Kategoriarkiv: Filosofi, Etik och Samhälle

På denna sida förekommer mina tankar och funderingar kring större och mindre händelser och skeenden

Tankar om Tant Ingrid

För en kort tid sedan dog en person som kommit att stå mig och mina barn mycket nära – en extrafarmor på sätt och vis. När jag i början på 80-talet byggde min stuga i Rörbäck så råkade det sig så att näst-nästa grannen som var Ingrid och hennes Harald fick se sitt hem nerbrunnet till grunden – nästan inget hann räddas ur elden. Harald som var sjuklig avled kort efter att de fått sin nybyggda 1-plansvilla på plats. Ingrid saknade körkort och hennes barn, som var från min ålder och något yngre, var alla snart utflugna, så det föll sig ganska naturligt att svänga förbi och efterhöra om det var något hon behövde från stan när jag nu ändå pendlade in varje dag med mina flickor.

Med tiden växte en stark vänskap fram utifrån ett gemensamt tagande och givande, Ingrid plockade bär så det räckte även åt mig, tittade till barnen när det var behövligt och jag skottade taket och fixade de småreparationer och justeringar som behövdes på hennes hus. Att ”svänga in på en kaffe hos Ingrid” blev ett stadigt och ständigt återkommande tema för mig och mina barn. Jag försökte hålla henne någorlunda skadeslös genom att köpa något kilo kaffe  och annat smått och gott som jag visste hon behövde. Det faktum att hon bara hade lägsta pensionen man kan få att leva på, viftade hon bara bort med att ”nog har jag rå att bju dig på en kaffe pojk”. Ja, hon kallade mig medelålders flerbarnsfar för det familjära ”pojk” och jag gillade det. Det fanns både en vänlighet och en stramhet i detta uttryck.

Efter ett antal års boende och pendlande från Rörbäck blev det svårt för mig att som ensam pappa med barn fortsätta och jag minns Ingrids ledsenhet när vi sa att vi skulle flytta in till en lägenhet i stan. Vi fortsatte att vara så ofta vi bara kunde i stugan i Rörbäck och jag ”svängde in på en kaffe” så ofta jag bara kunde.

Åren gick och boende och familjestorlek förändrades men inte min vänskap med Tant Ingrid. ”Jag flyttar aldrig från Rörbäck” var ett löfte hon återkommande upprepade – som om någon skulle tvivla. Så för något år sedan började det hårda slitet tidigare under livet ta ut sin tribut och hon kunde inte längre gå ut i skogen att plocka bär eller bara vara där, till stor sorg för henne, en sorg som hon dolde väl för hon var en riktig kämpe denna lilla, drygt 1½ m korta tanten.

Nu är hon borta, lekamligen, och saknaden smärtar mig rent fysiskt. Den akuta sjukdomsfasen blev ändå ganska kort och det känns bra, mitt i all bedrövelsen. Vi var inte så många i kyrkan, för i dödsannonsen angavs ”endast för familjekretsen”. Eftersom jag räknar mig som hennes ”pojk” sedan mer än 25 år tillbaks så var jag självklart där.  Kistan var där men du Ingrid du hade redan dragit vidare – i mitt ljusa minne bevarad.

Det gick en gammal odalman och sjöng på åkerjorden. Han bar en frökorg i sin hand och strödde mellan orden för livets början och livets slut sin nya fröskörd ut.

Han gick från soluppgång till soluppgång. Det var den sista dagens morgon. Jag stod som harens unge, när han kom. Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!

Då tog han mig och satte mig i korgen och när jag somnat, började han gå.

Döden tänkte jag mig så.”

Bo Setterlind


 

Om s.k. riskkapitalister, skola och vård

Började filosofera kring det faktum att s.k. riskkapitalister tillmäts så stort värde i vårt moderna samhälle. Såvitt jag kan förstå så har ingen av dem skapat något av värde för någon annan utan att först skapa ett avsevärt större värde för dem själva och där drivkraften är den egna girigheten. Jag skulle nog närmast karakterisera dem som parasiter på den samhälleliga kroppen. Tärande, aldrig närande. Detta till skillnad från de entreprenörer, egenföretagare och arbetande människor som tillsammans skapar och vidmakthåller vår konkurrenskraft och välstånd.

