När blir man /Vilka tillhör ett urfolk?

Frågan kan synas självklar, åtminstone om man ser på saken ur ett nordamerikanskt perspektiv. Ingen ifrågasätter väl indianerna från olika stammar, som svar på denna fråga.

Ser man på situationen i vårt land så kompliceras frågan och därmed svaret/svaren av andra verkligheter än som rådde i nordamerika vid den vite mannens ankomst, oavsett om det skedde med Leif Ericsson på 1000-talet eller några spanska eller portugisiska äventyrare på 1400-talet.

I Sverige fanns för 1000 år sedan tre tingslag som utgjorde det som sedan blev Sverige långt senare. Det nordliga tingslaget, ibland benämnd Hälsinge tingslag, anses ha haft en domvärjo omfattande det nuvarande ”Norrland” samt österut över Finland ända bort till Archangelsk i nuvarande ryssland. Inom dessa domäner fanns många folkslag, jägare, fiskare och handelsmän, skridfinnar, kväner och ”lappar”. Landets fauna innehöll talrika hjordar av vildren, några tamrenar fanns inte, renarna tillhörde alla och ingen. Enligt dåvarande lag betalade man skatt som bofast efter det antal ”rökar”, dvs skorstenar(hus)  man hade,  de som inte var bofasta benämndes ”lappar”.

Vid unionsupplösningen 1905 till två diskreta länder Sverige och Norge, fick det i det lilla perspektivet till följd att en del lappar/samer kom inflyttande från Norge  till Sverige, som exempelvis familjen Sarri i Nikkaluokta.

Men då, sedan  5-10 år före detta, så fanns mina mor- och farföräldrar boende i den plats som senare kom att bli staden Kiruna. Mina föräldrar föddes i Kiruna,  mamma  år 1912 samt min pappa år 1914.

Mina förfäder kommer från Västerbotten och Hälsingland .

Är familjen Sarri och andra inflyttade samefamiljer urfolk i Sverige?

Är jag urfolk?

Ja, beroende på vem man frågar så får man olika svar.

Ett annat exempel är en god vän till min lillebror, som härstammar från de som kom för att starta Kengis bruk på 1600-talet, en tid när det fortfarande var vildrenens tid i Lappland, ingen ägde vare sig jordarna eller hjordarna. Är denne kompis också urfolk?

När blir man urfolk i Sverige? Vem fastställer urfolksetiketteringen av människor som bor sida vid sida i vårt fantastiska land?

Ibland hör man samer som försöker framhäva att fynden i Vuollerim som daterar sig ca 6000 år tillbaks skulle vara lämningar efter ”samer”. Men såvitt jag förstår det så anser den samlade arkeologiska expertisen att det rör sig om jägar/fiskarfolk som inte har något mer gemensamt med dagens samer än andra i dåvarande ”Sverige” levande jägare och fiskare.

De olika indianstammar som fanns/finns på den amerikanska kontinenten hade/har genetiska markörer och utseende som tydligt visar att de skiljer sig från de europeiska folkslagen. Förr kallade man dessa indianer (ett uttryck för befolkningen som uppfanns av Columbus, som trodde sig ha kommit bakvägen till Indien när han i själva verket strandat på en ö i Västindien) för den röde mannen till skillnad mot de europeiska vita män som koloniserade/invaderade kontinenten.

Här i Sverige kan man inte på utseendet särskilja samerna från andra svenskar, dvs om de inte tagit på sig högtidsdräkten – kolten. Jag betvivlar dessutom att det skulle finnas motsvarande genetiska samband mellan samer som skiljer dem från icke-samer. Den mycket kränkande skallmätningen som genomfördes av svenska ”vetenskapsmän” på 1900-talets första hälft lyckades såvitt jag minns rätt inte visa några skall-särdrag för samerna., vilket var dessa ”vetenskapsmäns” ambitioner.

Det som skiljer ut samerna  är i första hand språket, ett finskt-ugriskt språk, till skillnad från vår svenska som är ett germanskt språk. Samtidigt så är det samiska språket hårt tillbakaträngt, precis som vårt svenska, utifrån de mycket starka influenser som amerikansk-engelskan har på vår tillvaro.

