Igår hörde jag till min förvåning och förskräckelse att till och med Överbefälhavaren (ÖB), Sverker Göransson, uttalar att det svenska försvaret bara kan försvara en liten del av Sverige och högst en vecka mot en invaderande utländsk krigsmakt.

För ca 40.000.000.000 kronor (40 miljarder kr) så har man alltså inte större förmåga. Kanske eller troligen avsåg han då försvaret av försvarshögkvarteret i Stockholm!

Samtidigt sparkas svenska officerare för att de vägrar skriva på ett papper att de är beredda att strida i olika krigsmaktskonstellationer utomlands.

Tänk, här har jag i 60 år gått och trott att det svenska försvaret var till för att försvara Sveriges territorium.

Som försvar för sitt uttalande sa samme ÖB att ”vi gör bara som stora delar av resten av världen”. Troligen menade han då Malta eller någon stat i Karibien undantagandes Kuba.

Om man tittar sig omkring till öster så står Finland precis som Sverige alliansfritt och har en ungefär lika stor försvarsbudget som Sverige. De har ett värnpliktsförsvar och komplett stridsmakt som avser försvara hela fosterlandet för alltid och inte bara en del under en arbetsvecka (eller menade han kanske hela kalenderveckan – oklart?).
Runt Östersjön är Norge, Danmark, Tyskland, Polen, Litauen, Lettland och Estland medlemmar i NATO (Nordatlantiska försvarsorganisationen).

Ryssland är inte med i NATO, men har alltjämt en mycket kompetent stridsmakt, åtminstone räcker den utan tvivel till för att sluka den munsbit som Sverige efter den veckas försvar utgör. Huvuddelen av Sverige kommer dessutom att ges upp utan strid vid en eventuell rysk invasion, så måste slutsatsen av vår ÖBs uttalande alltså tolkas.

Innan andra världskriget bröt ut åkte englands Chamberlain till Tyskland och uttalade vid hemkomsten att nu skulle ”peace in our time” råda. Det gällde ett antal månader, fram till dess att Polen invaderades av Tyskland i blixtkrigets inledning.

Vad är således meningen med avrustningen? Är det tänkt att vi genom att lägga ner vår faktiska försvarsförmåga ska tvingas ge upp vår neutralitet och alliansfrihet och sälla oss till NATO? Spåren med att sparka officerare som inte vill kriga utomlands indikerar starkt en vilja i sådan riktning. En sådan vilja står förmodligen i stark kontrast till allmän svensk uppfattning liksom samtliga hittillsvarande Riksdagsbeslut i modern tid. På 40-talet kallade man personer som gick andra makters ärenden för ”Quislingar”, efter den norske landsförrädaren Vidkun Quisling. Vad ska vi kalla dagens quislingar?

På sin hemsida skriver idag Vitå Jaktsällskaps styrelse och medlemmar (återigen) om Vitå Viltvårdsområde (VVO) och dess upplösning samt hur tillgångar hanteras som fanns i VVOt. I slutklämmen på sin desinformerande skrivning anger de;

Medhjälp av fullmakterna som styrelsen i VJF tillskansat sig från markägare på helt andra premisser efterskänktes dessa tillgångar till den egna nybildade föreningen, där de själva styr över alla medel.

Markägare som inte ingick i deras förening, (dvs. neutrala eller ingående i VJS) skulle därför få en utbetalning på ca 15 kr per hektar. Till dags dato har inte en krona utbetalats till någon markägare som låter sin mark ingå i VJS eller som ställt sin mark neutral.

Likaså har VJF:s styrelse inte dragit sig för att nyttja tillgångarna i forna VVO under ett års tid, utan någon som helst eftertanke. Frågan är om de kommer att ersätta för ränteförluster och värdeminskning på maskiner och inventarier.

Föreslagna åtgärder;

Sälj fyrhjuling, inventarier, slakthus m.m. till högstbjudande på anbud. Dela ut pengarna till alla markägare, låt de som vill donera bort pengarna frivilligt.

