytet. En god (jakt)ledare och förebild använder sin pondus till att meddela sina insikter och tankar hur man ska göra jakten ännu bättre ur alla aspekter istället för att försöka hitta fel hos andra jaktlag. 

 

 

En hemsida fylld av anonyma tyck-till-om-vad-du-vill personers inlägg

Eftersom jag förstått att även ”sällskapare” läser min blogg så ska jag avsluta dagens epos med några goda råd från min sida till er, synpunkter som jag vet att jag inte är ensam om.

Er hemsida skulle vinna mycket på om ni gallrade i floran av tyckare eller rentav omdisponerar hemsidan. -Ni kan ju lägga in en ny flik ”kasta skit på språkröret” dit ni hänför alla dessa spretiga alster, som nu drar ner trovärdigheten på helheten, och fortsättningsvis sakligt avhandla det som sägs vara temat för er förening och sällskap nämligen jaktfrågor på hemsidan.

Om älgjakt och kamratskap

En dag varje vecka har (huvudsakligen) våra pensionerade jaktkamrater infunnit sig i slaktbodan för att finstycka det kött som hängt sedan respektive helgs jakt. Tänk att få ha den förmånen att det finns ”manpower” som kan ställa upp och göra sitt dagsverke till glädje för oss andra i jaktlaget, som sliter i grottekvarnen.  Vi som är något yngre känner stor glädje över att få denna hjälp, och försöker kompensera detta genom att vi tar lite större del av arbetet med att flå älgarna liksom grovstyckningsarbetet under jaktdagarna.

Jag har bland bland en del jägare i andra lag hört och även läst om ett sätt att uttrycka sig om våra äldre jaktkamrater, som närmast kan liknas vid förakt. Denna ringaktning gentemot de grå håren  baseras, såvitt jag förstår, enbart på att de är just”gamla”. Om det är något man kan säga med säkerhet så är det att alla som lever tillräckligt länge kommer att bli såväl gråhåriga som gamla och det gäller precis alla.

Egentligen säger det mest om de som uttrycker sig på detta förklenande vis, snarare än de som åsyftas, med sådana omdömen och uttryck. Mitt sätt att se på detta, när det gäller jakten, är att var och en bidrar till jaktglädjen och jaktfesten efter sin förmåga och sitt kunnande.  Det känns för mig som en stor tillfredsställelse att se en 70- eller 80-årig ungdom undervisa tonåringar i bästa sättet att stycka en älgkropp eller om hur man åldersbestämmer en älg utifrån en underkäke. En kunnig man i laget har också delat med sig av sina kunskaper både i styckning och i hur man på bästa sätt skärper en kniv eller buköppnare. Kul att kunna ösa ur dessa kunskapskällor som finns direkt tillgängliga.

Över huvud taget så känns den lågmälda tonen, det välkomnande, skämtsamma och kamratliga umgänget som ett bra sätt att utöva jakt på. Om det är något man allmänt kunde önska så är det att fler jaktintresserade kvinnor skulle vilja börja med älgjakt. Men, det är ett problem som vi alla behöver jobba på att finna en lösning av, i snart sagt hela landets alla jaktlag.