Någon gång för 15-20 år sedan, ungefär samtidigt som man började benämna sig som Samer istället för den mer laddade benämningen  ”Lappar”, började några prata mer allmänt om ursprungsbefolkningar och deras rätt. När det efter ett antal år blev svårt, för att inte säga omöjligt och felaktigt, att benämna Samerna som ursprungsbefolkningen i Laponia, började dessa använda den mer utslätade benämningen ”urfolk” om sig själva.

Jag menar att det finns flera urfolk som lever och samlever på den yta som staten Sverige omfattar. Svenskarna får väl anses i överväldigande majoritet, även om den genetiska bakgrunden har många influenser. Men, språket, svenskan, är det gemensamma kittet (eller?). Sedan finns det flera minoriteter, varav samerna är en.

Kuriosa: Idag anges det att det bor ca 30.000 personer med samiskt ursprung i Stockholm, med andra ord sveriges största sameby. Kanske vi ska sätta upp skyltar med Stuoghkholmii i bredd med skyltar Stockholm, i likhet med de ortsnamnsskyltar på svenska och samiska, som finns runtom i norra Sverige!?

Skämt åsido, idag är det bara en liten rest av den samlade samebefolkningen, ca 1200-1500 personer, som faktiskt lever vad man skulle kunna kalla traditionellt samiskt liv, dvs bedriver renskötsel/renägande och bor i den del av Sverige som vanligen benämns ”Norrland” ovan den s.k. odlingsgränsen ca 5-10 mil från bottenvikskusten inåt landet räknat.

Nyligen  vann en sameby i Gällivare tingsrätt en seger över staten vad gäller rätt till jakt och fiske inom samebyns utsträckning. Självklart är det min syn att om denna dom skulle stå sig i högre instanser så handlar det om en gigantisk odemokratisk överföring av rättigheter från vårt gemensamma ägande av statlig mark och vatten till några klaner, som lever efter patriarkaliskt synsätt och i kraft av renägande har tillskansat sig alla viktiga rättigheter inom samesfären och där kvinnor knappast göre sig besvär. I praktiken utestänger tingsrättsdomen, vid ett lagakraft vinnande, även icke renägande samer från jakt och fiske om de inte faller  samebyn/renägarna på läppen.

Vad tycker Gudrun Schyman och andra i Feministiskt Initiativ om dessa utsikter?

Enligt mitt förmenande och mina förhoppningar så kommer Hovrätten att komma till slutsatsen att statliga mark och vattenrättigheter är allas vår gemensamma egendom och att Länsstyrelserna även fortsättningsvis ska sälja jakt och fiskekort på statens vatten.

Däremot ser och förstår jag inte varför det ska vara fritt fram för alla skjutkåta norska och kontinentala jägare att lösa kort på våra statliga marker. På något sätt måste det vara en allmän möjlighet att på lika villkor jaga och fiska för alla i Sverige boende oavsett etnisk bakgrund, allt annat är rasistiskt fiskande i grumliga vatten.

Jag anser det också rimligt att folk från andra länder får tillgång till statens jakt och fiskevatten här i Sverige, i den mån det bedöms till nytta för våra näringar.

Ordagrant så rubricerar tidningen Jakt & Jägare en artikel i första numret 2016.

Inom jägarled pratar man och drömmer om att få fälla ”stortjuren”, den med Guldhornet. tack och Lov så förunnas man väldigt sällan denna möjlighet. Stortjurar växer inte på trän.

Jag har förvisso inte levt hela mitt liv med älgjakt utan det stora jaktintresset har handlat om småvilt, tjäder, ripa och sjöfågel.

Tidigt inpräntades det från farsans sida och även andra jägare att ”man tar bara av räntan, inte kapitalet”, med betydelsen att om man stötte på en större ripflock på säg 15 ripor så fick man inte skjuta mer än högst två från denna. sedan gick man vidare i sök efter nästa kull. På så sätt fick många chansen att få skjuta sig några ripor, det var inga ”säckjägare” som var i skogen. Ännu fanns inte snöskotern att tillgå utan man fick vackert gå eller skidra.