Journalister emellan brukar man säga ”never check a good story because then you may not be able to print it” dvs ”kolla aldrig en bra historia för då finns alltid risken att det inte finns något att skriva”.  Detta tillämpas från tid till annan av de flesta dagstidningarna i Sverige (Världen). Så man blir naturligtvis inte särskilt förvånad över att också sällskapet lever efter den devisen.

Till skillnad från sällskapets styrelse har jag kollat och fakta i detta är:

1. Trots flera överklaganden först till Länsstyrelsen och sedermera till Förvaltningsrätten i två omgångar (a. överklagan mot beslutet i Länsstyrelsen b. krav på inhibition och muntlig förhandling) fann Förvaltningsrätten att VVOt var upplöst i enlighet med lag och rätt. Någon hänsyn till de tillgångar som fanns i VVOt tog man inte.

2. På en stämma i VVOt när Länsstyrelsens beslut förelåg beslöt en stor majoritet av sakägarna (=markägarna) att fullfölja upplösningen av VVO samt att fördela de tillgångar som fanns i enlighet med ett förslag som förelåg och där innebörden var den att när upplösningen vunnit laga kraft i alla instanser ska markägare som så önskar kunna få utbetalt sin del i VVOt i proportion till sin innehavda mark. Vidare beslöt stämman att låta den nybildade Vitå Jaktvårdsförening handha de ekonomiska tillgångarna i avvaktan på sagda laga kraft vunnen dom.

3. Laga kraft vinning av domen i Förvaltningsrätten har dröjt beroende bland annat på ett antal av de överklagande personerna inte löst ut den delgivning om domen som de fått men tyvärr för deras del gick dem emot. Överklagningstiden för domen har nu löpt ut, exakt dag vet jag inte men enligt uppgift under december 2012. Man kan anta att på grund av arbetsbelastningen har Förvaltningsrätten ännu inte hunnit skicka ut domen till sakägarna. Det innebär att så snart det förutvarande VVOts ordförande fått en laga kraft vunnen dom i ärendet så kommer utbetalning av respektive markägares del (areal i ha x 15 kr) att ske för de som så önskar.

Den stora majoritet av markägare som solidariskt beslöt att lägga in ”sin del” i Vitå Jaktvårdsförening garanteras därmed att utan andra kostnader än årsavgiften kunna delta i framtidens jakter och kan vid en eventuell försäljning av sin fastighet skriva i försäljningsprospektet att markägandet är förenad med jakträtt på Vitå Jaktvårdsförenings jaktområde.

För de som tar ut sin del antar jag att det blir upp till en framtida årsstämma i Vitå Jaktvårdsförening att besluta om man ska låta vederbörande markägare bli full medlem liksom inträdesavgiften storlek, för de markägare som tagit ut sin del av det forna VVOts tillgångar och nu vill gå med i VJF.

Personligen anser jag att de som ställt sin mark neutral eller låtit den ingå i sällskapet men nu ångrar sig, ska under år 2013 ska kunna  inträda i VJF genom att bara tillföra samma summa som tidigare utbetalats till dem (för de fall att de krävt och fått detta). Markägare som låter sin del bli innestående i VJF bör självfallet utan vidare besvär kunna bli medlem i VJF.

Vad gäller de personer som bor i byn men saknar jaktbar mark så finns ett beslut om att de ska kunna lösa jaktkort i VJF.

Personligen anser jag att vi inte bör låta sådana personer som på olika sätt aktivt motarbetat VJF automatiskt få syndernas förlåtelse,  utan att det bör hänskjutas till jaktstämman för beslut. Men, som sagt det är min personliga uppfattning.

Surt sa Räven om Rönnbären när han inte nådde upp att äta dem. Ungefär så känns den nya reaktion som ”sällskapet” skrivit på sin hemsida. Felaktig och tendentiös.

Jag är så in i själen trött på allt anonymt skitsnack och anonyma ”skvallerkärringar” (många i mansbyxor) som utan proportioner och självrannsakan skriver det som bubblar upp ur deras sinnen här i vår by. Anledningen – det gamla Viltvårdsområdet har brutits upp eftersom en majoritet säger sig vara trötta på att några personer genom åren visat att de inte kan vare sig spela efter uppgjorda spelregler eller ta påföljderna (straffet) av övertrampet. Många exempel på sådana har berättats för mig och om bara en bråkdel är sanna så tyder det på att det finns folk här i byn som anser sig kunna bedriva jakt efter eget sinnelag även om det står i strid med vedertagna och accepterade jaktregler.

