Igår kväll hade Vitå-borna inbjudits till en informations- och frågestund av Vitå Jaktvårdsförening och som moderator agerade byaålderman Arne Andersson.

Cirka 40-50 personer hade mött upp, mestadels markägare, arrendatorer och jägare men även någon enstaka ickejagande Vitåbo.

Uno J inledde med en information om förutsättningarna för den nya föreningen samt även orsak och bevekelsegrunder till markägarnas beslut att agera och upplösa Viltvårdsområdet, VVOt. Därefter tog frågestunden vid och Arne Andersson uppmanade alla att försöka ”tänka framåt” och med ansvar om allas väl. Han pekade på att konflikten annars kan sprida sig och leda till andra delar av byalivet utanför jakten. Det framfördes också från en kvinnlig deltagare att byns kvinnor och barn, där de flesta inte är jägare eller inblandade i konflikten, alltmer riskerar dras in i denna till stor skada för alla. Mycket förståndiga och tänkvärda argument, världen och vår by består ju till lika delar av kvinnor och barn som inte är betjänta eller intresserade av ”de stora tjurarnas kamp mot varandra” utan vill leva i harmoni och gemenskap i byn.

Trots dessa vädjanden började diskussionen med att tidigare argument om upplevda felaktigheter, avsiktliga och oavsiktliga, som hade begåtts från olika håll ventilerades ytterligare ett antal gånger. Från grupperingen kring jaktsällskapet under bildning framfördes gång på gång den rättslöshet man menade blir följden om VVOt läggs ner och ersätts av en jaktvårdsförening, i och med att överklagningsrätten försvinner.

Efter ca 1½ timmes debatt satte Arne streck för debatten och uppmanade oss alla att försöka tänka framåt och lägga fram förslag på hur man skulle kunna återskapa förtroende, samarbete och gemensam jaktglädje. Några egentliga konstruktiva förslag framkom inte, utan man menade från ”sällskapets” sida att den enda lösningen var en återgång till ett VVO, något som  såväl Arne Andersson som representanter från Jaktvårdsföreningen bedömde som ett orealistiskt alternativ. Ungefär där slutade mötet. I mindre grupper samtalade man en stund efter mötet innan var och en styrde kosan mot hemmet.

Spontant kan jag dock tycka att öppningar, om än små, finns för att skapa den efterfrågade gemensamhetsjakten. Troligtvis måste VVOt först även formellt avvecklas och detta kan tidigast ske efter att VVOts extrastämma för fördelning av tillgångar genomförts och redovisats för Länsstyrelsen. När sedan ”fait accomplis” råder dvs inget VVO finns att hänvisa till återstår för ej anslutna markägare egentligen tre möjligheter:

1) Ansluta sina marker till Vitå Jaktvårdsförening,VJVF, och alla kan jaga på i huvudsak samma villkor som i det forna VVOt.

2) Avstå från att ansluta sina marker och ev. söka älglicens på den egna marken eller avstå från jakten

3) Tillsammans med de övriga icke anslutna markägarna ansöka om licenser och jaga på den mark som ”Sällskapet” uppbådat.

Alternativet 1) innebär att man stärker licensansökan, och rimligtvis kan få en större tilldelning av älg än om två separata föreningar söker licenser medan alternativen 2) och 3) försämrar möjligheten till en adekvat tilldelning. Dessutom får man alla de problem som uppstår med att färdas över ”det andra gängets” marker i samband med jakten.

Som jag nämnde som ett möjligt delförslag för de som känner sig otrygga i förhållande till VJVF, så kan de jägare som så vill skapa en ”intressegrupp” inom föreningen och på sedvanligt demokratiskt sätt arbeta för att VJVF blir en ännu bättre förening för alla jägare. Jag kan inte tänka mig att man som icke-markägare inte skulle ha yttrandereätt i frågor som rör jakten inom VJVF,  även om man de facto saknar formell besluts-/rösträtt.

Om man ska försöka sig på ett slutreflexion efter gårdagens möte så skulle det väl kunna bli att Vitås befolkning inte består av ett gäng dumskallar men att byn har fått sig till del mer än behövligt av tjurskallar.

Mitt förslag är att lägga allt, såväl principiellt som personligt, groll (som uppenbarligen i en del fall funnits under mycket lång tid) åt sidan och verka för att dagens jägare kan lämna över till de kommande släktena i Vitå en väl fungerande och i bästa mening trivsam jaktorganisation.

Vid ett ganska välbesökt möte skapade man efter mall från tidigare bildade föreningen ”Vitå Jaktvårdsförening”, det nya ”Vitå Jaktsällskap”. Stadgar och övrigt ”lull lull” var i stort i överensstämmelse med såväl det avsomnande Viltvårdsområdets som ”Vitå Jaktvårdsförening”.