Bland politiker pratas det från tid till annan om behovet av ”riskvilligt kapital”.  Detta uttryck menar jag för att uttrycka mig på engelska är ” a contradiction in word” dvs själva uttrycket motsäger det det påstår sig uttrycka. Ta till exempel all utrealisering av vård och skola där det politiska budskapet sades vara för att åstadkomma en bättre vård för de gamla och en bättre skola för våra barn och ungdomar, ge entreprenörer en chans att åstadkomma bra skola och dito vård.  Hur blev det då? Jo, ganska omgående kände ett antal ”riskkapitalister” den omisskännliga lukten av riskfria inkomster och följden blev att de likt hyenorna flockades runt bytena och när röken nu börjar skingras ser man ett antal riskkapitalister som skrattar hela vägen till bankkontona/vinsterna på Channel Islands oåtkomliga för svenska politiker att beskatta.  Så, våra skattemedel går till en stor del rakt ner i ”riskkapitalisternas” rymliga fickor och dito samveten. Åldringarna fick i ännu lägre grad se personal som ska vårda och bistå dem, personalcheferna som har ansvaret för vården var del i ett bonusprogram och upptagna med att försöka räkna på vad den senaste besparingen på vårdpersonal skulle ge för bonusökning.

Inser plötsligt att ordet riskkapitalister kan delas upp i tre delar där vi allihop står för den första delen ”risk”,  räkmackseglarna på fina gatan i Stockholm och annorstädes handhar ”kapital” och det som återstår för barn och gamla är ”ister” en sinnebild för det som serveras på alla skolmatsalar och åldersdomshem – pannkakor som tillverkats på tvivelaktiga råvaror av den firma som hade lägsta budet, transporterat i halv- eller helfärdigt skick land o rike kring.

Borde vi inte, istället för att fylla parasiternas konton med våra skattepengar, återföra all skola och vård i gemensam ägo och därmed samtidigt kunna återföra det överskott som uppenbarligen finns att hämta ur vård och skola för att skapa en värdigare vård och en skola som bättre svarar mot de samhälleliga behoven, än den befintliga. Själv kan jag bara tänka mig att stödja tanken på friskolor om de har en speciell utbildningsprofil och drivs utan vinstsyfte för ägarna, i någon form av stiftelse- eller kooperativ form.

 

 

 

Äntligen Fredag!

Så är veckans vanligtvis bästa dag kommen, fredag, med allt vad det innebär av förhoppningar på den stundande helgen. Till och med SMHI verkar ha fått fnatt och lovar skapligt väder dvs lagom kallt och med möjligheter från stund till annan av soligt/klart väder.

Det finns ett tornedalsuttryck som låter ungefär såhär ” ei se kanatta” och som på pitemål uttalas ”he lönsch int”, betydandes att det är ingen mening att försöka för det går åt helvete i alla fall. Låt oss hoppas att dessa talesätt kommer på skam och att det lönar sig att vara förhoppningsfull. För, det finns nog med pessimister, rättshaverister och allmänt negativa människor, utan att man själv behöver ansluta sig till den skaran.

En del av de människor jag mött den senaste tiden har uppvisat mycket färdiga åsikter och otrevliga beteenden som fått mig att associera till och att fundera kring hur svårt det är, snart sagt omöjligt,  att ta in en annan människas argument och faktaredogörelser, om du redan i förväg har bestämt dig för att han/hon har fel. Om man därtill inte bott i flera generationer i den by man vågar sig på att ha tankar kring och åsikter i, så blir man av en del bemött som något som katten släpat in. Är det verkligen det vi vill?

 

 

Kylan har kommit – lika oväntad som alltid

Tänk att man aldrig lär sig att januari/februari är kallmånaderna här uppe. kanske är det den ökande dagslängden, kanske den heta längtan som lurar en, man tror att nu ska det bli sköna dagar. Och, så slår kylan till. De senaste dagarna har termometern visat, i och för sig måttliga, -15 C till -20 C och man hurves. Glömda är alla de dagar med regn o nollgradigt, då man, nästan med längtan, pratade om att ”snart kommer snön och kylan”. Nu har snö, ca 70 cm lössnö kommit, så lyckan borde kanske vara fullständig.

Mina hästar som går ute året om verkar inte besväras av den nuvarande temperaturen, men det gör de inte heller av -35 C. Senast det var så kallt gick jag med viss bävan ut till dem, jag förväntade mig att de skulle stå hoptryckta tätt intill varandra inne i stallet, dit de har tillträde genom att puffa undan ett förhänge av filtar. Döm om min förvåning när stallet var tomt. Med viss oro i sinnet tände jag pannlampan och började söka efter ett hål i stängslet där de troddes ha gått ut genom. Så såg jag i ögonvrån hur något rörde sig nere i hagen. Jodå, mycket riktigt det var alla tre som höll på och busade och låtsasbråkade med varandra. När jag kom ner till dem så avbröt de glammet, kanske i tanken att husse kom med något gott, äpplen eller morötter. Nyfiket kom de fram och nosade på mig totalt oberörda av kylan. Visst den tjocka pälsen på var och en av dem var bemängd med istappar och rimfrost men det besvärade dem inte det minsta. Ack, tänk om man vore så beskaffad att man kunde köra med samma kostym i ett så stort temperaturintervall.