När sedan markägarna sinsemellan efterhörde om det var en allmän mening att bryta upp VVOt blev svaret ett rungade JA. Mer än hälften gick med och av de aktiva markägarna (undantagandes kyrkan, dödsbon etc) var det nära 3/4 (75%) som var för ett upplösande av VVOt. Lagen ställer krav på att mer än 20% ska vara för upplösning för att det ska genomföras. Efter högljudda protester från den lilla klick som nog insåg att de var grundorsaken till upplösningen förekom diverse aktioner, tidningar kopplades in och där skrev man snällt vad den lilla klicken presenterade som ”sanningen”. Man överklagade i alla lagliga instanser, men beslutet stod fast. Man fyllde våra brevlådor med sina inlägg mm mm.

I en sista desperat handling lägger man på sin hemsida en mall för hur de markägare som upplåtit sina marker till Jaktvårdsföreningen ska kunna utträda ur denna. Man siktar då på de som kan vara lite obenägna att verka bråkiga och baksluga (epitet som man gärna tillmäter alla dessa ”gamla markägare”).

Nu har första älgjakten under de nya premisserna förlupit och på Jaktvårdsföreningen försiggick denna under tämligen avstressade och gemytliga former, inga höjda röster eller diskussioner som tidigare enligt utsago varit legio. Hur det gått till på sällskapets sida vet jag inte, men hoppas att det varit lika bra där – nu när likasinnade var samlade i respektive förening.

Så, nu har jag och många med mig hoppats att den initiala besvikelsen och affekten över upplösningen ska klinga av och fredlig samexistens ska vara på dagordningen nu och i fortsättningen.

Det faktum att bollklubben tagit ett i och för sig vällovligt initiativ till att ”ena byn” ger jag tyvärr inte mycket för. Varför det då? -Jo, de grundorsaker och bakomliggande tvister som jag förstått ligger bakom det mesta av det vi nu sett, har uppenbarligen funnits under mycket lång tid och har inte sett sin början till lösning. Innan detta skett, när kombattanterna lagt ner stridsyxan eller avlidit och påföljande generation inte ärver motsättningen, då finns möjligheter att verkligen skapa en by av Vitå.

Jag läste ett inlägg från en av styrelsemedlemmarna i sällskapet, som i likhet med mig inte har sina rötter i byn, och där han skriver och beskriver ett sexpunktsprogram för allmän konfliktslösning. Det är vällovligt och rätt tänkt, men jag ser det nog personligen programmet närmast som en skrivbordsprodukt eller utdrag från en av alla dessa konsultbyråer som säljer sin kunskap om konfliktslösning på arbetsplatsen, och som man bevistat genom åren.

Låt oss börja prata med varandra och acceptera – gilla läget, se framåt och inte fastna med blicken i backspegeln. Livet är som en båt man sitter och ror i – dåtiden är det man ser ”framför sig” och med de erfarenheter man samlat på sig siktar man in fören på framtiden, som man inte kan se för den finns bakom axeln på den roende.

En bild och en tanke. Undertecknad amatörjägare i samspråk med ett proffs – fast han verkar mer intresserad av att kolla omgivningarna än fredligt samspråkande. Dock träffades vi under fredliga former med, som jag tror, ömsesidig respekt.

Fotnot: I sista veckan av november var jag i Sydafrika i jobbangelägenheter, som avslutades med en ”safari” ett besök hos en familj som jobbade med att söka bevara Geparderna ”Cheetah” som de kallas där. På ett decennium har antalet gått från ca 15.000 individer till dagens ca 5.000 st. Tjuv- och troféjägare står för denna minskning. Låt oss hoppas att vi kan bevara vår flora och fauna här i Sverige genom ett aktivt och gemensamt arbete i den riktningen.