Sedan kom snöskotern och då kunde alla dessa kullerstensjägare fylla kälken bakom skotern med öl, sprit, bensin och ammunition. Vissa helger kunde det låta som det var krig i fjällen när dessa huliganer var ute på ”jakt”. På några år lyckades de med konststycket att skapa en mer eller mindre kraschad ripstam och deras framfart åtföljdes av nerbrända lappkåtor, vilket ledde till att samerna slutade underhålla kåtorna utan istället satsade på låsta renskötarstugor, till förfång för alla riktiga jägare.

Nå hur får jag ihop detta med dagens älgjakt?

Jo, poängen är den att älgstammen, på samma sätt som ripstammen, är en ändlig resurs som vi måste handskas varsamt med. Det duger inte att leva som ”efter oss syndafloden” utan vi måste försöka tillägna oss såväl moderna forskningsresultat som vanligt bondförstånd i vårt förhållande till jakten.

Vilken bonde går in i hagen och slaktar avelstjuren för att den ger mycket kött och kanske ett prakthorn att sätta på väggen? Varje sansad bonde slaktar i första hand ungstutar och kvigor, djur som ännu inte börjat producera. Så borde vi också bedriva älgjakten.

Läste, som jag inledningsvis nämnde, i dagarna det senaste numret av Jakt&Jägare och vill gärna delge er kvintessensen av det som skrivs där.

Man relaterar till forskningsresultat där man redogör och resonerar kring behovet av stora tjurar för reproduktionen. bland annat hänvisar de till undersökningar av Jonas Malmsten, statsveterinär på SVA. Där konstaterar man att stora tjurars spermie är bättre än småtjurarnas. Man pratar också om brunstuppehållets betydelse för reproduktionen.

Läs gärna denna artikel och ställ dig frågan; -Hur kul är det att jaga i en skog där snart sagt inga älgar finns att jaga?

Jag vet av erfarenhet att det finns lika många synpunkter och tankar kring älgjakten som det finns jägare, så om du har några sådana som du vill stå för, dvs underteckna med ditt namn, så är du välkommen att skriva en kommentar till vad jag skrivit, så ska jag bereda utrymme för dina tankar på den här sidan.

Sedan kort tid tillbaks har årets älgjakt avslutats.

Skall från Jämthund och Gråhund ekar inte längre i skogen.

Som de flesta jägare vet så skjuts ca 75% av alla älglagens tilldelning av hundförarna. Är de då de bästa skyttarna undrar du kanske. Nej förklaringen är mycket enklare än så, det är helt enkelt så att de är de som har största chansen att se älgarna. I bästa fall har dessutom hunden ställt älgen, dvs älgen  distraheras av hunden med sitt skällande tätt inpå älgen såpass mycket att hundföraren hinner inta skjutställning och skjuta.

Nåmen passkyttarna då?

Svaret är enkelt och tyvärr ganska tråkigt. Vanligtvis tillbringar han/hon 5-6 timmar i en obekväm, frysande ställning och försöker vara så tyst som möjligt i hopp om att få chans att skjuta en förbipasserande älg. Det normala är att en passkytt ser älg vid något eller några få tillfällen under de ca 2 månader som älgjakten pågår. I många fall bara som en skugga när de i full fart ränner undan för hunden.

Jamen invänder du kanske; -Så har det ju alltid varit.

Fel, fel, fel. På många platser runtom i Sverige har man bedrivit en annan jaktform – drevjakt. Där posterar man ut ett antal passkyttar och resterande jägare bildar en drevkedja som driver älgarna framför sig. På så sätt får fler jägare en chans att se och skjuta en älg under jaktens lopp. För, naturligtvis är tanken att vid nästa drev så passar förra drevets drivare och de förutvarande passarna blir drivare..

Jaktpassens längd varierar också mellan olika lag. En del lag jagar oavbrutet fram till 1-2 tiden på eftermiddagen, dvs en hel arbetsdag i total stillhet för passkyttarna.