Undrar om de är släkt med min tonåring, han besväras inte heller av kylan utan kan gå ut i kylan iklädd bara t-shirt –  huvvaligen.

Byagemenskap – ett åtagande för oss alla.

Alla markägare/medlemmar i Vitå Viltvårdsområde kallas, som jag nämnt i en tidigare blogg, till möte för att som en sista åtgärd i VVOt innan den likvideras, besluta om hur det överskott och övriga tillgångar som finns ska hanteras/fördelas. Förutom kassatillgångarna finns en 4-hjuling (ATV) som köpts in samt en slaktstuga som byggts med gemensamma och frivilliga krafter och som står på byagemensam mark.  Den majoritet av markägare som beslutade avskaffa VVOt och som utgör stiftarna i Vitå Jaktvårdsförening har uttalat en tydlig mening att man fortsättningsvis bör kunna dela användningen av denna slaktstuga med Vitå Jaktsällskap. Vad markägarna i den senare klubben tycker vet jag inte eftersom jag vare sig vet vilka som är stiftare för denna eller vad de kan tänkas tycka i frågan.

Jag önskar och hoppas att avslutningen av VVOt kan ske under ordnade och värdiga former samt att alla deltagare, oavsett de väljer att ingå i Vitå Jaktvårdsförening, Vitå Jaktsällskap eller fortsättningsvis stå utanför, såväl före som efter mötet kan ta varandra i hand och lova att verka för en god jakt, bra byaanda och respekt för varandra.

Jag vill lyfta fram några tankar och reflexioner som jag fått från de hittillsvarande månadernas jaktbråk.

Barn gör som bekant inte som man säger utan som man gör.

-Hur ska vi trovärdigt kunna förklara för våra barn att man löser tvister på ett bra sätt genom att tala med varandra, där man inte förutsätter att den andre/motparten ska bryta sitt ord eller agera illojalt efter en fattad överenskommelse? Detta mot bakgrunden av att man på det senaste ”informationsmötet” gång på gång lyfte fram att i och med VVOts avskaffande så finns ingen överklagningsrätt. I detta uttalande ligger, som jag ser det, ett misstroende mot att överenskommelser och regler inte kommer att respekteras och hanteras juste. Jag funderar då hur man löste regelbrott och försummelser före VVOts tillkomst?

Enligt en samstämmig kör av uttalanden så skedde älgjakten i Vitå ”tidigare” i god sämja. Nog bröts det mot regler även då, men som det sägs, man tog sitt straff och sedan var saken utagerad. Kan det vara så att de jägare som tillkommit under de senaste tio åren eller så, avspeglar ett annat synsätt på jaktbegreppet, där jakten för kött i frysen blivit viktigare än älgjakt i sämja och trivsam gemenskap? Det skulle då för mig kunna förklara varför man högröstat från ett fåtal jägares sida insisterat på att ALLA TILLDELADE ÄLGAR SKA SKJUTAS och att man överklagar påföljden av regelbrott som utdelats av VVOts styrelse till Länsstyrelsen hänvisande till teknikalitetsskäl.

Jag menar vidare att man alltid måste skilja på sak och person.

Byns invånare består till ca 2/3 av kvinnor och barn som vill umgås och barnen leka och utöva sina sporter tillsammans utan att behöva välja sida i en jaktkonflikt som de endast perifert berörs av.

Nog är det väl fan, på ren svenska sagt, om vi agerar så lågt att vi låter en jaktkonflikt smitta av sig på andra byagemensamma aktiviteter, att folk slutar heja på varandra, att man låter förstå att man kanske kommer att dra in sitt stöd till en idrottsförening för att någon tongivande i idrottsföreningen beslutat ansluta sig till ”den andra sidan” i jaktkonflikten  osv!

– Låt oss män visa oss vara vuxna karlar och bra förebilder för våra barn, respektera andras val och sätt att tänka och agera som sådana och inte som tjuriga, bortskämda barn.

För det är väl om de här ”pojkarna” som hela bråket gäller, eller…?