Vi var några från Vitå Jaktvårdsförening som beslutat oss för att närvara på mötet för att lyssna, mana till sans och förnuft samt bemöta eventuella osakligheter.

På några punkter, i mitt tycke avgörande, skiljer sig ”sällskapets” från ”jaktvårdsföreningens”. Där Jaktvårdsföreningen är klar och redig över syfte, areal och målsättning, kunde/ville Jaktsällskapet inte avge ett svar på mina frågor.

1. Vilken areal disponerar man inom jaktsällskapet och hur ligger de fördelade inom det forna VVOts gränser?

2. Vilka markägare utgör stiftare?

3. Vad är motivet för att bilda en separat klubb istf att ingå i Jaktvårdsföreningen?

Man hänvisade lite svävande till att man på jaktstämman i augusti ska redogöra för detta. Slutsatsen för min del blir att man vill ha med mig/oss alla på ett tåg man inte vet destinationen för eller när det ska avgå – föga trovärdigt, jag tackar nej.

Den ”diskussion” som avslutade mötet lade ganska tydligt i dagen att gammalt groll mellan ett fåtal personer fanns och de som var på mötet var inte villiga att gräva ner stridsyxan med mindre än att VVOt skulle återupprättas. För mig känns det lika relevant som om man skulle stå på en nerlagd  järnvägsstation med avlägsnad räls och kräva att SJ ska börja köra persontåg  igen och hämta upp en. Inom militären använder man ett uttryck som man skulle vilja att jaktsällskapets potentiella medlemmar ska anamma – ”Gilla Läget”. Med det menas att man accepterar faktum som råder och går vidare/försöker göra det bästa utifrån det nya läget.

Det framfördes också en synpunkt från en person  att han ansåg sig orättmätigt ha blivit kallad ”huligan” i min blogg. Jag har läst igenom inlägget en gång till och noterar att av all saklig kritik och fakta jag framför i denna så har han fastnat på mina något raljerande, och inom anföringstecken, skrivna orden ”huliganer” och ”hang arounds”. Till det vill jag bara säga att om man läser minnesanteckningarna (från mötet 29/12) som nedtecknades i samband med att ”sällskapet” beslöt bilda klubb, och där bl.a denne person var en av de tongivande,  så uttalar sig åtminstone en på detta möte om att man kan gå med i ”klubben (Vitå Jaktvårdsförening, min anm.) och ”sabotera så att det blir taskigt”. För mig är ett sådant uttalande en uppmaning till huliganism, mot vilket av anteckningarna framgår att ingen på mötet utom Holger och Henning reste invändningar. Nog om detta.

Jag hoppas bara att man trots allt ska besinna sig i jaktklubben och lägga ner innan den bildats. Halmstrået om att VVOt ska återuppstå är inget annat än ett självbedrägeri.

Gå gärna och lyssna och delta i den information/hearing som ska ske imorgon torsdag 19 januari på Vitå Folkets Hus under ledning av byaålderman Arne Andersson, med början kl. 19.

Läste på anslagstavlan att de som tidigare fyllt min postlåda med diverse spretande synpunkter och påhopp på företrädare för det numera nerlagda Vitå Viltvårdsområde, tänker bilda en jaktklubb.

De inbjuder alla i Vitå till ett möte för bildande av en ny jaktklubb på onsdag 18 januari 2012, kl 19.00 i Vitå Bygdegård. Eftersom det är det första kreativa steg som denna grupp tagit, tänker jag gå dit för att lyssna (och kanske ställa några frågor)  hur de tänker, var de tänker sig jaga, vilka som tänker sig vara med i denna klubb  och vilka stiftarna är.

Såvitt jag läst och förstått stadgarna för Vitå Jaktvårdsförening som bildades i förra veckan så ges alla boende, markägare och arrendatorer i Vitå tillgång till att jaga såväl gemensamhetsjakt (älgjakt) som småvilt på de marker som den överväldigande majoritet av markägarna i Vitå förfogar över.

Kvar är mindre isolerade öar av marker som ännu inte gått med i Vitå Jaktvårdsförening och såvitt jag förstått rätt så ligger dessa utspridda som små öar (vita fläckar) som torde innebära mycket begränsade möjligheter att bedriva meningsfull jakt på.

Någonstans får jag för mig, efter att ha läst pamfletterna som distribuerats från denna grupp,  att åtminstone några av de tongivande i ”utbrytargruppen” i sina sinnen föreställer sig att jakt är något som ingår i allemansrätten.  Om de tror detta så borde de läsa Sveriges lag (som de så ofta hänvisar till) och de kan gå tillbaks 1000 år till gamla urkunder utan att hitta något annat än att jakträtten tillhör markägaren. Tidigare var undantaget från denna tusenårigt belagda rättighet det s.k. ”Kronviltet” vilket innebar de stora rovdjuren , liksom älg och hjortdjur, där jakträtten och viltet tillhörde ”Kronan” dvs staten/kungen.