En i mitt tycke gemytlig form innebär att man gör en första runda på 2-3 timmar varefter man återsamlas för en timmes umgänge och fikande. Detta stämmer väl med älgarnas egna dagsrytm, där de tillbringar timmarna kring gryningen för födosök och är då, om ostörda, i lugn rörelse. Vid 10-tiden på morgnarna håller de sig i stillhet och smälter morgonens ”frukost”. Lämplig tid för en jaktpaus med andra ord.

Nåmen rubriken – vad tänker jag på?

Jo, allmänt verkar det vara så att jägarkåren i Sverige får en allt högre medelålder och hundarna blir alltmer drivande. Det första är olyckligt och vi måste alla bli bättre på att entusiasmera yngre män och kvinnor att ta jägarexamen och bli älgjägare. Det senare med drivande hundar vill jag sticka ut hakan och påstå att det gynnar mest grannlagens jägare.

Hur resonerar man då vad gäller åldersfördelningen. Ja, de flesta lag jag känner välkomnar yngre jägare av båda könen. När det gäller val av hund, vid den typen av jakt skulle jag gärna se hundar som inte är så ”på” och därmed skrämmer igång älgen.

Att det finns många olika åsikter, uppfattningar och myndighetsutövning i jaktrelaterade frågor har jag blivit varse. Inom Vitå skifteslag jagar två föreningars medlemmar sedan det tidigare Vitå Viltvårdsområde upplösts för några år sedan. Vitå Jaktvårdsförening är den större föreningen med ca 4000 ha jaktmark och Vitå Jaktsällskap det mindre laget har ca 1300 ha, dvs förhållandet 1:3 i storlek. Trots att man jagar på samma älgstam så har Vitå jaktsällskap sökt och fått en älgtilldelning om 1 älg per ca 120 ha och om man därtill inkluderar den tilldelade pottälgen, så betyder det 1 älg per ca 110 ha. Motsvarande tilldelning för Vitå Jaktvårdsförening är 1 älg per drygt 160 ha ! Vad motiverar då denna olikhet i älgtilldening frågar sig vän av ordning? Svaret är att något sakligt betingat skäl finns inte för detta. Återstår då kompisaspekten, s.k. nepotism.

Vän av ordning frågar sig då hur en statlig myndighet , den s.k. Älgförvaltningsgruppen, ÄFO, som sköter tilldelningen av älgar har resonerat.

Det faktum att Vitå Jaktsällskap sökt en stor tilldelning är ju inte annat än deras självklara rättighet. De får söka en tilldelning på 80 älgar om de önskar, även om det inte skulle vara särskilt seriöst agerat. Allvarligt däremot är att medlemmarna i ÄFO inte tar det tjänstemannaansvar som åligger dem utan gör en ”kompistilldelning” till Vitå Jaktsällskap. Detta förfarande sticker i ögonen på väldigt många jägare långt utanför byns gränser. Bland det stora jägarkollektivet vill man uppleva att tjänstemän utövar ett rättvist och oväldig myndighetsutövning (inga förmåner till kompisar etc), det innebär att ÄFOts agerande undergräver förtroendet för dem och i förlängningen hela den svenska modellen.

Som enskild jägare med en ganska hygglig uppfattning om storleken på den lokala älgstammen i vårt område så har jag svårt att förstå resonemanget inom ÄFO-gruppen. Både tilldelningens storlek till båda lagen som favoriseringen av det ena laget är enligt mitt förmenande alltför stort. Men, om ÄFO menade att det finns osannolikt många älgar på våra marker borde de även ha utökat Vitå Jaktvårdsförenings tilldelning. I alla händelser måste det vara så att likhet inför lagar och regler ska gälla. Det måste även medlemmarna av ÄFOt inse och bejaka. Det faktum att de inte gjort så tycker jag borde leda till en anmälan till JO för tjänstemannamissbruk eftersom de i sin roll i ÄFO lyder under svensk lag och omfattas därmed av tjänstemannansvar på samma sätt som alla statliga tjänstemän.